FRIKATIV frik3a~ti2v l. 40~1, ngn gg 104, adj. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. frikativ, eng. fricative, adj.; av nylat. fricativus, till stammen i lat. fricare, gnida (se FRIKTION)]
språkv. om konsonantljud: som bildas gm ett så kraftigt närmande av de ljudbildande organen till varandra att den framströmmande luften åstadkommer en hörbar friktion (väsning). Sundevall PhonBokst. 48 (1856). Fornspråkets frikativa g-ljud .. fordom användt i sådana ord som nysvenska mage, väg etc. HTSkån. 2: 12 (1904).
