FRIKTERA frikte4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[bildat till FRIKTION efter mönstret av sådana ordpar som DIKTERA : DIKTION, OPTERA : OPTION]
tekn. gnida; numera nästan bl. intr., särsk. i förb. friktera mot, under friktion ligga an mot. TT 1871, s. 60. Vid satsens strykning mot ”lådans plån” .. frikteras (fosforn) mot det syreafgifvande ämnet .. i säkerhetssatsen. Därs. 1900, Allm. s. 148.
