publicerad: 1926
Ordformer
(fremb- (främb-) c. 1630—1704. fremd- 1673. freme- c. 1580. -linge 1654—1809)
Etymologi
1) eg.: person som från annat håll (ett annat land, en annan ort) kommit ngnstädes o. vistas där (längre l. kortare tid) utan att vara (erkännas ss.) fullt införlivad med den inhemska befolkningen, främmande person, obekant; tillfällig besökare; stundom (numera bl. i ssgr) liktydigt med utlänning rätt o. slätt. Staden är full av främlingar i anledning av konungens besök. Apg. 13: 17 (NT 1526). Jagh är en fremling och en gest när idher, giffuer migh en arffrett til begraffning när idher. 1Mos. 23: 4 (Bib. 1541). (Livland) är fruchtsamt men inthet hälsosamt främlingomen. Bureus Suml. 70 (c. 1600); jfr 2. Här är nu ledesammare för mig än till förene, ty jag är som en främmlinge wid detta hofvet. Ekeblad Bref 1: 354 (1654; rättat efter hskr.); jfr 2. Anna var en främling från et mycket aflägse land. Dalin Hist. 1: 546 (1747). Jag erfor (i London) för första gången rätt lifligt känslan af att vara främling. Geijer I. 3: 23 (1809). En främling far oss stolt förbi; / Men detta landet älska vi. Runeberg 2: 3 (1847). I Athen .. idkades .. industri .. äfven af fattiga fria, särskildt främlingar (metoiker). EkonS 2: 271 (1897). — särsk. (†) i uttr. vara, bliva, varda en främling ngnstädes, vistas l. leva resp. komma för att bo l. bosätta sig ngnstädes ss. främling. Abram (drog) nedher vthi Egypten, at han ther en fremling bliffua motte. 1Mos. 12: 10 (Bib. 1541). Ebr. 11: 9 (Därs.). — jfr VILD-FRÄMLING.
2) mer l. mindre bildl.; såväl om person som om sak. Känna sig som främling i sitt eget land. Wij äre fremlingar och vthlendingar för tigh (Gud), såsom alle wåre fädher. 1Krön. 29: 15 (”30”) (Bib. 1541). F är en fremling (i dessa ord) och intet hemfödd. Swedberg Schibb. 31 (1716). (Hexametern) är och blir en fremling i vårt språk. Tegnér (WB) 2: 430 (1813). Denna lilla Gåsart är en ytterst sällsynt främling i vårt land. Dess egentliga hemvist äro ... Nilsson Fauna II. 2. 2: 276 (1834). Simon .. aflägsnade från .. (sina ögon) en främling, som sedan länge icke hade visat sig der — en tår. Rydberg Ath. 87 (1859). — jfr BLOMSTER-FRÄMLING. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. (vara) en främling för ngt, (vara) främmande för ngt, obekant med. För glädjen främling vorden, / Jag ensam är på jorden. Valerius 2: 104 (1811). Hagberg Pred. 1: 4 (1814).
b) i uttr. vara (en) främling ngnstädes, icke förut hava varit där, sällan l. aldrig komma dit o. därför vara okänd för dem som redan äro där o. obekant med de förh. som råda där; okänd, obekant, oerfaren, icke lokaliserad; äv. om sak. Han är en främling i sitt eget land. Nordenflycht QT 1745, s. 117. Se hur högt din vishet gäller, / Då, främling i dit egit hus, / Du andras fel i dagen ställer. Kellgren 2: 71 (1777). Opraktisk, alltid främling i Stockholm som hon var, kom hon i orätt spårvagn. Edgren Kovalevsky 183 (1892).
c) i uttr. vara en främling i ngt, vara obevandrad l. okunnig i ngt. Schultze Ordb. 1318 (c. 1755). I politiken var Tegnér, enligt Beskows mening, egentligen en främling. Wirsén i 3SAH 11: 226 (1896).
B (i högre stil): FRÄMLINGA-DÖME. främlingsvälde; jfr DÖME 3. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 4 (1913). —
(2) -SINNE. (i religiöst spr.) känsla av att icke hava sitt rätta hem i denna världen. Profvet .. (på att hjärtat är ”christeligt”) ligger deruti, att du har det rätta främlingasinnet i verlden. Wallin 1Pred. 2: 334 (c. 1830). —
-SKARA, -VÄLDE, se D.
D: FRÄMLINGS-BESÖK. Medelpunkten för främlingsbesöken (i Schweiz) bilda Interlaken .. samt Luzern. Rönnholm EkonGeogr. 169 (1907). —
-BYRÅ~20, äv. ~02. i uttr. (svenska) främlingsbyrån, benämning på en privat institution i Stockholm 1877—1912, avsedd att lämna nödiga upplysningar o. nödigt biträde (särsk. i språkligt avseende) åt utlänningar o. svenskar i deras ömsesidiga förbindelser. SthmAdrKal. 1889, s. 272. —
-FEBER(N). (†) benämning på feber som särskilt angriper främlingar, klimatfeber. Jag (hade) genomgått baars- (dvs. barns-) eller främlingsfebern. (Bladh o.) Hornstedt 122 (1784). —
-FIENTLIG. —
-KOLONI. på främmande ort levande grupp av utlänningar (som i ett l. annat avs. bilda ett helt gentemot den inhemska befolkningen). Wirsén i 3SAH 7: 178 (1892). —
-LAND.
2) (i religiöst spr.) till 2, om jorden ss. icke varande vårt rätta hem. Det jordiska goda .. är endast ett lån lemnadt åt vår förvaltning under den korta färden genom detta främlingsland. Hagberg Pred. 5: 87 (1819). Rundgren Minn. 2: 25 (1871, 1883). —
-LEGION(EN). [efter fr. la légion étrangère] eg.: benämning på en (första gången 1831 uppsatt) avdelning av den franska armén vilken (till stor del) utgöres av värvade utlänningar; stundom bildl.: hop l. mängd av främlingar. KrigsVAT 1842, s. 176. Ingen stad i Europa (torde) inom sig hysa en så stark främlingslegion som London. Vallentin London 527 (1912). —
(1, 2) -SKARA, r. l. f. (främlinga- 1885. främlings- 1848 osv.) äv. bildl. Hagberg Shaksp. 4: 202 (1848). Den kristna församlingen .. bildar en förskingrad ”främlingsskara” (i världen). Rudin BibEnh. 105 (1887). —
-VÄLDE. (främlinga- 1898—1913. främlings- 1882 osv.) äv. bildl. NF 6: 444 (1882). De många inflyttningarna af utlänningar under stormaktstiden gynnade främlingsväldet öfver språket. 2NF 26: 821 (1917).
Avledn.: FRÄMLINGSKAP, n. ((†) m. 1697). (främling- 1697 osv. främlinga- 1888. främlings- 1733—1908) förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara l. leva l. känna sig ss. en främling; äv.: egenskap(en) att vara främmande; oftast bildl.; stundom i fråga om sak. Vid främlingskapets (dvs. jordelivets) ända. Runius Dud. 1: 47 (c. 1710). En mur av sällsamt och oöverkomligt främlingskap skilde henne från den hon älskade. Oterdahl Skram 336 (1919). (†) exil, landsflyktighet. Olåf (Tryggvesson) wistades sex åhr på Estland uti thenna främlingskapen. Peringskiöld Hkr. 1: 197 (1697).
Spoiler title
Spoiler content