SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FRÅGEN, adj. -get; frågne, frågna.
Etymologi
[sv. dial. (Västerb., Ångermanl.) frågän, fråjän, frajin; besläktat med FRÅ, adj.]
(†) mornad, vaken; pigg, kry, munter; beredvillig, redobogen. När tå Gud (i döden) kommer til them (dvs. de gudfruktiga), finner han them, icke .. soffuande, Vthan the äro friske och frågne, och weta huru the j sådana fall sigh skicka skola. LPetri 4Post. 57 a (1555). Warder ock hiertat vpfriskat och fråghet giordt, til at elska sin nästa och göra alt gott. Dens. Luther Nattv. E 2 b (1558). (Sv.) Frågen, (lat.) alacer. Ihre 1: 592 (1769). — jfr SEN-, TID-FRÅGEN.
Spoiler title
Spoiler content