FRIKATIVA frik3a~ti2va, äv. 40~10, ngn gg 1040 l. 1032, r.; best. -an; pl. -or, äv. -er (Leffler). Anm. I rent lat. form fricativæ, pl., användes ordet av Sundevall PhonBokst. 44(1856).
Etymologi
[jfr t. frikative, eng. fricative, sbst.; av nylat. fricativa (näml. consonans) efter mönstret av ä. benämningar ss. muta, liquida; jfr FRIKATIV]
språkv. frikativt ljud, gnid(nings)ljud, rivljud, spirant; jfr VÄS-LJUD.Leffler KlusilKons. 61(1874). ð är tecken för den tonande interdentala eller dorsodentala frikativan. Friesen ÄlstaHdskr. 14 (1904).
