publicerad: 1925
FRAM ssgr (forts.):
(3, 5) FRAM-STICKA, v.
I. tr.
1) sticka fram l. ut (ngt gm en öppning); gm dylik handling (plötsligt) låta (ngt) komma till synes; äv.: hålla (ngt) så att det skjuter ut (gm en öppning l. ur ett hölje o. d.); ofta i bild. Hwadan är då att wij näppligen draga footen uhr kriget, förr än inbördes illwilia huffwudet framsticker. RARP 4: 490 (1650). (Den fångade satyren) låg .. och framstack sin getfot ur nätet. Enbom Gessner 115 (1794). Vid dessa ord framstack fogden genom gluggen den tunga pipan af muskedundern. Topelius Fält. 2: 53 (1856). Lindqvist Stigm. 142 (1906). särsk. (†) refl.: skjuta ut, skjuta fram; skjuta upp. Een hwijt Mösza, uthur hwilken tree Taggar sigh framstucko. RelCur. 271 (1682). Där framstucko sig några blomster. Sahlstedt (1773).
2) räcka fram (ngt i syfte att överlämna det). Vid voteringar framstack han en lapp, som var lagd i händerna på honom. Wallquist Själfbiogr. 26 (1789). (Ombud för en mängd olika affärsföretag) som alla framsticka sina firmakort och erbjuda sin tjänst. Stenfelt Skepp. 61 (1903). jfr (†): Then osynlighe Gudhen haffuer framstuckit sitt ord vthi sin hemliga Thron genom Propheterna. Balck Musæus B 3 a (1596). särsk. (vard.; gärna med en viss klandrande l. förklenande bibet.) i formellt intr. anv. (jfr II) i uttr. komma framstickande(s) med ngt. (Han hade) kommit .. framstickandes med en skrefven inbunden bok. VRP 20/4 1737.
II. intr.
1) skjuta fram l. ut; äv.: (plötsligt) skjuta sig fram (o. komma till synes). Scherping Cober 2: 194 (1737). Tvänne rader blodfärgade tänder, mellan hvilka framstucko långa strån af betel. Wallenberg Gal. 227 (1771; uppl. 1921). Slutligen gaf .. (stenen) alldeles vika, och ett hufvud framstack — det var Anton. Carlén Rosen 707 (1842). Den röda (rabarber-)knoppen, som om våren framsticker ur jordbrynet. 1NordUnivT I. 2: 35 (1855). Fennia XII. 5: 8 (1896).
2) bildl.: komma till synes, (mer l. mindre starkt) framträda l. falla i ögonen; göra sig märkbar, framskymta. Hennes stora lärdom och vitterlek, som .. genast framstack, älskade han ej. Cederborgh UvT 2: 32 (1809). Flärd och fåfänga voro sällsynta, framstucko så mycket mer der de visade sig, hatades och bestraffades alltid af mängden. HLilljebjörn Hågk. 1: 43 (1865). PT 1897, nr 60 A, s. 3. särsk. i numera obr. anv. Här framstack något ondt under detta. Sahlstedt (1773). Byggnaderne framsticka ljufligt. Linnerhielm 1Bref VII (1797). —
-STIGA. [fsv. framstigha]
1) (numera knappast br.) till 3: röra sig framåt medelst gående (steg); särsk. zool. i p. pr. i adjektivisk anv. om gång: som försiggår medelst steg, motsatt: hoppande. Gången (är hos korpsläktet) framstigande. Nilsson Fauna II. 1: 187 (1858). Kindblad (1871).
2) (†) till 3: förflytta sig framåt, gå framåt; ofta bildl.: skrida framåt, göra framsteg, förkovra sig. Himmelens omgång är så hastigh, at thet vthi en minut monge mijler framstiger. L. Paulinus Gothus Ratio 208 (1633). Clas Tott .. har .. så mycket ther uthi (dvs. i fortifikationsvetenskapen) framstijget, att han .. lätt kunnig giöra ett särdeles Maneer aff Fortification. Rålamb 8: a 3 b (1691). Agardh BlSkr. 2: 152 (1853).
3) till 3 g o. 5: stiga l. träda fram (till ngn l. inför en församling o. d.), framträda; uppträda; äv. bildl. PErici Musæus 1: 39 b (1582). Senast i speelet iagh (Epilogus) nu framstijger. Messenius Blanck. 67 (1614). Sedan framsteg en Fullmägtig från Ridderskapet .., betygade Härtigen sin vördnad och lämnade honom ett bref. Hallenberg Hist. 3: 45 (1793). Wirsén Vint. 265 (1890).
4) konst. till 5, om figur o. d.: (skenbart) stiga fram (ur en bakgrund); förr äv.: falla starkt i ögonen (på bekostnad av sin omgivning), framträda (så l. så starkt). Ofta bringar det Hvita det Svarta at vika tilbaka, och det Svarta det Hvita at framstiga. Miniatursk. 29 (1784). Föremålens skenbara framstigande från duken. Schulthess (1885). särsk. (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: (starkt) framträdande, iögonfallande. Den förra slags märkvärdigheten är ej hos oss alldeles ovanlig; den sednare är deremot ny och starkt framstigande. Leopold 6: 263 (1797). Runeberg ESkr. 1: 334 (1838).
5) (†) till 5: uppstiga; skjuta upp. (Resande) säya, at wedh Hambnen Eltor i röda Hafwet, stadigt framstijger een hoop Indianiskt Beck. RelCur. 261 (1682). (Slagrägn) slår jorden så tilhopa, at de framstigande späda stielkar af fröet ei kunna bryta sig igenom den hårda skorpan. Mörk Ad. 2: 147 (1744). —
(3) -STJÄLPNING. obst. motsatt: bakstjälpning. Lifmoderns framstjelpning. Hallin Hels. 2: 524 (1885). —
(3) -STORMA.
2) häftigt (ofta i stort antal) storma l. rycka l. rusa fram (i sht till anfall l. i fientlig avsikt); äv. bildl. Väpnade män till en sällspord strid framstorma. Adlerbeth Æn. 62 (1804). Den vildt framstormande fienden. Fryxell Ber. 11: 169 (1843). En i vitterheten framstormande sensualism. PT 1902, nr 272, s. 3; jfr 1. —
(3) -STRETA. (föga br.) streta (sig) fram (på en väg); äv. bildl. Hur långt har du nu framstretat på den Pindiska stråten? CFDahlgren 4: 201 (1831). Dalin (1851). —
(3) -STRYKA, -ning. stryka fram.
1) intr.: färdas fram; passera; numera i sht oeg. om väg, flod, dalgång, bärgskedja o. d.: gå fram, löpa fram. Lind 1: 689 (1749). Uppsätta hägnad .. der vargar bruka framstryka. Swederus Jagt 111 (1832). (Rullstens-) åsar framstryka genom landskapet. Uppl. 1: 27 (1902).
2) tr.: gm strykning föra fram (håret över pannan, mustascherna o. d.). Dalin (1851). (Kapten Hööks) framstrukna hår. Heidenstam Karol. 1: 172 (1897). —
(5) -STRÅLA, -ning.
1) intr.: stråla fram, strålande framlysa l. komma till synes; äv. bildl. Se huru hjärtats eld framstrålar i dess blick. Envallsson Pig. 33 (1781). Skyarne (skilde sig) och läto halfmånen i full glans framstråla. Bremer Strid 213 (1840). Roos Strejk. 35 (1892).
2) (mindre br.) tr.: låta (ngt) stråla fram l. komma till synes. Fyra sorgespel .., rika af individuel nyansering, men alla framstrålande samma idé. Runeberg 5: 429 (1837). —
(3) -STRÄCKA, v., -ning.
1) tr.: gm sträckning bringa (en kroppsdel) i det läge att (den) skjuter fram (mot ngn l. ngt) l. ut (över ngt), sträcka fram, utsträcka, räcka fram, hålla fram. Framsträckia halsen. Linc. Rr 6 b (1640; under iugulus). (Simon) framsträcker högra foten der utöfver (dvs. över bråddjupet). Rydberg Sägn. 32 (1874). NF 16: 777 (1892). särsk. zool. i p. pf. i adjektivisk anv.: framspringande, utskjutande. Marklin Illiger 231 (1818). Hos en del större skalbaggar .. utväxa mandiblerna (hos hannen) till framsträckta bildningar, liknande greniga horn. NF 10: 778 (1886).
2) intr., om truppstyrka: tåga fram, spränga fram; om fågelskara: flyga fram; numera bl. ngn gg om framsprängande ryttarskara l. sträckande fågelsvärm; förr äv. om fotgängare: tillryggalägga (viss vägsträcka). Sedan .. (livländarna) hade någre Mijl framsträckt. Schroderus Os. III. 2: 73 (1635). (Fåglarnas) talrika skarar tyckas förtaga solens sken, då de framsträcka. VetAH 1788, s. 210. (Då) kommo i halfdagern de saracenska ryttarskarorna framsträckande under höga rop. Rydberg KultFörel. 6: 138 (1888). —
(3) -STRÄVA, v. (numera föga br.) mödosamt arbeta sig fram (på en väg l. mot ett mål); äv. bildl. VDAkt. 1703, nr 495. Den ene framsträfvar på den rätta vägen, då den andre .. kämpar med tillhjelp af svek. Ritterberg Sall. 17 (1832). Framsträfvaren, som arbetat sig upp för den sociala stegen. Nordensvan SvK 357 (1892). —
-STRÖMMA, v. -strömning. strömma fram.
1) till 3: strömmande l. i strömmar rinna fram (gm ngt), framrinna; ofta oeg. o. bildl. I en bäfvande flykt framströmmade (akajerna). Johansson HomIl. 21: 6 (1848). De sjöar, genom hvilka Lilla Luleälf framströmmar. LbFolksk. 302 (1890).
2) till 5: strömmande l. i strömmar komma fram (ur l. till ngt); ofta oeg. l. bildl. Arabien synes vara Gräshoppornas .. fädernesland, Vagina Gryllorum, utur hvilken desse .. Härar liksom framströmma och öfversvämma .. närgränsande .. Länder. SP 1792, nr 138, s. 2. Rundgren Minn. 2: 228 (1871, 1883; om ljus). —
(3) -STRÖVA. ströva fram, strövande vandra framåt. Widekindi KrigsH 118 (1671). Att Lapparne, följande fjällsträckningarne, kunnat .. framströfva långt mot södern. Strinnholm Hist. 1: 160 (1834). —
(1) -STUGA. (numera bl. i Finl., starkt bygdemålsfärgat) gästrum; jfr -KAMMARE. Murenius AV 97 (1642). Han ligger uti framstugun. VDAkt. 1707, nr 867. FinlSvFolkd. I. A 1: 180 (1917). —
(3) -STULTA. stulta fram. Komma framstultande. Bellman Gell. 115 (1793). En gammal tungt framstultande bondgubbe. GCastrén i SvLittH 1: 313 (1919). —
(3) -STUPA, v. (†)
1) refl.: böja sig så att man får en starkt lutande ställning (över ngt). Öfver ett kar framstupar sig En, och med sörplande läppar / Uppdrar musten. Trarér Anakr. 191 (1830, 1833).
Spoiler title
Spoiler content