SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FRID fri4d, adj.2 -are. Anm. Ordet användes icke i n. sg. obest. l. ss. adv.
Etymologi
[fsv. friþer, motsv. nor. dial. frid, isl. fríðr; eg. ett gammalt p. pf. till roten prī, älska (sanskr. prītá-, älskad, omhuldad); jfr FRED, FRIA, v.2, FRILLA, FRÄNDE, ävensom FRI. Med avs. på övergången från bet. ’älskad' till bet. ’skön' jfr VÄN, adj. I nysv. har ordet upptagits från fornspr. av Stiernhielm]
1) (i högre stil, arkaiserande o. poet.) fager, skön, dejlig, vän; i sht om person. Jag (dvs. Lusta) haar tree fridaste Döttrar. Stiernhielm Herc. 103 (1648, 1668). Frjda Jorden wil osz som een Amma deggia. Spegel GV 115 (1685). Frida klockors klang. Thomander 3: 71 (1826). Röm var en frid man, fastän af jätteslägt. Lönnberg Ragnf. 25 (1873). Så mjukt går bara en ung och frid kvinna. Heidenstam Svensk. 1: 56 (1908).
2) [bet. torde bero på anslutning till FRID, sbst. (se FRED 6)] (†) fridfull. Deras frida, saliga tysta lif. Almqvist Monogr. 411 (1821, 1845). I den fridaste, mest stilla natt. Hagberg Shaksp. 3: 311 (1848; eng. calmest). Börjesson i SAH 33: 83 (1861).
Spoiler title
Spoiler content