SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRACK frak4, adj. -are.
Etymologi
[fsv. frakker, sv. dial. frakk, motsv. isl. frakkr, modig, rask; sannol. av ett germ. franka- (jfr FRANK, adj.), nasalerad biform till sv. o. nor. dial. frak, d. dial. frag, stor, duglig m. m. (se FRAK), i avljudsförh. till likbetydande sv. dial. fräk, nor. dial. fræk, d. dial. fræg (se FRÄCK)]
1) (†) ansenlig, präktig, förnämlig, ”stolt”. Där inne brann Herr Oloff medh sin fästemö frack. SvForns. 2: 80. (Människan skall icke braskamed något timligt ting) thet ware man så frackt och skönt. Muræus Arndt 1: 106 (1647).
2) (starkt bygdemålsfärgat) hurtig, rask, flink, duglig, duktig. Carolus Eliasson är så pass fracker karl, att han kan bjuda ett glas. Carlén Ensl. 1: 256 (1846). (På andra fisklägen) fångades där inte så mycket fisk eller fanns så frackt folk (som här). Lindhé Ledf. 38 (1903).
Spoiler title