publicerad: 1926
FRÅGA frå3ga2, v. -ade (Mat. 2: 4 (NT 1526) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er Jer. 6: 20 (Bib. 1541), Swedberg Schibb. c 3 b 20 (1716: fråges, pass.)), äv. (numera bl. vard. samt i vers) -te, -t, -t (VDAkt. 1676, nr 332 (: förfrågt, sup.), Östergren (1922)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING (se under avledn.); -ARE (se under avledn.), -ARINNA (se under avledn.), -ERSKA (se under avledn.); förr äv. FRÄGA, v. -ade (Bureus Suml. 61 (c. 1600), Landsm. XI. 1: 118 (i handl. fr. 1702)), sup. äv. -t (EkenäsDomb. 1: 137 (1649)). vbalsbst. -AN (se FRÅGAN).
Ordformer
(freg- Visb. 1: 65 (1573), Rudbeck Bref 372 (1699). f(f)rå(å)g- (frog-, frågh-) Mat. 22: 46 (NT 1526) osv. fräg(h)- Bureus Suml. 65 (c. 1600), JGHallman Vitt. 45 (c. 1756). fråkte, ipf. CAEhrensvärd Brev 1: 173 (1789))
1) gm en fråga l. frågor begära upplysning- (ar) l. besked av (ngn); framställa l. rikta en fråga l. frågor till (ngn); ofta utan utsatt obj.; jfr SPÖRJA. Fråga någon som känner till saken! Det är knappast lönt att fråga honom. Drar du dig för att fråga? Hur kan du fråga så dumt? Jag skulle bara fråga om du kommer att vara hemma i afton. (A.:) Hur står det till? (B.:) Tackar som frågar. (Jesus) fråghade sina läryungar och sadhe, Hwem säya menniskionar, mich menniskionesson wara? Mat. 16: 13 (NT 1526). En Narr kan meer fråga, än tije wijsa kunna swara til. Grubb 187 (1665). Prästen bör altijd fråga, om Barnet är hemma döpt eller ey, och rätteligen döpt. Kyrkol. 3: 6 (1686). Hvad landsman är ni, om jag får lof at fråga? Eurén Kotzebue Orth. 2: 62 (1794). Strindberg GötR 88 (1904). — jfr BE-, FÖR-, OM-, TILL-, UT-, ÅT-FRÅGA. — särsk.
a) i pass.
α) (numera föga br.) tillfrågas. Thå han fråågat wart vthaff the Phariseer när gudz rike komma skulle (osv.). Luk. 17: 20 (NT 1526). Tig, tills du blir frågad (om din mening)! Östergren (1922). — jfr O-FRÅGAD.
β) opers.: den l. den frågan framställes; stundom: frågor framställas. BtHforsH 1: 142 (1624). Altså frågas, om icke nu blir frågan, huru vida (osv.). 2RARP 4: 42 (1726). Det frågtes blott, det gafs ej svar. Runeberg ESkr. 1: 4 (1846).
b) rikta en fråga l. frågor till (ngn) för att pröva hans kunskaper, förhöra (ngn); ofta i förb. med prep. på (jfr f). Lindblom Cat. 4 (1811). Det är .. i regel klokt att fråga på en distinktion i stället för på en definition. Larsson Kunsk. 92 (1909). — jfr (vard., numera föga br.): Är du nögd dermed at jag frågar dig utur Catechesen. Lagerström Bunyan 2: 90 (1727).
c) refl.
α) (†) gm frågor söka förskaffa sig upplysningar, förfråga sig. Dhe frågade sig så Lönneligh / hwadh Torn deres Fader satt fången Vtj. Visb. 1: 356 (c. 1657). — jfr BE-, FÖR-FRÅGA.
β) ställa sig den l. den frågan, undra. Nu kan man fråga sig: Hur är detta möjligt? Cavallin (o. Lysander) 52 (1876). Man frågar sig, hvilka förhoppningar .. varit bestämmande för påfven i nu förevarande fall. PT 1906, nr 191, s. 2.
d) i förb. med prep. efter.
α) framställa en fråga l. frågor till (ngn) för att skaffa sig upplysningar om (ngt), förfråga sig om (ngt); förr äv.: värkställa undersökning- (ar) om (ngt), utforska. Fråga honom efter hans namn! 1Kor. 10: 25 (NT 1526). (Du) skalt .. grannerligha frågha ther effter (dvs. om någon förehar avgudadyrkan). 5Mos. 17: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: noga undersöka saken). Bureus Suml. 35 (c. 1600). Jag frågade efter orsaken (till den äkta mannens kallsinnighet). Ågren Gell. 65 (1757). ÖoL (1852). — jfr EFTER-FRÅGA 1 a, 2.
β) framställa en fråga l. frågor till (ngn) i syfte att få träffa (ngn) l. att få reda på var man kan få träffa (ngn) l. få tag i l. rätt på (ngt). Gå omkring och fråga efter en borttappad nyckel. Om tin fadher (Saul) fråghar effter migh, så sägh (osv.). 1Sam. 20: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: Om då din fader saknar mig). De Geer Minn. 1: 71 (1892). — jfr EFTER-FRÅGA 1 b.
γ) vara angelägen om (ngt), stå efter, trakta efter; numera bl. ngn gg liktydigt med (o. i skrift stundom svårt att skilja från) förb. FRÅGA EFTER 2. Therföre fråghen intit effter huad j skolen äta eller huad j skolen dricka. Luk. 12: 29 (NT 1526; Bib. 1917: Söken .. icke .. efter). (Han) fråghar effter theras blodh, han förgäter icke the fattighas roop. Psalt. 9: 13 (Bib. 1541). Fröding NDikt. 137 (1894). — jfr EFTER-FRÅGA 4.
e) i förb. med prep. om (jfr g α): framställa en fråga l. frågor till (ngn) med avs. på (ngt); gm en fråga l. frågor begära att få veta (ngt). Får jag fråga dig om en sak? Jo, det var just något att fråga om! Thå han skildes frå folkit .. fråghade hans läryungar honom om liknelsen. Mark. 7: 17 (NT 1526). Han frågade mig om mit Namn och Fädernesland. Ehrenadler Tel. 49 (1723). Lagerlöf Mårbacka 41 (1922). — särsk. [efter namnet på E. H. Hagdahls år 1882 utgivna uppslagsbok] i uttr. fråga mig om allt l. allting, uppslagsbok för upplysningar av en mångfald olika slag; äv. om person: ”levande konversationslexikon”. Castrén StormaktstDiktn. 74 (1907). En bättre ”fråga mig om allt” än gamle doktorn kunde man ej önska sig till ressällskap. Bendz Piltr. 90 (1918).
f) i förb. med prep. på (jfr b): gm en fråga l. frågor göra sig underrättad om priset på (en vara); äv. med obj. betecknande pris. Fråga på en vara. Weste (1807). Jag frågar på kålen och mjölet. VLitt. 1: 468 (1902).
g) i utvidgad anv.
α) i förb. med prep. om (jfr e), i uttr. fråga (ngn) om lov, råd, begära lov, råd av ngn; jfr β. Folckit kommer til migh, och fråghar Gudh om rådh. 2Mos. 18: 15 (Bib. 1541). Lickvel ginge dhe up til migh och frågade migh om loff til att fölga henne. ManhaftLöjtn. 40 (1666). Östergren (1922). — jfr RÅD-FRÅGA.
β) i uttr. fråga (ngn) till råds, rådfråga (ngn), begära råd av (ngn); äv. bildl.; jfr α. Swedberg Dav. § 80 (1713). Så snart jag frågat mit hjerta til råds. Ågren Gell. 42 (1757). Östergren (1922). — jfr RÅD-FRÅGA.
h) (numera bl. ngt vard.) övergående i bet.: rådfråga. Jes. 30: 2 (Bib. 1541). Katarina beslöt .. att fråga läkare. Almqvist Grimst. 31 (1839). — jfr RÅD-FRÅGA.
i) i p. pr. med adjektivisk bet.
α) undrande, oviss, oförstående; äv. i överförd anv.: som giver uttryck åt l. är förbunden med undran l. ovisshet, spörjande, forskande. Eurén Kotzebue Orth. 2: 125 (1794). Ett par stora, mörka, djupa, frågande ögon. Hedenstierna FruW 19 (1890). Han .. såg frågande ut. Ericson Fågelkås. 1: 140 (1906).
β) språkv. som uttrycker l. användes för uttryckande av en fråga l. frågor, interrogativ. Interrogativa eller frågande (pronomen). Tullberg SvSpr. 1: 28 (1836). Beckman SvSpr. 63 (1904).
2) med sakobj.: gm en fråga l. frågor begära upplysning(ar) l. besked om (ngt); ofta tillika med personobj.: framställa en fråga l. frågor till (ngn) om (ngt); numera knappast br. (jfr dock c, d, e) utom (ngt vard.) i anv. med ett pronomen i n. ss. sakobj. Fråghar och iach idher någoth, thå swaren j intit. Luk. 22: 68 (NT 1526). Hwad iagh ey weet, / iag fråga jw fåår, / plär gammalt ordspråk at wara. Wivallius Dikt. 99 (c. 1635). Hvarför frågar konsuln mig detta? Strindberg Kamm. 1: 8 (1907). — jfr BE-, EFTER-, UPP-, UT-FRÅGA. — särsk.
a) (numera knappast br.) i pass. Tå frågades honom hwar han hadhe warit så länge. Petreius Beskr. 1: 39 (1614). Nu frågades Orsaken, huarföre han näkade sitt förriga Löffte. VDAkt. 1676, nr 303. Ho äst du? frågas dig. Bellman 6: 13 (1787). InternSignalb. (1902).
c) (fullt br. i folklig stil) med innehållsobj.: framställa (en fråga). Swedberg SermCens. 149 (1712). Hon frågte tusen frågor. Wirsén NDikt. 211 (1880).
d) (numera bl. i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 149 (1917)) i uttr. fråga (ngt) av ngn, framställa en fråga l. frågor till ngn (om ngt), fråga ngn (om ngt). I skolen icke wenda idher til spåmän, och frågher intet aff the teknetydhare. 3Mos. 19: 31 (Bib. 1541). Hertzberg Canth 2: 71 (1886). Aspelin Stenbäck 568 (1900).
e) i utvidgad anv.: gm en fråga l. frågor begära att erhålla (ngt); numera bl. (i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 119 (1917)) i uttr. fråga besked; förr äv. i uttr. fråga (ngns) råd, vissare kunskap o. d. Fråga Rådh. Linc. (1640; under consilio). (Jag gick) til Borgmestaren och frågade wissare kunskap. VDAkt. 1664, nr 43. Om Sveriges allmoge frågar vårt råd, / Vi skole som vänner det gifva. Gumælius Engelbr. 104 (1858).
f) (†) bildl.
α) söka utforska, undersöka, rannsaka. Mulvadsblick! du djerfdes fråga / Himlarnes omätlighet! Kellgren 3: 94 (c. 1790). Tegnér (WB) 2: 102 (1812).
β) sätta i fråga, draga i tvivelsmål. At visse Endemiske sjukdomar för Människor och Fänad draga af landets torra eller vattu-sjuka lynne, sin uprinnelse, behöfver ej frågas. VetAH 1758, s. 120.
Särskilda förbindelser: FRÅGA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERFRÅGA.
2) i nekande o. därmed jämförliga satser: bekymra sig om (ngt), bry sig om, akta på, fästa sig vid (ngt); jfr FRÅGA, v. 1 d γ. 1Mack. 12: 14 (Bib. 1541). (Girigbukarna) fråga intet effter om the få något med rätt eller orätt. Rudbeckius KonReg. 396 (1619). (Fiskaren bör) ha ett modigt hjärta i bröstet, så att han inte frågar efter, att han var dag får våga livet i kampen mot havet. Lagerlöf Holg. 2: 437 (1907). —
FRÅGA OM10 4. upprepa en fråga; gm en fråga begära upprepning av (ngt sagt). Det ginge ändå an, om hon intet hörde så illa, och beständigt frågade om hvad man säger. Cederborgh UvT 2: 69 (1809). Högberg Frib. 67 (1910). jfr OMFRÅGA. —
FRÅGA SIG FRAM32 0 4. gm frågor (söka) hitta vägen fram (till en plats). (Joh:s Olofsson hade) frågat sig fram .. till Åmål. Lilljebjörn Minn. 48 (1874). Hallström Sagodr. 26 (1910). —
FRÅGA SIG FÖR32 0 4, äv. 10 0 4, äv. (nästan bl. i skriftspråk, numera föga br.) FRÅGA SIG FÖRE32 0 32. förfråga sig. Kellgren 2: 116 (1787). Då jag genom att fråga mig före funnit vägen genom den lilla staden. PT 1905, nr 284, s. 3. —
FRÅGA TILL10 4. (numera bl. arkaiserande) (till)fråga; rådfråga. LPetri 1Post. a 4 b (1555). Då frågadhe han Per Jonson till, hafuer du kniff på dig. VRP 1652, s. 760. Högberg Utböl. 1: 14 (1912). jfr TILLFRÅGA. —
FRÅGA UPP l. OPP. (†) gm en fråga l. frågor söka få reda på (ngn l. ngt), fråga efter (ngn). (Saul) frågar vp Propheten, hwar han honom finna skulle. Rudbeckius KonReg. 85 (1614). Gif besked derom / Hvarför hon frågte opp ditt hus, så snart hon kom. Remmer Theat. 1: 170 (1808, 1814). Moberg Gr. 291 (1815). jfr UPPFRÅGA. —
1) (numera mindre br.) med sakobj.: gm frågor söka få veta (ngt) l. framskaffa upplysning(ar) om (ngt). Fråga ut sanningen. Schultze Ordb. 1323 (c. 1755). Kandidaten tog vänligaste notis af alla .. och frågade ut allas namn. Bremer Hem. 1: 38 (1839). Fahlcrantz SSkr. 3: 206 (1864).
2) med personobj.: ansätta (ngn) med frågor för att erhålla upplysningar; äv.: anställa förhör med (ngn). Han frågas ut, / och vet till slut / ej mera hvad han säger. Lybeck Dikt. 1: 72 (1890). Klockar Melanoz frågade ut barnen i katekes och historia. Lagerlöf Mårbacka 326 (1922).
Avledn.: FRÅGAN, se d. o. —
FRÅGARE, m.||(ig.) person som framställer en fråga l. frågor; stundom: person som brukar fråga mycket. Hes. 14: 10 (Bib. 1541). Längre fram .. blifva .. (barnen), som bekant är, de mest efterhängsna frågare. Rademine Pockels 7 (1822). Högberg Utböl. 1: 184 (1912). —
FRÅGERSKA, f. (numera bl. tillf.) jfr FRÅGARE. Topelius Fält. 4: 7 (1864). Idun 1895, nr 22, s. 3. —
FRÅGNING, r. l. f. (numera knappast br.) handling(en) att fråga, frågande; förr äv. konkretare: fråga, förfrågning. Wollimhaus Ind. (1652). Hans Maj:t giorde .. hvarjehanda frågningar. Roland Minn. 63 (c. 1748). Det skulle bli en frågning utan ända. LBÄ 11—13: 181 (1798). Östergren (1922; angivet ss. sällsynt).
FRÅGSAM, adj. (fråg- 1734—1839. fråge- 1640) (†) fallen för att fråga mycket, frågvis; äv.: som ivrigt forskar l. letar efter ngt (jfr FRÅGA, v. 1 d β). Linc. V 5 a (1640). Almqvist Törnr. 1: 138 (1839).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content