publicerad: 2017
VILD vil4d, adj.1, förr äv. VILL, adj.1 -are ((†) superl. villst Düben Boileau Sat. 34 (1722)); n. o. adv. vilt. Anm. 1:o Den i ack. sg. m. böjda formen vildan förekommer fortfarande ngn gg i sådana uttr. som i vildan skog l. i vildan sky (se 1 a γ resp. ε). 2:o Ss. bestämning till främmande (se 2 g δ) förekommer i ä. språkprov vild o. vill i adverbiell anv., sålunda t. ex.: Boo och heemvist hoos vill fremmande. RP 6: 371 (1636). Karlen var vild främmande. Wetterbergh Penning. 278 (1847). 3:o I bet. 1 a ζ, 2 b (γ, δ) kan ordet i ä. språkprov inte alltid klart avgränsas från det etymologiskt identiska VILL, adj.2
Ordformer
(vel- i ssg 1545 (: velffrämande). vil- (w-) i ssgr 1526 (: wilhonogh)–1807 (: vildjur). vild (hv-, w-, -ll-, -dh) 1530 (: wildficona trä) osv. vill (hw-, w-) 1526–1933. vill- (w-) i ssgr 1526 (: willfijkon trää)–1951 (: Villbärskvistar). vilt (w-, -ll-, -dt, -tt), n. o. adv. 1525 osv. wil 1639–1721)
Etymologi
[fsv. vilder, viller; jfr fd., d. vild, nor. vill, got. wilþeis, fsax. wildi (mlt. wilde), mnl. wilt, wilde (nl. wild), ffris. wilde (fris. wyld), fht. wildi (t. wild), feng. wilde (eng. wild); sannol. till den rot som äv. föreligger i de likbetydande kymr. gwyll(t), korn. gwylls, bret. gueld, ir. geilt; formen vild beror på påverkan från mlt. wilde. — Jfr FÖRVILDA, VILDAVÄSTERN-, VILDE, VILDVAROR, VILDVERK, VILL, adj.2, VILLANDE, VILLAPPASKOTT, VILLEBRÅD, VILLERSTÅL, VILLGRÄS, VILSTER, VILT]
1) som befinner sig i av mänskligt ingripande l. utnyttjande l. av (västerländsk) kultur l. civilisation (mer l. mindre) oberört l. opåverkat tillstånd; som växer l. lever fritt i naturen; jfr SKOG 1 g. — jfr HALV-, UR-VILD.
a) om (av viss vegetation präglad) trakt l. område l. landskap l. natur (se d. o. 10) o. d.: (mer l. mindre) opåverkad av mänskligt ingripande l. utnyttjande; ej uppodlad; äv. närmande sig bet.: obebodd l. ödslig; äv. med mer l. mindre framträdande tanke på att trakten osv. är dels vidsträckt (se särsk. δ, ε), dels svårforcerad l. svårgenomtränglig (se särsk. ζ), dels okänd l. hotfull l. farlig; äv. med inbegrepp av i sådan trakt osv. bosatta människor, närmande sig bet.: ociviliserad (jfr d); jfr 2 a o. VILLANDE 1. Vild och orörd natur. Det vilda och karga bergslandskapet på öns nordsida. Man finner om sommardag j wåra kryddegårder, ja vthi wild marck på åker och äng, så mångahanda nyttig krydder. Lemnius Pest. 9 (1572). At .. (Gud) kallar fiendarna in, som .. drifwa Sweriges barn och theras Konung lengst bortt i willa werlden. Swedberg BetSwOlycko 47 (1710). Trägården mycket widlyftig aldeles wild på ängelska sättet. Palmstedt Res. 48 (1778). Han, som var .. så van vid ett lärdt och högre umgänge, skulle han begifva sig till den vildaste af alla trakter. Agardh ThSkr. 1: 94 (1843, 1855). Herjedalen .. det vildaste och fattigaste af alla Sveriges landskap. IllSv. 2: XII (1882). — särsk.
α) (†) i uttr. (ut)i vilda marken, i vildmarken; äv. närmande sig bet.: i utmarken. The .. lote Oss så gå vdi wille marcken. Stiernman Riksd. Bih. 211 (1568). I början gorde .. (bönderna) sig rier och uttröskade rogen i willa marken. NorrlS 1–6: 57 (c. 1770).
β) (†) i sådana uttr. som (i) vilda öknen, (i) ödemarken l. öde öknen. Een wild ökn. Joel 2: 3 (Bib. 1541; Bib. 1999: en öde öken). Draga in vthi wille öknena, och ther ibland wildiwr, kyld och hunger tagha sin endalyct. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 1 a (1587). Topelius Läsn. 4: 163 (1871).
γ) i sådana uttr. som (i) vilda skogen, i sht förr äv. vildan skog, om vidsträckt o. ödslig (o. tät l. vildvuxen) skog, storskog. Jerusalem skal bliffua til en steenhoop, och (Herrans) Hwsz bergh til en willan skoogh. Jer. 26: 18 (Bib. 1541). Een mitt i willa skogen belägen Bÿ. Palmquist ObsRyszl. 16 (1674). En pilgrim går i vildan skog. Atterbom SDikt. 2: 238 (1815, 1838). Det är inte längre i den mörka och vilda skogen som farorna hotar. DN 13/7 2013, Kultur s. 10.
δ) i sådana uttr. som ((ut)i l. på) vilda havet (förr äv. sjön (jfr SJÖ, sbst. 2)), förr äv. vildan hav, (i l. på) öppna havet; numera bl. övergående i bet. 2 a. Våre Undersåtar och flere i Österbottn som Siälefisket Uthi ville haffuet idke och bruke. HFinlH17Årh. 234 (1638). Sedan han seglat någon tid i villa siön, utsläpte han en af .. (korparna), som flög tilbaka hemåt. 1VittAH 4: 280 (1783). På vildan haf. CVAStrandberg 4: 243 (1857).
ζ) om väg l. stig o. d.: som går genom vildmark, obanad (o. därigm svårframkomlig); äv. (o. numera i sht) bildl., särsk. (med anslutning till 2 (e)) med huvudsaklig tanke på att ngt inte går att styra l. kontrollera; jfr VILL, adj.2 1 b. Visb. 1: 56 (1573). Lät nu se .. at du öfwergifwer alla wilda stigar, och håller din Hustru i ähra. Missförståndet 64 (1740). Pojken färdades .. öfver berg och villa stigar. SvFolks. 200 (1844). Leken går sina egna vilda vägar och byter riktning med kvicka kast. SvD 7/10 1997, s. 13.
η) [efter amerik. eng. the wild west] i uttr. vilda västern (förr äv. den vilda västern), om USA:s västra gränsområde (i sht området väster om Mississippifloden) under koloniseringsperioden (i sht åren 1865–1890); äv. (med anslutning till 2 (b)) med särskild tanke på de av laglöshet (o. brutalitet) l. egenmäktighet l. normlöshet präglade förhållandena i detta område, särsk. bildl.; jfr VILDAVÄSTERN-. Redan från barndomens tidigaste dagar lefde han .. i den vilda västern. TWenersbg 9/8 1889, s. 1. Taxibranschen .. har sedan avregleringen blivit ett vilda västern med fusk, bråk och friåkare som tar groteska priser. Expressen 16/10 2013, s. 2.
ϑ) substantiverat, i uttr. i det vilda, förr äv. i vilt, i fria naturen l. i skog o. mark, i fråga om djur äv.: i vilt tillstånd (jfr c). En utflykt i det vilda. (Kaninerna) hafwa, mustigare, hwitare ock sötare Kött (än hararna), i synnerheet the som i willt sigh vppehålla. Palmchron SundhSp. 86 (1642). Det finns omkring 1 600 kända jättepandor i det vilda, och omkring 300 i fångenskap. SvD 24/8 2015, s. 12.
b) om växt(slag) l. vegetation o. d.: som (företrädesvis) växer fritt i naturen, som ej är odlad (se ODLA 2), vildväxande; äv. om kulturväxt, mer l. mindre liktydigt med: förvildad; särsk. med särskild l. huvudsaklig tanke på att växandet sker utan styrning l. kontroll (se särsk. β; jfr 2 a); särsk. dels i förb. med (o. motsatt) odlad (i sht förr äv. tam (jfr TAM 3)), dels i uttr. växa vild l. vilt. En bukett vilda blommor. Rödklöver växer vilt i hela Sverige. (Växter) som på landet wäxa, äre antingen Taame eller wilde. Forsius Phys. 200 (1611). Således växa .. många örter ville kring Upsala, som säkert äro komne ifrån trägården. Biberg Linné Oec. 35 (1750). Vild är den vegetation, som af naturen är sjelfsådd inom hvarje arts naturliga utbredningsregion. Fries BotUtfl. 1: 315 (1843). Genom plantageodlingen har produktionen av vild kautschuk starkt gått tillbaka. Sörlin Växtv. 256 (1927). (I trädgårdsskola sker) examination av vanligare vilda och odlade växter. SFS 1949, s. 954. — särsk.
α) i sht bot. i benämning på växtart l. växtvarietet för att beteckna motsats till annan, odlad art (l. varietet) inom samma släkte (resp. art) l. på art som till egenskaper l. användning o. d. påminner om annan, odlad art (ofta äv. med förklenande bibet. av att arten osv. är av sämre kvalitet l. användbarhet ss. födoämne o. dyl. l. uppträder ss. ogräs l. är skadlig); särsk. dels i sådana uttr. som vild balsamin, benediktrot, cypress, hampa, havre, havrerot, hjärtansfröjd, kalmus, kastanj, kurbits, lakrits, lök, mejram, morot, palsternacka, poleja, portlak, riddarsporre, ruta, saffran, senap, spenat, timjan, liksom vilt päronträd (se under resp. huvudord), dels ss. förled i ssgr. Iagh hadhe planterat tigh til itt sött wijnträä .. huru äst tu tå nu migh worden til itt bittert wildt wijnträä. Jer. 2: 21 (”2: 17”) (Bib. 1541). De willa päron ha mera taggar på sig och äro widrige. Linné Diet. 2: 188 (c. 1750). Calla palustris .. (dvs.) Vild kalla. Hylander NordKärlv. 1: 86 (1953).
β) med viss anslutning till 2 a: som växer l. har växt (hejdlöst o.) utan styrning l. kontroll; äv. utvidgat, dels om hår l. skägg: (långt o.) ostyrigt l. okammat, dels (numera bl. tillf.) i uttr. vild jäst, vildjäst; äv. mer l. mindre bildl. Häcken växer vilt åt alla håll. Sådana af kärnor upwuxna wille stielkar eller stammar hållas altid för de bästa. Ahlich 140 (1722). Jag har wel stådt i tre timmar med hennes hår, det har giordt sig så wildt, at huru jag har krusat en låck, så har han ändå fallit i galen bucht. Lindahl Tanckef. 6 (1740). Bryggerikemistens åliggande är att föra ett utrotningskrig mot vild jäst, mögel och bakterier. Reichard Brygg. 14 (1899). Ett samhälle i vild och kaotisk blomstring. Andersson Snöljus 193 (1979).
c) om djur(art l. -släkte o. d.): som lever fritt i naturen, vildlevande; som ej är domesticerad (om lägre djur äv.: som ej är odlad (se ODLA 3)); äv. (särsk. ss. förled i ssgr) dels om förvildat tamdjur, dels om tamdjur som får ströva fritt o. söka sin föda i naturen; äv. om sådant djurs osv. liv l. tillstånd (jfr a ϑ); äv. (med mer l. mindre tydlig anslutning till 2 b δ) med särskild tanke på vildlevande djurs (förmenta) inneboende natur (särsk. dels skygghet l. obändighet, dels (i fråga om rovdjur) rovaktighet l. grymhet (jfr VILD-DJUR 1)); äv. överfört, om produkt av vildlevande djur (se särsk. β β′, γ). Tjuvjakten på vilda lejon. Den vilda vargstammen i Sverige är utrotningshotad. Vild lax är bättre än odlad. (Lat.) Ferinus .. (sv.) Wildh eller thet som ähr af wildiur. VocLib. adj. (c. 1580). Intet Diwr så wildt, at jägaren kan jw fällat. i. e. .. Wilda Hästar thämias och. Grubb 400 (1665). Boskap är antingen tahm eller willd, aff the wilde, Hiortar, Elgar, Uhrar, aff stoore Herrar theras diuregårdar fulle. Risingh LandB 68 (1671). Ordet Fauna är en kollektiv benämning, som omfattar inbegreppet af alla de djurarter, hvilka i vildt tillstånd finnas i ett visst land. Nilsson Fauna 1: I (1847). Då några kastade stenar efter mig, sade jag till dem: ”I faren fram som ville vargar i skogen.” Topelius Fält. 2: 205 (1856). Reglering av införseln av levande vilda djur. SFS 1946, s. 1387. — särsk.
α) i benämning på vildlevande (varietet av) djurart för att beteckna motsats till annan, domesticerad art av samma släkte (resp. varietet av samma art) l. till art av annat släkte som i ett l. annat avseende påminner om sådan vildlevande art; särsk. (o. i sht, i sht zool.) ss. förled i ssgr; i sht förr särsk. i uttr. vild svan (se SVAN c β). Aper .. (dvs.) Wildt suin. VocLib. avd. 9 (c. 1580). Af hundslägtet märkas, utom varg och räf, ett antal vilda hundar, hvilka delvis torde kunna anses såsom stamformer till de europeiska hundraserna. Nathorst JordH 963 (1894). Ullen från vilda får saknar betydelse. Varulex. Beklädn. 26 (1945).
β) substantiverat. särsk.
α') (numera i sht i vissa kretsar) i n. sg. best., i uttr. det vilda, viltet (se VILT 1). (Ett protokoll) hwaruti Han noga anteknar det Wilda, som skjutes, til antal, slag, wigt, o. s. w. GT 1787, nr 141, s. 3. Markvårdsåtgärder i syfte att främja det vilda. JägUppslB 360 (1989).
γ) i överförd anv., om (egenskap hos) produkt av vildlevande djur, särsk. i uttr. vilt kött, viltkött, vild honung, vildhonung, vild smak, viltsmak, i sht förr äv. vilda varor, kött l. skinn o. d. av vilt (jfr VILDVAROR); jfr β β′. Försäljningen av vilt kött. Ingen Tijonde gifwes af skogswaror eller Wille waror. Abrahamsson 26 (1726). (Oxköttet) har en nästan vild smak och är mycket mört. Gosselman SAmer. 137 (1842). Det var på fälten som jag lärde mig att .. samla in vild honung, frukt och ätbara rötter. DN 13/7 2008, Allm. s. 18.
d) (numera bl. ngn gg, i sht i skildring av ä. förh.) om människa l. folk(stam) l. nation o. d.: som lever i ett av västerländsk kultur l. civilisation l. kristen religion oberört l. opåverkat tillstånd, som (ur ett västerländskt perspektiv) saknar civilisation (jfr NATURLIG 8, OCIVILISERAD 1, PRIMITIV, adj. 2); äv. dels om sådan människas osv. tillstånd l. liv, dels överfört, om ngt som kännetecknar l. tillhör människa som lever i sådant tillstånd; förr särsk. substantiverat (se slutet); i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2 b; jfr a. Tartare och Turkar sampt flere ville nationer. HT 1912, s. 123 (1656). Berg-Skottarne, och the som bo på öjarna, hwilke äro så grofwe och wille, at the i gemen warda Will-Skottar kallade. Lenæus Hübner 107 (1726). Denna man hade, oacktadt han war wild, likwäl det ärligaste och upriktigaste sinnelag i werlden. DeFoë RobCr. 91 (1752). Borgerliga samhällen, som bringa menniskan ur det wilda tillståndet. Franzén Pred. 5: 82 (1845). Hos naturmänniskan sökte man alldeles som hos de vilda folkstammarna än i dag att genom religiösa riter häva det ondas makt. Kulturen 1948, s. 125. (Forskaren) ställer så ”Det vilda tänkandet” i äldre samhällen mot dagens tankemönster. Gaunt o. Löfgren MytSv. 10 (1984). — särsk. (†) substantiverat, liktydigt med: vilde. De wilde här vthi West Indien sättia sigh .. vp emott de christne. HB 3: 228 (1644). En liten Wild fördes från Hannower till Ängelska Hofwet. VexiöBl. 1812, nr 24, s. 3. Emedlertid kan äfwen en hedning, äfwen den wilde i skogen, icke undgå att fästa sin uppmärksamhet på himmelen. Franzén Pred. 2: 184 (1842).
2) [utvecklat ur 1] som ej l. endast med svårighet låter sig styras l. kontrolleras l. hejdas l. tyglas; häftig l. våldsam o. d.; äv. närmande sig l. övergående i rent förstärkande bet. (se c, e, g). — jfr HALV-, RAS-VILD.
a) om naturföreteelse l. naturfenomen: som ej låter sig styras l. tyglas; häftig (se d. o. 1 a, b) l. våldsam l. rasande; äv. med bibet. av hotfullhet l. farlighet; särsk. i jämförelser l. i bild; jfr 1 a, b (β). Ett landskap med höga fjäll och vilda forsar. (Falska profeter) äro så som .. haffzens willa wågher, the theras eghen skam, vthskuma. Judas 13 (NT 1526). Som de vilda Norrsken måla / Snöbetäckta fält med blod. Lidner 2: 449 (1786). (Kärleken) uppflammade nu med vilda lågor, trottsade förnuft och pligt. Eurén Kotzebue Cora 95 (1794). Wettern är ett högst vådligt farvatten, ty dess vattenspegel kan ofta från fullkomligt lugn uppröras till vildaste storm. Thomée Sv. 128 (1857). Karl-Herman kunde ej höra slutet af meningen, det dränktes i en rasande vild ström af rop och skrik. Forsslund Djur 24 (1900). Längst inne i en vik är det annars ganska vilda havet lugnt. GT 22/2 2010, s. 24.
b) om person: ostyrig l. tygellös l. oregerlig; måttlös l. hämningslös l. lössläppt (i sht förr särsk. i sexuellt avseende); tokig l. galen (se d. o. 2) l. från vettet (förr äv. liktydigt med: psykiskt sjuk (se γ)); äv. med mer l. mindre framträdande tanke på hotfullhet l. farlighet, dels: rasande l. ursinnig (o. våldsam) (särsk. i uttr. vild och galen (se GALEN 2 b)), dels: rå l. hänsynslös l. barbarisk; äv. dels om djur (se δ), dels i överförd anv. (se ε); jfr 1 a η, d o. VILL, adj.2 1. Vild av rädsla, glädje, upphetsning. Barnen har alltid varit ganska vilda av sig. De vildaste festdeltagarna. Vilda soldathopar. Billy the Kid hade rykte om sig som en av de vildaste revolvermännen. Then ther wild är, hon är bådhe mannenom och fadrenom till oäro. Syr. 22: 5 (”22: 2”) (öv. 1536). (Det) är bekant, at Finnarne så länge de woro hedningar, woro de wille och rofagtige. Ganander UndersTatt. 27 (1780). Förargad, rasande, vild är jag på Er alla tre. Almqvist DrJ 159 (1834). Många hade förutspått, att de vilda blekingarne icke skulle kunna samlas i så stort antal, utan att betänkliga oordningar skulle inträffa, men allt aflopp gladt och fredligt. De Geer Minn. 1: 131 (1892). ”Farbror får inte röka i sängkammaren har jag ju sagt.” .. ”Inte röka? Ä’ du vild, flicka?” ”Nej, men gardinerna bli så fula.” Janson Gast. 146 (1902). Min svärfar är inte elak, men han super och super och blir vill i fyllan. Martinson Kvinn. 152 (1933). — jfr HJÄRN-, RUS-, SJÖ-, SPLITT-, SPRITT-VILD. — särsk.
β) i uttr. vara l. bli vild efter ngn l. ngt l. på ngt, vara l. bli tokig (se TOKIG 2 a β) l. galen (se GALEN 4) efter resp. i ngn l. ngt. Att italienarna äro alldeles vilda på att skjuta fågel. Strindberg TrOtr. 2: 113 (1884, 1890). Allmogen blef vild efter pengar. TurÅ 1911, s. 291. Alla karlar är som vilda efter mig. Malmberg Åke 63 (1924).
γ) (†) i fråga om själsligt l. mentalt hälsotillstånd: psykiskt sjuk, vansinnig l. sinnesrubbad l. galen (se d. o. 1); omtöcknad l. sinnesförvirrad; särsk. i uttr. vild i huvudet. Mark. 3: 21 (Bib. 1541). Konung Erich .. (var) endelis vildh i huffudett. HH 20: 188 (1567). (De hade) ko(m)met effther henne, slagit henne .. på nÿtt, och dragit henne widh håret vthe för trappen, så att hon war wild(er) i tw dÿgn. 2SthmTb. 4: 221 (1573). Inga fremmande .. skola tillåtass til Skrift .. Icke heller wettwillingar medan the wille äre, och icke kunna besinna sigh. KOF II. 1: 167 (1659). De som umgå med skökor, de warda wille och få pockor och fransoser till lön. Cavallin Herdam. 1: 115 (1698).
δ) om djur; förr särsk. om hund, liktydigt med: rabiessmittad (jfr GALEN 1 a); jfr 1 c. Katten blev alldeles vild när den kände lukten av strömming. (Danskarna) swerme .. som wille flugher. Svart Gensw. E 3 b (1558). Befruchtar någon sig wara beten aff een will Hund, han må thetta (dvs. motmedel) försöka. IErici Colerus 1: 270 (c. 1645). Svinkreaturen blifva af ollonbete mycket morska och vilda. Vilda såsom ollonsvin är ett ordspråk. Agardh o. Ljungberg III. 1: 160 (1857). jfr ORN-, ROVDJURS-VILD.
ε) i överförd anv.: som präglas av tygellöshet l. hämningslöshet l. raseri osv. särsk.
α') om (period i ngns) liv l. levnadssätt o. d.; jfr e δ. Hennes vilda ungdom. Att .. (korinthierna) mett äthende, drickende och otuckt ett wilt leffuerne förde, emott then Christelige läre. Hansson Norman 31 (c. 1550). Jag vet, jag har lefvat vildt. Börjesson C12 47 (1858). Ett vilt liv med fester och knark. GbgP 12/6 2004, s. 78.
β') om sinne(lag) o. d., i sht förr särsk. om hjärta. The wilde Hiertan, / Som ingen Lag och Lydna, / Wel’ vndergifne finnas. Stiernhielm Cup. 1 (1649, 1668). Den tiger, som nämns i bokens titel, är en metafor för vårt oroliga och vilda sinne. NerAlleh. 17/2 2000, s. 16.
c) om (uttryck för) känsla l. sinnestillstånd o. d.: som (gm sin kraft l. styrka l. intensitet) är svår l. omöjlig att kontrollera l. styra l. hejda; hejdlös l. omåttlig; häftig (se d. o. 4 b, c, e) l. våldsam; äv. allmännare, närmande sig rent förstärkande bet.; jfr e γ. Vild längtan, förtjusning, panik. Vilt raseri. Vilda blickar, tårar. Du wilde kiärleek, huru galin du ähr! Asteropherus 70 (1609; uppl. 1909). Hon skyndar sig up med vild ångest. Eurén Kotzebue Cora 42 (1794). Pappa blef .. så vildt förtjust öfver Peels tal att han hurrade. Solnedg. 2: 333 (1846). Denna grymhet är aldrig den vilda uppbrusningens, utan den kalla beräkningens. Svensén Jord. 261 (1886). Hon fick ett vilt begär att slänga allt porslinet i golvet. Men hon hejdade sig. Krusenstjerna Pahlen 3: 100 (1931).
d) om (uttryck för l. konstnärlig framställning av) tanke l. föreställning o. d.: som brister i l. saknar verklighetsförankring; ohämmad l. otyglad, (överdrivet) fantasifull; äv. närmande sig bet.: våldsam l. brutal. Vilda planer, idéer, rykten, spekulationer. Tankarna löpte vilt. Detta vilda Poëme torde fordra förklaring. Lidner (SVS) 3: 265 (1792). Ju vildare och hemskare de äfventyrliga berättelserna voro, dess bättre. 3SAH 4: 20 (1889). 1700-talets vilda etymologiserande. Kock SpråkFörändr. 141 (1896). Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig honom i pyjamas och nattrock. Lange Vitklädd 18 (1967). (Sökandet) är genomfört med eftertanke, .. utan alltför mycket vilda gissningar utifrån enkla överensstämmelser. Lychnos 1996, s. 244. — jfr HJÄRN-VILD.
e) om (resultat av) handling l. verksamhet l. händelse(förlopp) (jfr f): omåttlig l. otyglad l. hämningslös l. hejdlös; häftig (se d. o. 4 a, e) l. våldsam; äv. om tid(speriod) kännetecknad av sådan handling osv. (se δ); äv. allmännare, närmande sig rent förstärkande bet. Vilda lekar, fester. Vild oordning. Det blev lite vilt igår. Branden orsakade vild förödelse. Huru wildt arbetar icke min Dotter på sin olycka? Missförståndet 16 (1740). De vilda oordentligheter, som utmärkte drottning Kristinas sista tider. Fryxell Ber. 12: 200 (1843). Nu visste hon så säkert, att hon ingenting förmådde af egen kraft; den hade ju oupphörligt svikit henne, trots de vildaste ansträngningar. Idun 1888, s. 141. Kriget hade .. givit en vild fart åt handeln med smycken och ädelstenar. Siwertz Varuh. 54 (1926). De fyllde sina träskopor och drack vilt, både män och kvinnor. Fridegård Offerrök 90 (1949). — särsk.
β) i uttr. gå vilt till, gå häftigt l. våldsamt till (jfr GÅ TILL 9 a). Vid folkfester .. skall det gå vildt till. Snellman Tyskl. 373 (1842). Slagsmålet gick vilt till. En av de två inblandade fick föras till sjukhus för vård. ÖstersundP 18/9 2012, s. 6.
γ) om ljud, särsk. om dels (utan klar avgränsning från c) rop l. skrik o. d., dels larm l. musik o. d. Vilda skymford. Stökig och vild musik. Vilt gnisslande bromsar. På rof, på rof skriker falken vildt. Tegnér (TegnS) 5: 29 (1825). Då hörde han tidigt en morgon vildt allarm på gatan, sedan vapenskrammel, böss-skott. Cederschiöld Riehl 1: 112 (1876). Alla .. hoppade i hamnbassängen under vilda rop. Expressen 13/8 1994, Res. s. 3.
δ) om tid(speriod): som präglas av måttlöshet l. tygellöshet l. våldsamhet o. d.; ibland utan klar avgränsning från b ε α′. Lik månans stråle i en vild stormig natt. Eurén Kotzebue Orth. 1: 4 (1793). I en vild och obändig tid, då kriget i allmänhet fördes med grymhet, yrkade han .. mildhet och mensklighet mot de öfvervunne. Tegnér (WB) 7: 127 (1832). Det var den vildaste tiden i hans lif, en tid af utsväfningar och ödeläggelse. PT 1888, nr 168 A, s. 3.
f) om (resultat av) handling l. verksamhet (jfr e): som ej är ordnad l. organiserad l. reglerad; som bryter mot vedertagna regler l. sedvanor, ofta mer l. mindre liktydigt med dels: avtalsstridig l. olaglig, dels: spontan; särsk. i uttr. vild strejk (se STREJK a), vild camping, om (otillåten) camping utanför campingplats, [efter eng. wild card] vilt kort, om vid sidan av gängse kvalificering erhållet tillstånd att delta i (idrotts)tävling; förr äv. i uttr. vilt äktenskap, om äktenskapsliknande samlevnad som ej är (officiellt) stadfäst l. sanktionerad. Vild parkering, demonstration. Den vilda och oordnade afverkningen af skogen, då man hugger träden hvar som heldst. Agardh o. Ljungberg III. 1: 306 (1857). Dessa personer lefwa till stor del i wilda äktenskap. Malmbgt 1894, nr 91, s. 2. Vild camping kan minskas bara med ökad information om allemansrättens begränsningar. DN 6/11 1984, s. 6. Okvalificerade stjärnor kan få vilda kort till OS. GbgP 24/7 1992, s. 20. Han är mycket kritisk till utbudet av hygienprodukter. – Det är en vild marknad och myndigheternas överblick är obefintlig. GbgP 17/8 1998, s. 38.
g) (ngt vard.) i vissa uttr. övergående i rent förstärkande bet. särsk.
β) (äv. skrivet ss. ett ord) hej vilt, i (allra) högsta grad, hejdlöst; jfr HEJ, interj. osv. III. Den regeln bryter man mot hej vilt. DN 6/3 1987, s. 29. Matchen svängde hejvilt. AB 23/10 2015, Sport s. 5.
γ) för vilda livet, av alla krafter, för glatta livet (se GLATT 2 b β). Gummorna skurade och fejade för vilda livet. Levertin 23: 208 (1903). De slogs för vilda livet. GT 27/9 2007, Sport s. 4.
δ) [jfr VILD-FRÄMMANDE] vilt (förr äv. vild) främmande (se FRÄMMANDE 2 slutet, 4 slutet, 10 slutet), ibland äv. vilt obekant l. okänd. RP 6: 371 (1636). De inbjudna, vildt obekanta med hvarandra, sutto uppradade efter väggarne. Ödman VårD 1: 215 (1887). Okej, det gör man kanske inte, pratar med någon vilt okänd människa på bussen alltså. Sydsv. 23/8 2007, s. 18.
3) [jfr 1 b α, 2 a, o. motsv. anv. i ä. t.] (†) om bergart l. mineral l. malm o. d.: som ej l. endast med svårighet låter sig utvinnas l. nyttjas l. bearbetas; mer l. mindre otjänlig l. ofyndig; särsk. om starkt kolhaltigt (o. föga smidbart) järn l. stål, särsk. i uttr. vilt stål (jfr STÅL, sbst.1 1 b α, o. VILLERSTÅL). Wilda Bergarter äro dhe som jämte metalliske Strek wid Malmen .. wexer, som och intet till metaller hielpa, utan der dhe icke afsofwras, göra Smeltningen swår, eller metallen oartig. UHiärne Berghl. 451 (1687). Obruklige vilde och röfvande Jernmalmer. Wallerius Min. 267 (1747). (Tackjärnet) blir så hårdt, att det icke angripes det minsta af den hårdaste fil, det får således alla egenskaper af mycket kolhaltigt, så kalladt vildt eller yrt stål. Åkerman KemTechn. 1: 272 (1832). JernkA 1892, s. 284 (om järn).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. (i sht när förledsformen är vilt-) hänföras till vilt; se äv. de under detta ord anförda ssgrna): A: (1 c α) VILD-AND. [fsv. villeand] vildlevande and; särsk. (o. i sht) om Anas platyrhynchos Lin., gräsand; äv. dels koll., dels ss. ämnesnamn, om kött l. maträtt av sådan and; jfr -anka. Jaga vildand. HovförtärSthm 1700 B, s. 1410. Att .. (kineserna) måste .. med skrämskått jaga bort willänderna, som annars wittja näten snabbare än någon människa. Osbeck Resa 261 (1751, 1757). Bland alla änder är Gräsanden, eller den vanliga Vildanden, .. den vigtigaste, emedan den tama ankan härstammar från henne. 1Brehm 2: 513 (1875). Fylld ugnsbakad vildand med äppelcidersås och rostade hasselnötter. AlltMat 2015, nr 15, s. 58. —
(1 b α) -ANGELIKA. (†) strätta; jfr angelika 2 o. skogs-angelika. Broman Glys. 3: 888 (1747). Angelica Sylvestris .. (Will-Angelika) .. har hwarken den aromatiska lukt eller smak som den rätta Angelika. Fischerström 1: 113 (1779). Deleen 907 (1836). —
(1 c α) -ANKA. vildand; särsk. ss. maträtt. HovförtärSthm 1705 B, s. 340. Stekta Wildankor. Sjöberg Singstock 238 (1832). Foder till vildankorna och småfåglarna. YstadAlleh. 10/2 2010, s. B9. —
(1 c α) -APA. vildlevande apa. Gravander Buffon 2: 223 (1806). (På Gibraltar) finns Europas enda vildapor. Barometern 25/6 2010, s. 21. —
(1 b α) -APEL, förr äv. -APPEL. i sht bot. (individ av) trädarten Malus sylvestris (Lin.) Mill., surapel. Sällan skall man finna i Swerige Will-apal, hwilcken bärer mechta små Äpplen, och så sura at man knapt kan äta ett utan grijnande. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 585 (1689). Det var en gren av en vildapel, som man tog in medan bladen var gröna. Celander NordJul 1: 154 (1928). —
(2 b) -BASARE. (ngt vard.) om ostyrig l. tygellös l. uppstudsig l. normbrytande (yngre) person; bråkstake l. bråkmakare; särsk. (o. numera i sht) om okynnigt l. busigt l. bråkigt barn, ungefär liktydigt med: bus- l. rackarunge; jfr basare 4 o. -base, -batting, -hjärna, -skifting o. bullerbasare. Lind (1738). Se här äro mina gossar, den ena tolf, den andra femton år, ett par stora vildbasare begge två. Wetterbergh Sign. 176 (1843). Att lärjungar, som under studietiden varit både slynglar och vildbasare, vid mognare ålder stadgat sig och blifvit nyttiga och dugliga medborgare. VLKopieb. 1891, fol. 264. De moderlösa rödhåriga vildbasarna Anne Shirley och Pippi Långstrump. SvD 14/2 2009, Kultur s. 10.
Avledn. (†): vildbaserska. Lidforss DQ 1: 693 (1891). Så äro, enligt hvad tant påstår, två vildbaserskor som vi i stånd till allt. Hedberg Balzac Gor. 113 (1898). —
(2 b) -BASE, äv. -BAS. [med avseende på efterleden jfr basare o. bullerbas, sbst.2] (ngt vard.) vildbasare. Inte ligger det, mena helt säkert många af dessa vildbasar, något ondt i att damma på hvarandra ett slag. DN(A) 12/11 1898, s. 2. Det blev tvillingpojkar för tre år sedan, säger Ulrica. Två riktiga vildbasar. FaluKurir. 15/12 2012, 2: 18. —
-BASSE. [fsv. vil(le)basse] särsk. [i denna anv. åtm. delvis ett litterärt lån från fsv.] (†) till 1 c α: vildsvin; jfr basse, sbst.1 1. (I bokskogen) luffar vildsvinet eller vildbassen omkring och plockar ollon. Strindberg SvFolk. 1: 26 (1881). Ström SvenskOrdspr. 280 (1926). —
(2 b) -BATTING. (ngt vard.) vildbasare; jfr batting, sbst.1 Wetterbergh SamhKärna 2: 49 (1857). Den ene af vildbattingarna gick i främmande krigstjenst. Dagen 22/7 1902, s. 1. Dottern Sofie – en härlig liten vildbatting som bara vill gunga högre och högre. NerAlleh. 14/8 1999, s. 4. —
(1 c (α)) -BEST. (vild- 1691 osv. vilde- c. 1620) vilddjur (jfr best 1 (b)); särsk. om vildsvin; äv. (o. numera nästan bl., tillf., med anslutning till vild, adj.1 2 b δ) i jämförelser l. mer l. mindre bildl., om person (jfr best 3 o. -djur 2). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 9 (cit. fr. c. 1620). (Kejsaren Aurelius Commodus) war likare en wilbest än en förnuftig menniskia. Dryselius Monarchsp. 179 (1691). Det knakade inne i snåret, och så blev en vildbest synlig. Granlund Prins. 25 (1915). Sedan han kom på skogen hade han förhärdats och blivit en vildbest och en sälle. Moberg Rid 165 (1941). —
(1 c (α)) -BI. [fsv. vil bi] (art l. individ av) vildlevande bi.
a) om förrymt l. förvildat l. ej domesticerat honungsbi (jfr bi, sbst.1 1); i pl. äv. sammanfattande, om bisamhälle bestående av sådana bin. När en partt af eder finne någre vilbij i skogerne, då öde I och slachte them strax. G1R 24: 446 (1554). På grund av de svårigheter, som var förknippade med åtkomsten av vildbinas eftertraktade produkter, lärde människorna sig snart att föra hem de stockar, i vilka bina hade sina bostäder, för att på så sätt lättare kunna skatta dem. Hansson Bisköts. 7 (1972).
b) i sht entomol. om till överfamiljen Apoidea hörande stekel annan än honungsbi, särsk. om solitärbi; ngn gg äv. om annan art av ordningen steklar; jfr bi, sbst.1 2. Ett vildbi eller så kallad ”visping” (kom) flygande. AB 26/7 1880, s. 3. Många orkidéer är .. helt beroende av vildbin för sin pollination. HbgD 9/11 2000, s. 33. —
(1 b) -BLOMMA. vildväxande blomma; äv. mer l. mindre bildl. (jfr blomma, sbst. 3); jfr -blomster. AB 17/3 1842, s. 2. Då fann du under dina exkursioner .. en vildblomma; du plockade henne, och hon har ännu icke fullt förbleknat i ditt hjertas herbarium? SvFamJ 1870, s. 91. I handen bar den ankommande en krans av vildblommor. Fridegård KvinnTräd. 204 (1950). —
(1 b) -BLOMSTER. jfr blomster 2 o. -blomma; äv. mer l. mindre bildl. (jfr blomster 3). DN 23/7 1866, s. 2 (i bild). Den gröna, med vildblomster ornerade .. matta, som utbreder sig i skogen. SvFamJ 1880, s. 146. —
(1 c α) -BUFFEL. jfr buffel 1 o. -oxe. Capska Vild-bufflen .. har et groft, ej mycket fett kött, men saftigt. SÖdman hos BBergius PVetA 1780, 2: 42. —
(2 f) -BYGGE. om ej avsett l. reglerat l. reglementerat bygge (se d. o. 2); särsk. (o. numera i sht, biodl.) om vaxbygge utanför ramarna (se ram, sbst.1 3 e) (jfr bygge 3). Ristin framlefde sina barnaår hos modern i det lilla vildbygget under Galtisvare. Hemberg ObanStig. 100 (1896). Det får bara vara 10 millimeter mellan ramarna, annars uppstår vildbygget, då bina okontrollerat börjar bygga vaxhål på egen hand. SmålP 10/10 2015, s. 5. —
(2 a) -BÄCK. (numera bl. tillf.) om (gm regn l. snösmältning uppkommen) snabbt o. kraftigt flödande (fjäll)bäck (som svämmar över sina bräddar); jfr stört-bäck 1. Äfven hos oss finnas .. (som i Norge), liksom silfverband nedhängande vildbäckar. TurÅ 1889, s. 5. Utom i skogsplantering kring fjällbäckarna (eller vildbäckarna, såsom de äfven kallas) bestå .. (åtgärderna mot översvämning) i uppförandet af en rad fördämningar i bäckfåror och klyftor. 2NF 34: 49 (1922). —
(1 b (α)) -BÄR. vildväxande bär(växt); förr äv. (äv. med anslutning till 2 b (γ)) speciellare, om visst slag av (mer l. mindre giftig) bärväxt, särsk. om till släktet Solanum Lin. hörande art, dels om S. nigrum Lin., nattskatta, dels om S. dulcamara Lin., besksöta. Lindestolpe FlWiksb. 36 (1716; om besksöta). Nattskattegräs, (Solanum) kallas i Wärmeland Wildbär, emedan man blifwer galen, om man äter bären. Lindestolpe Färg. 100 (1720). Årets sista vildbär var mosstuvornas tranbär. Moberg BerLevn. 39 (1968). —
(1 c) -DJUR. [fsv. vil(le)diur]
1) vilt djur; vilt l. villebråd; äv. (o. numera nästan bl., med anslutning till vild, adj.1 2 b δ) inskränktare, liktydigt med: rovdjur, ofta med mer l. mindre framträdande bibet. av: odjur l. monster l. vidunder; särsk. i jämförelser l. i bild (jfr 2); jfr -best. Then ther förstånd haffuer, han rekne wildiwrens taall. Upp. 13: 18 (NT 1526; Bib. 1999: odjurets tal). Elephanten, som är störst ibland wildiwren. Schroderus Comenius 190 (1639). (Nya Sverige) är et mächta .. fruchtbärande Land .. och här är ymnogt .. på allehanda slags Wildiur, Foglar och Fisk. Holm NSv. 85 (1702). Wilddjuren söka icke sina rof ibland sina likar. Franzén Pred. 3: 33 (1843). Denna jord, som .. för honom var som en trång bur, där han rastlöst vandrade runt som ett fånget vilddjur. Lindström Leksaksb. 79 (1931). jfr sjö-vilddjur.
2) i bildl. anv. av 1, med anslutning till vild, adj.1 2 b, om grym l. hänsynslös l. blodtörstig person (jfr rovdjur 3); äv. om vildsint l. oregerlig person; äv. om ngt sakligt; jfr o-djur 2. Effter Keysar Nero, thet grymme och rasande wildiuret, hade på någre ortar låtit sticka eld på staden Rom. Schroderus Os. 1: 72 (1635). Men är då ingen förhoppning, at kriget, detta förödande villdjur .. skall utrotas från jorden. Kellgren (SVS) 4: 255 (1782). Jag ville evinnerligt önska, att det icke blir ett villdjur af den pojken! Carlén Ensl. 1: 340 (1846). Männen i Ceausescus säkerhetsstyrkor .. har torterat och dödat och förvandlats till vilddjur utan egen tankeförmåga. DN 24/12 1989, s. 6.
Ssgr (till -djur 1): vilddjurs-art. särsk. (†) om inre beskaffenhet l. inneboende natur hos vilddjur; jfr art 3 a. Linc. Gg 6 b (1640). Brunkman SvGr. 2 (1767).
-drift. (numera mindre br.) jfr drift 11 a o. rovdjurs-instinkt; särsk. bildl. (jfr vild-djur 2), i fråga om person. Thorild (SVS) 3: 98 (1791). Människans primitiva vilddjursdrifter, mordlust och blodtörst. Gadelius MassSjälsl. 21 (1907). IllSvOrdb. (1964).
-gap. (numera bl. tillf.) jfr gap, sbst.1 2. Thorild (SVS) 3: 98 (1791). En vattenbehållare .. med handtagsringar i vilddjursgap. Näsström FornDSv. 2: 129 (1948).
-grym. (numera mindre br.) grym (se d. o. 4) som ett vilddjur; särsk. bildl. (jfr vild-djur 2), om person. Rydberg FilosFörel. 4: 135 (1878). Vilddjursgrymma i sitt nationalistiska raseri. Key KrigFredFramt. 26 (1914).
-hud. (†) hud av vilt; jfr vild-hud. Deras qvinnors enda drägt är en vilddjurshud. Almqvist MennSaga 89 (1839). Rydberg Sägn. 52 (1874).
-läte. (numera bl. tillf.) särsk. i bildl. anv. (jfr vild-djur 2), om mänskligt läte som liknar l. påminner om vilddjurs läte (se läte, sbst.1 2 b). DN 13/10 1865, s. 2.
-natur. (numera bl. tillf.) rovdjursnatur; särsk. bildl. (jfr vild-djur 2), i fråga om person. PoetK 1817, 2: 11.
-tand. (numera bl. tillf.) rovdjurstand; i sht i pl. Stagnelius (SVS) 2: 405 (1821). Han tog av sig sitt halsband, som bestod av vilddjurständer. Swing 1921, nr 13, s. 7. —
(1 b α) -DRUVA.
1) (av sämre smak o. kvalitet kännetecknad) druva av vildväxande vinranka; särsk. i pl., koll.; äv. om vinrankan; äv. mer l. mindre bildl. Han .. wente effter at .. (vingården) skulle bära wijndruffuor, men han baar willdruffuor. Jes. 5: 2 (Bib. 1541). Poesien .. har frambragt vilddrufvor som Iliaden och Odysseen. Franzén Minnest. 2: 353 (1830). Det brända träet (i den vid arkeologiska utgrävningar funna eldstaden) är av sex olika arter, däribland vildoliver och vilddruvor som antagligen ingick i födan. DN 2/5 2004, Allm. s. 12.
2) (†) om växt vars frukt erinrar om druvor, särsk. om örten Actaea spicata Lin., trolldruva; jfr druva 5 b. Tillandz A 2 b (1683). Laurell Växtn. 26 (1904). —
(1 c α) -DUVA. (art l. individ av) vildlevande duva; jfr skogs-duva. Ringdufwa(n) och Skogzduffwan äre Wildduffwor. Schroderus Comenius 154 (1639). I de åldrade trädens håligheter bygga kajor och vildduvor. Rosenius SvFågl. 1: 101 (1915). —
(1 b α) -DÅDRA. (†) om ört av växtsläktet Camelina Crantz, särsk. om C. microcarpa Andrz. ex DC., sanddådra. Lundell (1893). LmUppslB 238 (1923). —
(1 b) -FLORA. jfr flora 3; äv. mer l. mindre bildl. (jfr flora 3 b o. vild, adj.1 1 b β). (Vitmåran) är .. en af de allmännaste örterna i vår ursprungliga vildflora. Lindman NordFl. 3: 48 (1901). Den vildflora av tidningar och tidskrifter, som vuxit upp i det nutida organisations- och föreningsväsendets spår. SvD(A) 22/9 1945, s. 4. —
(1 d) -FOLK. [fsv. villefolk] (numera mindre br.) särsk. koll., om vildar; jfr -man 2. (Samerna) woro i Konung Gustafs tid aktade såsom lifegna eller lösegendom, tillhörande Birkekarlarne, de köpmän, som årligen foro ibland dem för sin handel skull .. och woro de enda som med detta kringirrande wildfolk hade någon gemenskap. Afzelius Sag. 6: 47 (1851). Östergren (1967). —
(1 b, c) -FORM. bot. o. zool. jfr form I 9 slutet. Husdjuren variera betydligt lättare än vildformerna, emedan dessa senare endast röna inflytande af naturförhållandena. LB V. 1: 6 (1907). Flera av de nu odlade sorterna producera frukter, som äro mer än tre gånger så stora som de bästa av de ursprungligen selektionerade vildformerna. SvVäxtförädl. 2: 172 (1951). —
(2 g) -FRÄMLING. (†) om helt o. hållet främmande person; jfr -främmande. Schroderus Liv. 35 (1626). —
(2 g) -FRÄMMAD, äv. -FRÄMMAT. [jfr t. wildfremd] (†) om person: (vilt) främmande; äv. substantiverat; jfr -främmande. Jönsz Andersz(on), huilch(e)n .. ehr en wildfremmet. 2SthmTb. 4: 35 (1569). Jag ähr nu hema sosom vildfremmadh; om ingen kan jag mig bekymbra, och ingen bruker mitt rådh. AOxenstierna 6: 441 (1631). —
(2 g) -FRÄMMANDE, förr äv. -FRÄMMAND. (vild- 1545 osv. vilt- 1860–1967) [jfr t. wildfremd] (numera mindre br.) i hög grad l. helt o. hållet främmande l. okänd, vilt främmande (se vild, adj.1 2 g δ); särsk. om dels ort l. plats o. d., dels person (äv. substantiverat; jfr -främling); jfr -främmad. BtFinlH 3: 184 (1545). Så skall .. ingen willfremmende för intages vthi Embetedt, ähnn man honum någer lunde hafuer pröfuedt. Skråordn. 174 (1594). Murkenstam befann sig på en för honom villfremmande punkt af den ”stora staden”. Kullberg Bref 2: 30 (1844). Nu skall han gifta sig med en vildfrämmande människa. Tavaststjerna Marin 160 (1890). Östergren (1967). —
(1 c) -FÅGEL. (vild- 1572 osv. vilt- 1887 osv.) vildlevande (jaktbar) fågel; ofta dels koll., dels (i sht kok.) ss. ämnesnamn, om kött l. maträtt av sådan fågel (särsk. motsatt: tamfågel); särsk. i jämförelser; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. slutet). Visb. 1: 26 (1572). Willfogel, hwilka flyga hwar Wåhr, nästan från alla Orter i Werlden, att här i Norden afläggia sitt Afwel. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 417 (1698). Tankarna (får) flyga som vildfåglar hit och dit, från nutid till gångna dagar. Östgren PensKardb. 29 (1918). Fågelpuré beredes på samma sätt (som hönspuré) av såväl annan tamfågel som vildfågel. StKokb. 266 (1940). Det behövs stödutfodring med pellets för viltfåglar. SödermNyh. 23/3 2010, s. 24. särsk. bildl., särsk. (o. numera bl., mera tillf.) med anslutning till vild, adj.1 2 b. Annex-Hemmannen .. äro .. mäst anslagne til Äncke-Säten för Pastorum qwarlemnade Änckor, på thet the, efter sina Mäns död, icke måtte wara wildfoglar ock flyta, som Watn kring Stenar, utan ha .. hus at bo uti. Œdman Bahusl. 62 (1746). Han var .. alldeles för mycket av en diktens vildfågel för att passa i ett partiprogram. IllSvLittH 4: 27 (1957).
Ssg: vildfågel- l. vildfågels-natur. särsk. (numera bl. tillf.) till -fågel slutet, i mer l. mindre bildl. anv. (jfr natur 1). Görans vildfågelnatur kunde intet binda. Rönnberg ÅlSkär 89 (1899). —
(1 c (α)) -FÅR. i sht zool. (art l. varietet l. individ av) vildlevande får; motsatt: tamfår; äv. om fritt strövande tamfår. AB 7/3 1876, s. 3. Mufflonfår är Europas enda vildfår och härrör från Sardiniens och Korsikas bergstrakter. VästerbK 8/6 1996, s. 19. —
(2 b) -GALEN. [fsv. vilgalin] (numera bl. tillf.) vild o. galen (se d. o. 2 (a,) b). Wår willgalne werld. Wennæsius Klingd. 51 (c. 1670). När de drogo af med ungen och stängde in henne (dvs. modern) blef hon vildgalen, och dog om en vecka. Callerholm Stowe 11 (1852). Vildgalna indianögon. Fröding Allvar 141 (1890). —
(1 c α) -GALT. [fsv. vil(le)galter] vildsvinsgalt; särsk. (numera bl. tillf.) i jämförelser l. mer l. mindre bildl. Verelius Herv. 134 (1672). Jag fick .. en sådan afsmak för skrifklåda genom .. den uppblåsta småkrämar-literatur-Södertelje-andan i Upsala, att jag var i fjorton dagar en fraggande vildgalt. Thomander TankLöj. 123 (1824). Naturligtvis kan en trängd och retad vildgalt vara farlig. TurÅ 1947, s. 284. —
(1 b α) -GAMANDER. (†) om teveronika; jfr gamander 3. Tillandz D 5 b (1683). Juslenius 390 (1745). —
(1 c α) -GET. i sht zool. (art l. varietet l. individ av) vildlevande get, särsk. om besoarget; motsatt: tamget. Linc. Hh 1 b (1640). Det råder .. tämligen stor enighet om att tamgetens urfader är besoargeten, som även kallas vildget. SvD 24/12 2008, Kultur s. 12. —
(1 c α) -GRIS. vildsvin. AB 23/2 1849, s. 3. Tidigare har vildgrisarna bökat upp delar av vägen. FaluKurir. 17/5 2013, s. 16. —
(1 b (β)) -GRÄS, sbst.1 (sbst.2 se villgräs). (vild- 1891 osv. vilde- 1757) vildväxande gräs; förr äv. i uttr. vildgräs med gul blomma, om strandlysing. Pil-ört, wilde-gräs med gul blomma, Lysimachia Lutea. Serenius BotReg. Kkkk 3 b (1757). Djup och fruktbar svartmylla, som gömde sig obrukad och orörd under präriernas vildgräs. Moberg Invandr. 5 (1952). —
(1 c α) -GÅS. (vild- 1534 osv. vilde- 1536–1558) [fsv. vilgas] (art l. individ av) vildlevande gås, särsk. (o. i sht) dels: grågås, dels: sädgås (jfr skogs-gås); äv. dels koll., dels ss. ämnesnamn, om kött l. maträtt av sådan gås; jfr gås 1 c o. tam-gås. Stekt vildgås. (Det) är oss vnderuist, att på Amack boo någre Hollendere, Huilke ther äre mikit behendige oc wetta gott seett vppå att fonga wilgess. G1R 9: 80 (1534). Nu liggia och alla Ängiar fulla med Tranor och Willgäs komne från Egypten i desse dagar. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 668 (1689). Anser cinereus – Grågåsen, Vildgåsen .. Grå öfver allt, benen gulgrå; mycket lik de gråa tama gässen, men mindre. Ström SvFogl. 71 (1839). Sädgåsen, hvars latinska namn är Anser segetum och som på folkspråket vanligen kallas vildgås. Ericson Fågelkås. 1: 165 (1906).
Ssgr: vildgås- l. vildgäss-flock. Vildgässflockar hafva redan i Södra Halland observerats fara åstad mot södern. GbgAB 2/9 1899, s. 4.
-kackel. jfr kackel, sbst.1 1. Hösten med .. sina dunkla nätter med flyttande vildgåskackel. Knöppel SvRidd. 57 (1912).
-sträck. jfr sträck, sbst.4 DN(A) 12/3 1897, s. 2. Särskilt bekant är fjärden i jägarkretsar för sitt goda vildgåssträck. Möllersvärd VerklSkog 16 (1924). —
(1 b α) -HAVRE, förr äv. -HAVRA. (det till samma släkte som sädesslaget havre hörande o. ss. ogräs i havreåkrar uppträdande) gräset Avena fatua Lin., flyghavre (jfr havre 4 o. -säd); förr äv. om andra (ss. ogräs uppträdande) grässlag, särsk. dels: råglosta, dels: luddhavre; äv. (med anslutning till vild, adj.2 2 (b)) mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. så sin vildhavre (se så, v. 1 e; jfr -säd). Franckenius Spec. A 4 a (1638). Änteligen måste jag något röra om sädens förwandlande til sämre slag: såsom Hwete i Råg .. och Hafra uti Will- och Landhafra. Boije Landth. 239 (1756). Palmblad Fornk. 2: 110 (1844; om råglosta). BotN 1896, s. 4 (om luddhavre). Vildhavren är ett fruktat ogräs som anses mycket svårt att utrota, och all hantering av det omgärdas med stränga regler. SDS 7/3 1987, s. 25. —
(2 b) -HJÄRNA, förr äv. -HJÄRNE. (ngt vard.) om person som har (o. agerar i enlighet med) starkt avvikande l. normvidriga l. galna (o. farliga) föreställningar l. idéer, fantast, rabulist; äv. mer l. mindre liktydigt med dels: galenpanna l. våghals, dels: vildbasare; jfr hjärna 2 o. -människa 3, -panna. OxBr. 12: 244 (1627). De stålte andar och obrutna wild-hjärnar, som fara fram med deras trotsande, och wilja påckas med Gud. Borg Luther 1: 467 (1753). Lilla yrhätta, vildhjerna! Du höll på att skrämma lifvet af mig nyss. Jolin Mjölnarfr. 7 (1865). En liten blå leksaksracer specialgjord för unga vildhjärnor med rika fäder. Trenter Rop. 101 (1954). Den misstänkte .. beskrivs som en intelligent vildhjärna och extrem nyliberal. SvD 6/9 1997, s. 1. —
(1 c γ) -HONUNG, förr äv. -HONING. honung av vildbin; jfr skogs-honung. (Han) ååt gräszhoppor och villho(n)nugh. Mark. 1: 6 (NT 1526). Liksom många andra småbönder i området odlar han också frukt och skördar vildhonung för att dryga ut inkomsterna från kaffet. RådRön 2014, nr 4, s. 12. —
(1 c γ) -HUD. (vild- 1682 osv. vilt- 1898 osv.) (numera mindre br.) hud (se hud, sbst.1 2) av vildlevande boskap; äv. (o. numera bl.): hud av vilt (jfr -djurs-hud o. vilt-skinn). Wildhuudar .. 3 st dåff Jorthuudar. HovförtärSthm 1682, s. 1899. Vildhudar kalla vi hudar af de i full frihet lefvande boskapsmassor, som finnas i Syd-Amerika, Ost- och Västindien och därifrån i kolossala massor exporteras till Europa. Förbundet 1907, nr 3, s. 7. SVD(A) 28/1 1949, s. 10. —
(1 b α) -HUMLE, förr äv. -HUMLA. [fsv. vil(le)humble] vildväxande (förvildad) humle; förr äv. om (det ej fruktbärande o. ss. skadligt ansedda) hanståndet av humle. Bromelius Lup. 40 (1687). Der den skadelige Wild-humblan är inkommen uti någon kupa, måste hon om Hösten aldeles uprifwas, alla Rötterne bortkastas, och Kupan brännas in uti med Enris. Salander Gårdzf. 155 (1727). Humle odlas inte längre för kommersiellt bruk i Finland, men man kan hitta vildhumle, som rymt från gårdar, ute i naturen. Hufvudstadsbl. 20/9 2012, s. 22. —
(1 c (α)) -HUND. zool. om (individ av) vissa till rovdjursfamiljen hunddjur hörande arter, särsk. om dels Cuon alpinus Pallas (särsk. i uttr. asiatisk vildhund; jfr alp-varg), dels Lycaon pictus Temm., hyenhund (särsk. i uttr. afrikansk vildhund); äv. (i icke fackmässigt spr.) om förvildad tamhund, särsk. (med mer l. mindre tydlig anslutning till vild, adj.1 2 b δ) med särskild tanke på sådan hunds (förmenta) rovgirighet l. grymhet l. raseri o. d. (i sht förr äv. bildl., om person). Förrädhere, spyflughur och Willhundar, som the vthskicka kring om alle Evangeliske land. Bureus Warn. B 4 b (1604). Man kan .. wid thetta tilfället intet underlåta at nämna Wildhundar eller Galna hundar. Broman Glys. 3: 159 (c. 1730). Hr Ödmann (påminner sig ej) något exempel, at .. wildhundar i Levanten någonsin ofredat resande. SP 1792, nr 145, s. 2. Vildhund, ibland använt namn på asiatisk vildhund och hyenhund (afrikansk vildhund). Ingen av dem hör dock till samma släkte som (tam)hund. NE 19: 454 (1996). Tusentals vildhundar driver runt i Bukarest. GbgP 18/9 2013, s. 12. —
(1 c (α)) -HÄST. zool. om (varietet l. individ av) den vildlevande o. till familjen hästdjur hörande arten Equus ferus Bodd.; äv. (i icke fackmässigt spr.) om förvildad tamhäst; jfr skogs-häst 2, tarpan. VetAH 1777, s. 235. Fyra mil Norr om Simbing kommo wi til en liten sjö, der många wildhästar funnos. Ödmann MPark 106 (1800). (Det) underströks .. att mongoliska vildhästen eller Przewalskis häst .. var ett av de sju däggdjur i världen, som löper fara att helt utrotas (som vildform), ett öde, som förut träffat europeiska vildhästen eller tarpanen. DjurVärld 14: 37 (1960). Mest kända är öarna (utanför USA:s östkust) för sina vildhästar. Man är rätt säker på att de härstammar från djur som spanska upptäckare förde med sig så tidigt som 1520. SmålP 12/4 2014, s. 19. —
(1 b α) -HÖR. (numera mindre br.) vildlin (jfr hör, sbst.1 1); förr äv. om växten Linaria vulgaris Mill., gulsporre (vars blad liknar linets) (jfr hör, sbst.1 3 a, o. lin-gräs). (Lat.) Linaria .. (sv.) Linegräs, Koszegräs, Wildhöör. Franckenius Spec. D 1 a (1638). Auerbach (1916; om vildlin). —
(1 b β) -JÄST. (i sht i fackspr.) om (vid jäsning av öl l. vin l. deg o. d.) spontant uppkommen (o. mer l. mindre oönskad) jäst, motsatt: kulturjäst. Han har medelst .. studier funnit, att alla hithörande arter (av jästsvamp) kunna delas i 2:ne stora grupper, kulturjäst och vildjäst. TT 1894, K. s. 6. De millioner vildjäst, mögel och bakterieinfektioner, som oftast utmärka öl, som jästs i öppna kar. KemT 1904, s. 11. Recept på bröd med vildjäst. SvD 6/3 2009, Bil. s. 17. —
(1 c α) -KANIN. vildlevande kanin; jfr tam-kanin. SkogsvT 1909, s. 467. En och annan vildkanin som letar sig in på området och sedan inte hittar ut igen. Lundberg Yarden 24 (2009). —
(1 b α) -KAPRIFOL, äv. -KAPRIFOLIUM. i sht bot. om den vildväxande (ibland äv. odlade) busken Lonicera periclymenum Lin., vild kaprifol; jfr kaprifolium o. skogs-kaprifol. Lindman NordFl. 3: 45 (1901). Bohusläns landskapsblomma vildkaprifolen. SFS 2014, nr 85, s. 2. —
(1 c (α)) -KATT. zool. om (individ l. underart av) (det i delar av Europa, västra Asien o. Afrika vildlevande) kattdjuret Felis silvestris Schreb. (jfr skogs-katt 2); äv. (i icke fackmässigt spr.) dels om förvildad tamkatt (jfr skogs-katt 1), dels (särsk. i ssgn vildkatt-skinn) om större kattdjur; äv. i jämförelser l. mer l. mindre bildl. (se särsk. slutet); jfr -katta. (I sultanens djurgård) stood een willkatt bunden, hög som een stoor windthund. KKD 5: 79 (1710). Flickan snart 5 år .. leker .. hela dagen ute o. springer, som en vildkatt. AnderssonBrevväxl. 1: 361 (1857). Tidigare antog man att den tama huskatten härstammade från den europeiska vildkatten. Trägårdh Djurv. 89 (1927). En katt med sele och koppel är uppenbart ingen vildkatt utan i någons ägo. BoråsTidn. 3/2 2015, s. 19. särsk. bildl. (jfr vild, adj.1 2 b δ), med tanken riktad på (vild)kattens (förmenta) oregerlighet l. självsvåldighet l. opålitlighet. Kyrckian är ingen wildkatt, hon löper intet bort. Törning 99 (1677). ”Karin är en liten vildkatt, men det ger sig nog, när hon får vara en liten tid i sta’n”, sade skolfrun. Idun 1890, s. 87. Vad ska man göra om man är en vildkatt som aldrig får vara vildkatt? Jörgensdotter BergDöttrar 442 (2009).
Ssg: vildkatt- l. vildkatts-skinn. BoupptSthm 1674, s. 1214 b. Leoparder, pantrar, tigrar och lejon promenerar på Paris boulevarder .. Imitationer av vildkattsskinn är högsta mode i vinter. AB 8/12 1995, s. 7. —
(1 c α) -KATTA. jfr katta, sbst. I 1, o. -katt; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr -katt slutet). Forsius Fosz 80 (1621). Oleum poppolium, fett af en wildkatta, som sofwer på Switzerska bärgen. Weise 1: 121 (1769). Vilka odygder .. (barnen) än togo sig före, hörde dessa små vildkattor endast vänliga ord från de äldre. Hedin Pol 2: 508 (1911). —
(1 b α) -KLÖVER. vildväxande klöver (se klöver, sbst.1 1), särsk. koll. Hellström NorrlJordbr. 483 (1917). Marken är en matta av vildklöver, ”kämpar”, renfana och gulmåra. TurÅ 1936, s. 284. —
(1 b α) -KORN. om vildväxande l. ej förädlat korn (se d. o. 4); särsk. (bot.) om gräset Hordeum murinum Lin. (De) hade .. funnit Wildkorn .. wäxa ymnogt på wallarna i Landscrona. Linné Öl. 318 (1745). Arkeologerna har hittat tecken på att de tidiga invånarna i ett område i .. Iran började odla och mala vildkorn, vete, linser och ärtor för mellan 12 000 och 9 800 år sedan. FaluKurir. 6/7 2013, s. 10. —
(1 b α) -KRASSE, förr äv. -KRASSA. om vildväxande till familjen Brassicaceae hörande (o. ofta ss. krydda l. medicinalväxt använd) ört, särsk. om Rorippa nasturtium-aquaticum (Lin.) Hayek, källfräne l. vattenkrasse. 2LinkBiblH 4: 76 (c. 1550). Potatis och tryffelkräm, råstekt vildkrasse och rostade oliver. Sydsv. 17/10 2015, s. C15. —
(1 b α) -KUMMIN, förr äv. -KUMMIL. om den vildväxande (ss. krydd- l. medicinalväxt använda) örten Carum carvi Lin., kummin (se d. o. 2); äv. ss. ämnesnamn; förr äv. om hundkäx (se hund-käx, sbst.1 1; jfr kummin 4 o. hund-kummin 1). Linc. K 2 a (1640). Tholander Ordl. (1872; om hundkäx). Surdegsbröd kryddat med vildkummin. NerAlleh. 5/9 2015, s. 20. —
-KURBITS, se B. —
(1 b α) -KÅL. om vildväxande varietet av arten Brassica oleracea Lin., kål (se kål, sbst.2 1); äv. om andra arter besläktade med l. på ett l. annat sätt påminnande om kål (jfr kål, sbst.2 1 c), i sht förr särsk. (jfr kål, sbst.2 1 b) om (de ss. åkerogräs uppträdande) dels åkerkål (jfr -senap), dels harkål. Franckenius Spec. B 1 a (1638; om åkerkål). Bolin Åkerogräs. 109 (1926; om harkål). Vildkål förekommer längs Sydvästeuropas Atlantkust och i Medelhavsområdet. SvVäxtförädl. 1: 556 (1951). —
(1 b α) -KÖRVEL. (numera bl. tillf.) om hundkäx (se hund-käx, sbst.1 2; jfr körvel 2 b); förr äv. om vildpersilja. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Rudbeck d. ä. HortBot. 30 (1685; om vildpersilja). (Det) finnes .. en hop wäxter, som tidigt om wåren utbiuda åt kreaturen et sundt och härligt bete: såsom .. wildkirfwel, hwilken wäxer på Öland, Gottland och södra delen af riket. Gadd Landtsk. 2: 188 (1775). —
(1 b β) -KÖTT. [jfr t. wildes fleisch] (†) död- l. svallkött; anträffat bl. i ordböcker. Möller (1790). Auerbach (1916). —
(1 c) -LEVANDE, p. adj. om djur(art): som lever i vilt tillstånd. Gåsen har varit den tidigaste husfågeln och anses hava tämts i olika delar av världen av i landet vildlevande arter. LmUppslB 407 (1923). —
(1 b α) -LIN. (vild- 1745 osv. vilde- c. 1550) i sht bot. om den till linsläktet hörande (o. förr ss. medicinalväxt använda) örten Linum catharticum Lin. (jfr -hör); förr äv. om ört av släktet Camelina Crantz, särsk. (den förr ss. ogräs i linåkrar vanligt förekommande) C. alyssum (Mill.) Thell., lindådra. 2LinkBiblH 4: 72 (c. 1550). Lindådder, Willin .. är et förhateligit ogräs i Linåkrarna. Rothof 90 (1762). Här var marken vitprickig av knutarv och vildlin. GotlAlleh. 6/9 2014, s. 46. —
(1 b α) -LÖK. om vildväxande art inom släktet Allium Lin., särsk. om A. oleraceum Lin., backlök; äv. ss. ämnesnamn. Rudbeck d. ä. HortBot. 94 (1685; om backlök). Söndagsfrukosten dukas fram. Sardiner och vildlök, sallad och bröd. GbgP 10/1 1998, s. 19. —
(1 d) -MAN. (vild- 1639 osv. vilde- 1654–1695)
1) om i vildmark (i sht skog) hemmahörande mytiskt (rikligt hårbeklätt) manligt väsen (jfr skogs-man 2); särsk. (o. numera i sht) om i bild l. skulptur o. d. framställt sådant väsen, särsk. (herald.) om på vapen(sköld) (ss. sköldhållare) avbildat sådant väsen. Skogszråår och Willmän .. är vpdichtade saker. Schroderus Comenius 240 (1639). Af prydnader finnas .. å hvardera gafvelns öfverste tinne en stor i sten huggen figur, å den ene en vildman, å den andre ett liggande lejon. Hildebrand Medelt. 2: 227 (1885). Som troll eller jätte kan även vildmannen betraktas. Han är stor och långhårig på hela kroppen och har stor magisk makt. Sydow Folksag. 152 (1941). Vildmän förekommer bl. a. som sköldhållare i Danmarks riksvapen och i Lapplands landskapsvapen. NE 19: 455 (1996).
2) (†) vilde; jfr -folk, -människa 2. Hedningarna eller Willman, som the ther i Pensylvanien kallas. Swedberg Amer. 13 (1732). En förnäm vildman från söderhafs-öarna, i en vidunderligt brokig fjäderklädning. Atterbom LÖ 1: 52 (1824). Östergren (1967).
3) i jämförelser l. i mer l. mindre bildl. anv. av 1, förr äv. 2 (l. med anslutning till vild, adj.1 2 b), om dels primitiv l. ociviliserad, dels stark l. obändig mansperson; äv. om (mans)person med stark dragning till vildmark(sliv), ungefär liktydigt med: frilufts- l. skogsmänniska. Ekeblad Bref. 1: 345 (1654). Wi ha ansett nödigt att .. (presentera Shakespeare) emedan .. de fleste .. föreställa sig honom som en rå och bizarr wildman. SvLitTidn. 1813, sp. 404. Han hade en gammal hvardagsrock, som han hade svårt för att krypa ur, då han skulle göra sig fin till middagen. Detta var den enda kvarlefva af gammal vildman, som Beerencreutz såg hos honom. Lagerlöf Drottn. 272 (1899). För .. (Bruno Liljefors) personligen var idealet vildmannens tält i Guds fria natur. HågkLivsintr. 23: 189 (1942). Driv i åkning, tajming i tacklingarna, går rakt på mål, vasst skott – vildmannen har hittat tillbaka till målprotokollet. Expressen 23/1 2002, Sport s. 8. —
(1 a) -MARK. (vild- 1528 osv. vilde- 1647–1669) [fsv. vilmark, ville mark] om (större) av mänskligt ingripande l. utnyttjande (mer l. mindre) opåverkad trakt l. terräng; ofta liktydigt med: ödemark l. obygd; i sg. best. äv. sammanfattande, om sådana trakter osv.; äv. dels utvidgat, om förvildad l. vildvuxen kulturmark (jfr vild, adj.1 1 b β), dels mer l. mindre bildl.; jfr -öken. För några år sedan var deras trädgård rena vildmarken. Thå rymde monge j skoghar och berg .. och wandes så at bliffua ther j wilmarken. OPetri 1: 477 (1528). När Satan .. förderfwade, och giorde (paradiset) til en stygg och faslig wildmarck. Swedberg SabbRo 746 (1688, 1710). Att bana något slags dräglig färdväg i vildmarken var då ingen lätt sak. Derföre ansågs det i fornåldern såsom storverk att hugga upp en skogsgata. LoF 1873, s. 37. Moderna spöken .. det vill säga intryck från omvärlden och processer inom oss själfva, hvilka .. kasta sken långt ut öfver det bundna, omedvetna väsendets vildmarker. Hansson Kås. 24 (1897). Inte heller i Skuleskogen och Tiveden finns det riktig vildmark. JägUppslB 383 (1989).
-bo. jfr bo, sbst.2 1. AB 6/6 1905, s. 4. Klimatförändringen har inneburit att den ständiga tjälen, permafrosten, tinar, vilket oroar Jon och andra vildmarksbor. GT 14/3 2011, s. 18.
-fågel. i sht zool. fågel som (företrädesvis) häckar l. uppehåller sig i vildmarken. Rosenius SvFågl. 1: 25 (1913). (Tranan) är inte någon utpräglad vildmarksfågel längre. Sydsv. 30/3 2010, s. A28.
-liv. jfr liv I 3. SvFamJ 1878, s. 115. Pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet. Lagerlöf Holg. 1: 60 (1906).
-område. Uppe kring Virijaure breder sig ett af de få vidsträcktare, fullt orörda vildmarksområden, vi ha kvar. SvNat. 1912, s. 70.
-prägel. jfr prägel, sbst.2 3. SvJägarfT 1867, s. 97. Skogen verkar här ganska mager men bär långt ifrån någon vildmarksprägel. TurÅ 1967, s. 192.
-romantik. jfr romantik 2. Hela den lilla krigsepisoden doftar af vildmarksromantik. Quennerstedt Torneå 1: 177 (1901).
-stämning. jfr stämning, sbst.2 5. DN(A) 2/1 1894, s. 2. Mycket av den vildmarksstämning, som tidigare rådde, har försvunnit, genom att oväsendet från bilarna numera tränger ända ut mot gungflyet. TurÅ 1968, s. 85. —
(1 c α) -MINK. särsk. om mink som förvildats. Man fruktar att en hel stam vildmink har uppstått som avkomma av några djur, som för ett par år sedan sluppo ut ur en minkfarm. SvD(A) 31/8 1942, s. 11. —
(1 b α) -MOROT. i sht bot. om den vildväxande (o. ss. ogräs uppträdande) underarten Daucus carota Lin. ssp. carota, vild morot (jfr morot 1 b); äv. (o. i sht) koll.; förr äv. liktydigt med: vildpalsternacka. Franckenius Spec. D 4 a (1638; om vildpalsternacka). Inom trakter där det svåra ogräset vildmorot förekommer är det lönlöst att odla morotsfrö. Sonesson BöndB 422 (1955). —
(1 b α) -MYNTA, förr äv. -MINTA. (vild- 1579 osv. vilde- 1538) om vildväxande (äv. förvildad) art av örtsläktet Mentha Lin., myntor, särsk. om arten M. arvensis Lin., åkermynta; äv. (o. i sht) koll. l. ss. ämnesnamn. VarRerV 58 (1538). Tagh gammalt Ister, slå thet i en Pan(n)a, rör Willminta ther vti, slå thet i ett Kläde och bindt thet fast widh Ryszien, så bekommer tu mycken Fisk. Hildebrand MagNat. 190 (1650). (En) Äng .. hvarest hela gräsväxten bestod af .. (bl. a.) Vill-mynta. Kalm VgBah. 82 (1746). —
(1 b α) -MÅLLA, äv. -MOLLA l. -MÅLLE. (†) = svin-målla 1. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Strax efter källossningen, uppkomma .. (almplantorna) med 2 bruna, släta fröblad, liknande vildmolla eller Alplantornes blad, men något större. Ström Skogsh. 249 (1830). —
(1 d) -MÄNNISKA.
1) (†) om människoapa; jfr natt-människa. Jag hade tagit ombord att öfverföra till Europa en Orang Utang eller vildmänniska. Bladh o. Hornstedt 155 (1784). Boëthius HistLäsn. 1: 76 (1895; om gorilla).
2) (numera mindre br.) vilde; jfr -man 2 o. natur-människa 1. JournLTh. 1809, nr 69, s. 2. Lämningar efter de primitiva vildmänniskorna träffa vi i olika trakter av världen. Eriksson HavLiv. 321 (1926).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av (1,) 2 (jfr -man 3); äv. (o. numera bl., tillf.) med anslutning till vild, adj.1 2 b, liktydigt med: vildhjärna. För allt i verlden, bästa cousine Philippina, låt icke den vildmenniskan till sin ödemark bortsläpa din son, min egen gudson! PoetK 1818, 2: 19. Det gick inte att ha denna uppjagade vildmänniska i huset. Andersson Snöljus 327 (1979). —
(1 b α) -NEJLIKA. (numera mindre br.) om vildväxande art av örtsläktet Dianthus Lin., nejlikor, särsk. om D. deltoides Lin., backnejlika l. ängsnejlika; jfr nejlika 2. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Och lilja så hvit, vildnejlika röd / Begrunda förtroligt lefnad och död. Wirsén NDikt. 154 (1880). —
(1 b α) -OLJETRÄD l. -OLJETRÄ. (†) om vildväxande olivträd. Rom. 11: 17 (NT 1526). När han vaknade, hvilade han på en bädd af gräs och blommor i skuggan af ett vildoljoträd. Wikner Vitt. 63 (1869). —
(1 c α) -OXE. om (individ av) vildlevande art av den till familjen slidhornsdjur hörande underfamiljen Bovinae, oxdjur; särsk. om uroxe; jfr oxe 1 g o. -buffel. VarRerV 52 (1538). Thesze Wild-Oxar fångas antingen på jagt, eller i gropar. Orrelius Diurr. 76: 2 (1750). Uroxen .. (har) till storleken varit vida större än .. (den tama oxen). Det enda man nu eger qvar af denna utdöda vildoxe är dess ur jorden uppgräfda skeletter. Nilsson Fauna 1: 540 (1847). —
(1 b α) -PALSTERNACKA. i sht bot. om den vildväxande underarten Pastinaca sativa Lin. var. sylvestris Mill., vild palsternacka (se d. o. a) (jfr -morot); förr äv. om bolmört (som liknar l. erinrar om palsternacka o. ibland förväxlas med denna). Någre Barn här i Staden ätit stekte wilpalsternackor, och blefwo strax efter ätandet galne och vrsinige hela dygnet. Broman Glys. 1: 398 (1725). (Måltiderna bestod) hufvudsakeligen i hvardagslag af .. vildpalsternackor. Wadman Saml. 1: 24 (1830). —
(2 b) -PANNA. (ngt vard.) vildhjärna; jfr galen-panna 2. En willpanna, som rättnu sätter hela staden i larm och trätor: en charlatan uti insigter. Hjelt Medicinalv. 2: 181 (i handl. fr. 1777). —
(1 a) -PARK. jfr park, sbst.2 1, o. natur-park 1. AB 28/9 1859, s. 3. Där finns planer på att bygga 400 bostäder, en del av dem på ett område som nu är en vildpark, flitigt utnyttjad av de omkringboende. GT 26/12 2013, 1: 2. —
(1 b α) -PERSILJA. i sht bot. om (den starkt giftiga) örten Aethusa cynapium Lin., glis (se d. o. 4 a); jfr -körvel o. hund-persilja. Broman Glys. 3: 777 (1724). Hon (sökte) upp gläntan där vildpersiljan växte, lagade en brygd på örten men fick konstatera att den inte bet på ungen i Hannas buk. Fredriksson Anna 41 (1994). —
(1 b α) -PESA. [efterleden sannol. till pes] (†) om (det giftiga o. i ä. tid ss. ogräs vanligt förekommande) gräset Lolium temulentum Lin., dårrepe. Kalm VgBah. 283 (1746). Post Ogräsv. 53 (1891). —
(1 b α) -PORS. (vild- 1824 osv. vilde- c. 1670 (: Willeporsebladh)) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skvattram; jfr pors 2 o. get-pors 1. Wahlenberg FlSv. 249 (1824). Om än vildporsen mången gång fick ersätta humlen i det allmänt begagnade ölet kunde den senare dock icke undvaras. Hofberg Skogsbyggarl. 17 (1881).
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): vildporse-blad. Stärckebärssträdh .. haffva lööff som Willeporsebladh. Gyllenius Diar. 191 (c. 1670). —
(1 b α) -PORTLAK, förr äv. -PORTLAKA l. -PORTLAKE. i sht bot. örten Portulaca oleracea Lin. ssp. oleracea (jfr portlak a), motsatt: trädgårdsportlak; i sht förr äv. om saltarv (jfr portlak b β o. strand-portlak). Vildportlaken trivs på ruderatmarker. Fischerström 1: 156 (1779; om saltarv). —
(1 b α) -PÄRON. (frukt av) vildpäronträd; äv. (o. i sht) koll. l. ss. ämnesnamn; jfr skogs-päron. Lind 1: 1767 (1749). Wild-Päron. Träffas särdeles i Skåne. Alm(Sthm) 1797, s. 42. Vildapel och vildpäron .. begge lika i hårdhet och fasthet. KrigVAH 1825, s. 99. Till ciderberedning lämpa sig förträffligt våra vildpäron. Abelin MTr. 116 (1902). —
(1 b α) -PÄRON-TRÄD, förr äv. -TRÄ. vildväxande päronträd; jfr -päron. Schroderus Dict. 159 (c. 1635). Flertalet af de odlade päronsorterna härstammar från vildpäronträdet, Pyrus communis. 2NF 22: 723 (1915). —
(1 c α) -REN. i sht zool. om (individ av) vildformen av hjortdjuret Rangifer tarandus Lin., motsatt: tamren. At wij hafue .. honom i Fulmacht och befalning gifuit ther (i Österbotten) at skiuthe till än Trijhundredhe wilrener. SUFinlH 1: 334 (1602). Vildrenen fanns i Sverige till omkring mitten av förra århundradet. Ymer 1942, 3–4: 403.
Ssgr (i sht om ä. l. utländska förh.): vildren- l. vildrens-fångst. jfr fångst 1 a. NorrlS 1–6: 114 (1802). Jaktlag samlades för att bedriva vildrensfångst eller älgfångst, i äldre tider genom drev mot bergsstup. Ymer 1942, 3–4: 222.
-hage. (förr) jfr hage 1 slutet. Man byggde .. en s. k. vildrenshage, d. v. s. ett stängsel af fällda trädstammar o. d., och här och där lämnade man en öppning, där en snara fästes. Ekman NorrlJakt 27 (1910).
-jakt. HFinLappm. 3: 114 (1733). Ännu vid sekelskiftet lockade vildrensjakten dit upp också indianer från skogslandet i söder. SvGeogrÅb. 1939, s. 87. —
a) i sht bot. om (den i sydligaste Sv. vildväxande) arten Leersia oryzoides (Lin.) Sw. PrisförtAlnarpsTrädg. 1892, s. 64. Det sällsynta, sydsvenska vildriset (Leersia oryziodes), som tydligen är mycket konkurrenssvagt och därför sällan anträffas vid feta åbreddar med tät vegetation. Selander LevLandsk. 181 (1955).
b) [jfr eng. wild rice] om (de ss. födoämne använda fröna av) arten Zizania palustris Lin., vatten- l. indianris (som odlas i Nordamerika). 2NF 33: 806 (1922). Vildris är egentligen inte ett ris utan ett frö som smakar nötaktigt och är väldigt gott. Davidsson Hälsokokb. 66 (2009). —
(1 a, 2 a) -ROMANTISK. (vild- 1859 osv. vilt- 1879 osv.) om trakt l. landskap l. naturföreteelse o. d.: vars vildhet upplevs l. uppfattas ss. romantisk (se d. o. 2 a); äv. om konstnärlig framställning av sådan trakt osv., äv. bakom sådan framställning liggande ideal l. åskådning o. d. Vildromantiska berättelser. Den vildromantiska nejden. Rydberg Ath. 393 (1859). Ljungan, som växer, blir alltmer bullrande och till sist på ett ställe bildar ett utomordentligt vackert, vildromantiskt vattenfall. TurÅ 1906, s. 245. (Målaren) Marcus Larsson .. hos vilken en viltromantisk syn förenades med ett personligt hävdelsebehov. TurÅ 1964, s. 167. —
(1 b α) -ROS. (vild- 1638 osv. vilde- c. 1550) om (blomma l. buske av) vildväxande art inom busksläktet Rosa Lin., särsk. om dels R. canina Lin., sten- l. törnros (jfr -törne), dels R. dumalis Bechst., nyponros; förr äv. om stockros; i sht förr äv. bildl., om person, med särskild tanke på vildrosens skönhet (o. taggighet). Tvål med doft av vildros. 2LinkBiblH 4: 63 (c. 1550; om stockros). (I täppan) växer vildros både hvit och röd, / och malva frodas der i öfverflöd. Sturzen-Becker 6: 186 (1868). Vildrosens förfinade och oberörda skönhet. 3SAH LXIII. 1: 53 (1952). Hon är tilltagsen, tattarjäntan! Och snyggt är hon vuxen, ser han. En riktig vildros, med taggar kring. Lundkvist Vindingev. 285 (1956). Just nu är bästa tiden att plocka nypon. Framför allt vildrosor bär frukt. GbgP 8/10 2012, s. 10.
Ssg: vildros-buske. DN(A) 25/5 1893, s. 3. Du kan säkert .. hitta några fina vildrosbuskar – kanske nyponros, stenros, eller äppelros med friskt doftande blad. Kvant o. Palmstierna VTrädgB 67 (2004). —
(1 b α) -ROVA. (numera bl. ngn gg) om vildväxande ört som liknar l. påminner om rova, särsk. om (den ätliga roten av) (den i ä. tid odlade) örten rapunkelklocka; jfr rova, sbst. 2, o. klock-rova. Franckenius Spec. E 2 a (1638). Tryffelsallad på vildrova. DN 31/3 2001, Lördag s. 26. —
(1 b α) -SAFFRAN. (vild- 1538 osv. vilde- c. 1550) särsk. (†) om safflor (se d. o. 1); jfr saffran 1 b o. skogs-saffran. VarRerV 57 (1538). Hwad Purgasz belanger, eller läkedom til stolgång, äre Senesblad .. och Wildsaffrans blomster och frö .. the allre nampnkunnogeste. Lemnius Pest. 22 (1572). VetAH 1750, s. 64. —
(1 b α) -SALLAD l. -SALLAT. om skogssallat (jfr sallad 2); äv. (o. numera nästan bl.) om sallad (se d. o. 1) bestående av vilda växter. Rudbeck d. ä. HortBot. 60 (1685; om skogssallat). Komponera din egen vildsallad med späda blad från bok, lönn, lind, ängssyra, maskros, harsyra och almfrön. SmålP 19/4 2014, Lördag s. 11. —
(1 b α) -SENAP. (vild- 1640 osv. vilde- c. 1550) (numera bl. ngn gg) om (den ss. åkerogräs uppträdande) örten Sinapis arvensis L., åkersenap; i sht förr äv. om till andra släkten inom familjen korsblommiga växter hörande arter, särsk. (ofta utan klar åtskillnad från åkersenap) om åkerkål (jfr -kål). 2LinkBiblH 4: 80 (c. 1550). Will-senap, som eljest af somligom kallas Åkerkål, är thet skadeligaste och förderfweligaste ogräs, som .. en åker kan få. Broocman Hush. 2: 207 (1736). Har (råg)mjölet en bitter smak, så är det af vildsenap. SvKock. 198 (1837). —
(1 c γ) -SILKE. (i sht i fackspr.) om silke som härstammar från annan (vildlevande) fjärilslarv än silkesfjärilens. Hagberg o. Asklund Textilind. 22 (1924). —
(2 b (ε β')) -SINNAD. [fsv. vilsinnadher] (numera bl. tillf.) vildsint (se d. o. 1); äv. överfört l. bildl. (jfr -sint 2); jfr sinnad 2. Och sy ther mötte honom en quinna j skökio smuck, listigh, wildsinnat och ostadugh. SalOrdspr. 7: 11 (öv. 1536; Bib. 1999: rastlös och ostyrig). Den blodigaste och mest vildsinnade inbördesfejd. Rydberg 8: 223 (1874). Det närmar sig midsommar, det är därför. Man blir som vildsinnad. Vill inte sova. Behöver det inte heller. Larsson BlodSpill. 10 (2005). —
(2 b (ε β')) -SINNE. (numera bl. tillf.) vildsinthet (se d. o. a); jfr sinne, sbst.2 7. Det inträffade .. förl. vecka, att en 24-årig bondeson från Undenäs .. införpassades (i fängelse) för ådagalagdt sällsynt vildsinne. AB 5/12 1850, s. 3. (Draget) av demoni eller farligt karismatiskt vildsinne. Expressen 30/9 2008, s. 9. —
(2 b (ε β')) -SINNIG. (†) vildsint (se d. o. 1); jfr sinnig 5 b. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 40 (c. 1595). (Man håller) Seeländerne gemehnligen för kiäckare, och wildsinnigare, än som Holländerne. Brask Pufendorf Hist. 280 (1680). Salberg Gr. 44 (1696).
Avledn. (†): vildsinnighet, r. l. f. Wollimhaus Syll. X 1 a (1649). Hafwandes han ännu ei funnet något märke af en sådan obändig wildsinnighet hos någon af ungdomen. VDAkt. 1736, nr 607. —
(2 b (ε β')) -SINT.
1) vild till sinnet (se sinne, sbst.2 7); särsk. liktydigt med dels: tygellös l. hämningslös (o. våldsam l. brutal), dels: tokig l. från vettet, förr äv.: psykiskt sjuk l. sinnesförvirrad o. d. (jfr vild, adj.1 2 b γ); jfr sint 1 o. -sinnad, -sinnig. Vildsinta hundar, fotbollshuliganer. Hwar man icke håller barnen til Gudz ord och Christeligh tucht, warda the yhr och wilsint, så at ingen sedhan kan haffua hender med them. LPetri 1Post. M 4 b (1555). Jöns Oluffson i Rotneby widh Kopparberghet, beläghrat een willsint pigha, hon bleff sedhan dödh i barnfenge. Rudbeckius Dagb. 236 (1622). När the förtrychte länge hafwa lidit förtryckelse, warda the desperate och wildsinte. Isogæus Segersk. 946 (c. 1700). Slottet (var) redan intaget och all besättningen af den wildsinnte Kristian obarmhertigt nedhuggen. Fryxell Ber. 2: 217 (1826). Man var rädd för att .. (den åtalade) skulle bli vildsint och ge sig på personer i rättssalen. DN(B) 1961, nr 27, s. 3.
2) i överförd l. bildl. anv. av 1, om ngt sakligt; äv. allmännare, närmande sig rent förstärkande bet. (se särsk. a, c).
a) om känsla l. själsligt tillstånd o. d.; jfr vild, adj.1 2 c. Huar som helsth en frucktanslöös troo är, fhelar thett och alrigh, att ther wtaff intet annatt en en willsinth och ogudeligh säkerheet och itt ochristeligit sielffzuoldh wardha kan. LPetri Œc. 53 (1559). En vildsint längtan, smärta och förtvivlan. NorrkpgT 23/5 2015, s. B6.
b) om berättelse l. yttrande l. (uttryck för) tanke(riktning) l. föreställning o. d.; jfr vild, adj.1 2 d. Vildsinta påståenden, utopier. Den gamla sagan är ett vildsint och obändigt ting. Tegnér Brev 2: 215 (1822). Zorns vildsinta modernism. Selander MarkMänn. 120 (1937). Så var han plötsligt mitt inne i en vildsint historia om hur han hade försökt hjälpa två burmanska rövarhövdingar .. att lura polisen. Gustaf-Janson DödlKär 314 (1953).
c) om handling l. verksamhet l. händelse(förlopp) o. d.; förr äv. om ngt sakligt konkret: som har en stark l. kraftig (o. skadlig) verkan; jfr vild, adj.1 2 e. En vildsint kamp. Bilarna tutade vildsint. Dricka godt öhl, supa starckt bränwjn, och röka wilsint tobak. Broman Glys. 3: 120 (c. 1730). Midt i en så vildsint och rå epok. Lundgren MålAnt. 3: 88 (1872). (Man) hade .. förbyggt sig på det mest vildsinta vis. Siwertz Sel. 2: 112 (1920).
d) om naturföreteelse l. naturfenomen; jfr vild, adj.1 2 a. Att wildsint haf blef spakt wid hennes sång. Hagberg Shaksp. 1: 24 (1847). Plötsligt vräkte regnet ner från en vildsint himmel. Lindroth IngaÄnglar 86 (1995).
Avledn.: vildsinthet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara vildsint. Lind 1: 1659 (1749; utan angiven bet.).
a) till -sint 1; jfr vild-sinne. Hans fordna grymhet och wildsinnthet uppwaknade å nyo. Fryxell Ber. 2: 241 (1826). Den vildsinthet och råhet, som framträdde hos en del af ungdomen i Helsingland. SvLärT 1895, s. 676.
b) till -sint 2; äv. konkretare. Tavlornas, konfliktens vildsinthet. Den vildsinthet vissa af våra Oppositions-blad .. dagligen föra till torgs. PT 24/1 1843, s. 1. En öppen och uppfinningsrik blandning av afrokaribiska rytmer och improvisatoriska vildsintheter. GbgP 5/4 1997, s. 52. —
(2 b) -SKIFTING. (numera i sht i vissa trakter) vildbasare; jfr skifting, sbst.2 1NordUnivT III. 4: 107 (1858). De bekymmer föräldrarna haft för denne lille vildskiftings skull. Idun 1930, s. 983. —
(1 a) -SKOG. om fritt växande o. av mänskligt ingripande l. utnyttjande opåverkad skog (jfr natur-skog, urskog); särsk. med tanke på sådan skogs svårframkomlighet l. svårtillgänglighet, särsk. (o. i sht) i mer l. mindre bildl. anv. Verelius 112 (1681). Ingen vän af vildskogen (torde) längre med skygg tvekan tänka på den planterade eller anse skogshandteringen (den rationella) som ett ingrepp i hans kärlek till skogen. Santesson Sv. 30 (1887). Hans begåfvade elev banade sig .. väg genom denna vildskog af främmande ord och former. Westermarck FRunebg 15 (1904). Vad hade hon att pretendera på, som kom från en ryggåsstuga uppe i vildskogen. Spong Tavl. 15 (1946). —
-SKOTT.
1) till 1 b β, på förädlad (se förädla c) växt, om till vildformen hörande (oönskat) växtskott; äv. mer l. mindre bildl.; jfr skott, sbst.2 23 a β, o. tjuv-skott. Dessa tänkesätt (är) i verkligheten endast usla vildskott af de barbariska tidehvarfvens tänkesätt. Bergstedt Clément PolEkon. 514 (1868). Eventuella vildskott på rosor och andra växter ska tas bort, annars kan skotten från grundstammen ta över på bekostnad av den förädlade växt man planterade. GotlAlleh. 11/8 2008, s. 7.
2) (†) till 2 b (, e): trollskott; jfr skott, sbst.2 3 a, o. villappaskott. SvKulturb. 7–8: 302 (1931). —
a) om person med av kronan erhållen fullmakt att (yrkesmässigt) skjuta villebråd; jfr -skyttare. En god starck hornbuge till en Finsk Wildskyttes behoff, som är hädenn dragen till Gripzholm. G1R 16: 652 (1544). HovförtärSthm 1592 B, s. 149.
b) tjuvskytt. JournLTh. 1810, s. 798. Till vildskytt och hästtjuf dugde han nog, / fast nära på åttio år. Fröding Guit. 53 (1891). Östergren 6: 582 (1940). —
(1 c) -SKYTTARE. (vild- 1544–1603. vilde- 1554–1582) (†) = vildskytt a; jfr skyttare 2. G1R 16: 652 (1544). Livrustk. 1940–42, s. 166 (1603). —
(1 a, 2 a) -SKÖN. (vild- 1817 osv. vilt- 1892–1928) om (konstnärlig framställning av) natur l. landskap o. d.: vars skönhet sammanhänger med l. beror på l. består i dess vildhet; äv. till 2 b, om person. Tavlans vildsköna karaktär. En vildskön natur. PoetK 1817, 1: 34. I Skotlands vildsköna bergdalar framblicka här och der härliga sjöar mellan ljunghedarne. Svensén Jord. 390 (1886). Kvinnorna voro eld och lågor för den viltsköne hjälteynglingen. Grimberg VärldH 3: 453 (1928). —
(1 b β) -SNÅR. om fritt växande (o. därigm svårgenomträngligt) snår; äv. (o. i sht) mer l. mindre bildl. (jfr snår, sbst.1 b). ÅboUnderr. 31/8 1858, s. 2. Hvilket vildsnår var ej människosjälen! Ho kunde reda det! Strindberg Fagerv. 195 (1902). (Stigen är) igenvuxen som ett ogenomträngligt vildsnår. Hellström Malmros 86 (1931). —
-STAM. särsk. (i sht trädg.) till 1 b, om stam (se stam, sbst.3 I 1 c) av oförädlat (frukt)träd l. buske o. d. använd ss. grundstam vid förädling (gm okulering l. ympning); jfr kärn-stam. Man skär snett af en vng telning eller vildstam, sedan tager man en tilreds hafwande ympeqwist (osv.). Broocman Hush. 4: 48 (1736). Då de unga plantorna nått tillräcklig storlek, inympas de på vildstammar af Rosa Canina. PT 1904, nr 213, s. 3. jfr päron-vildstam. —
(1 c α) -SVAN. (numera bl. ngn gg) sångsvan; äv. koll.; jfr svan c β. IErici Colerus 1: 316 (c. 1645). Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut. Lagerlöf Holg. 1: 129 (1906). —
(1 c α) -SVIN. [fsv. vilsvin, villesvin] om (individ av) den vildlevande (till familjen Suidae hörande o. med tamsvinet närbesläktade) arten Sus scrofa Lin.; äv. allmännare, om annan till samma familj hörande vildlevande art; äv. dels koll., dels ss. ämnesnamn, om kött l. maträtt av sådant djur; äv. mer l. mindre bildl., särsk. med nedsättande innebörd, om person; jfr -basse, -gris. VarRerV 51 (1538). Thet är Turkens Aart, ingen ting at lemna oförstört. Skal man fördenskull bedja Herren Gudh, han wille icke skicka thetta Willswijnet vthi Tydsklandz wälbygde Örtegård. Schroderus Os. 2: 301 (1635). Bulla nu opp .. Du har villsvin i grytan och artischockor på hällen! Strindberg SvÖ 3: 256 (1890). FoFl. 1907, s. 267 (om vårtsvin). Att tämjandet av vildsvinet skulle hava självständigt påfunnits av våra förfäder synes föga antagligt. Flodström SvFolk 279 (1918).
Ssgr: vildsvins-, förr äv. vildsvin-bete, förr äv. -bet. jfr bete, sbst.4 2, o. -svins-tand. Lind 1: 579 (1749). Bland benlämningarna träffades .. ett slags knifvar af vildsvinsbetar. Klintberg Gotl. 68 (1909).
-borst. HusgKamRSthm 1743–44, s. 1231. En flat pensel av grov vildsvinsborst. HantvB I. 1: 271 (1934).
-huvud. huvud av vildsvin; särsk. (i sht förr) ss. maträtt. Till att kooka ett Vildswijns hufudh .. wijn 3 .. kan(nor). VinkällRSthm 1624 a, s. 15 b. Ovanför matsalsbordet tronar ett uppstoppat vildsvinshuvud. AB 20/9 2013, s. 22.
-jakt. särsk. konkretare. Ehrenadler Tel. 841 (1723). En vildsvinsjagt med hundar, lansar och spjut. Nilsson Fauna 1: 458 (1847).
-stek. särsk. om maträtt. Rålamb 14: X 3 a (1690). Något så sällsynt i matväg som vildsvinsstek. DN(A) 12/2 1942, s. 7.
-tand. jfr -svins-bete. 1 Penneknijf medh skaft af een wildswijns tandh. BoupptSthm 1678, s. 617 b. —
(1 b) -SÅDD, p. adj. om frö l. växt o. d.: självsådd (vanl. med bibet. av att platsen för sådden är oväntad l. mindre lämpad o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Älvens mynning (med sina fabriker) liknar numera det vildsådda fröet till en framtida stad. Högberg Frib. 149 (1910). Vildsådda träd växer på lastbryggorna mot vattnet. Sydsv. 16/5 2013, s. C11. —
(1 b (α)) -SÄD. vildväxande säd; förr äv. dels om ss. ogräs växande gräsarter (särsk. om vildhavre), dels (med anslutning till vild, adj.2 2 (b)) i det bildl. uttr. så sin vildsäd (se så, v. 1 e; jfr -havre). Lägga åkern aldeles igen, och så laga, at thenne willsäden oftast affskäres, 2 el. 3 gånger om somaren, för än fröet utrinner. Broman Glys. 3: 47 (c. 1730). Det har hittats 10 000–11 000 år gamla lämningar av vildsäd (i södra Turkiet). DN 17/6 2000, Lördag s. 18. —
(1 b α) -TISTEL. särsk. (†) om järnek; jfr skogs-tistel 2. Linc. D 1 a (1640). Wildtijstelen är ett gröönt Trää, hwilket hafwer ett mechta glittrande Lööff, och kring om thet samma hwasse Törnetaggar, kan treffeligen tåhla emoot elackt Wäder, finnes doch lijkwäl intet här i Swerige. Mollet Lustg. D 3 b (1651). Heidenstam Birg. 111 (1901). —
(1 b) -TRÄD, förr äv. -TRÄ. (vild- 1640 osv. vilde- 1651) om vildväxande träd (jfr skogs-träd); särsk. (o. numera nästan bl.) om sådant fruktträd; förr särsk. om videträd. Linc. (1640). (Lat.) Salix .. (sv.) Pijlträä, Pijll, Wildträä. Franckenius Spec. E 4 a (1659). Nu i mognadens månad augusti tyngdes de bärande vildträden av sina frukters rikedom. Moberg Invandr. 295 (1952). —
(1 b α) -TULPAN. i sht bot. (blomma av) (den i Sv. förvildade) arten Tulipa sylvestris Lin., skogstulpan. VetAH 1774, s. 26. —
(1 b, c) -TYP. särsk. bot. o. zool. jfr typ I 2 o. -form. Hofsten Ärftl. 1: 240 (1927). (Vid förädlingsarbetena) prövades ett antal kända äpplesorter samt några vildtyper med avseende på lämplighet som underlag. SvVäxtförädl. 2: 49 (1951). När man diskuterar hur utseendet varierar hos en djurart brukar man tala om vildtyper, dvs det utseende som man tror var det vanligaste innan djurarten påverkades av förädling eller avel. ForsknFramst. 1987, nr 7, s. 34. —
(1 b α) -VIN. om (individ av) vissa (urspr. från Amerika l. Asien härstammande o. i Sv. ss. prydnadsväxter odlade) till familjen Vitaceae, vinväxter, hörande arter av släktena Parthenocissus Planch. l. Ampelopsis Michx., särsk. om arten P. inserta (A. Kern.) Fritsch (särsk. i uttr. vanligt vildvin); jfr jungfru-vin, rådhus-vin. SvFamJ 1876, s. 69. Ni tänker väl ha vildvin vid spalieren? Hedenstierna FruW 70 (1890). Parthenocissus (Vitaceae). Ett släkte med omkring tio arter klätterväxter, varibland även vanligt vildvin. Ekbrant VVRumsväxt. 261 (1955).
Ssg: vildvins-ranka. jfr ranka, sbst.1 1, o. vin-ranka. Man (har) tänkt att .. kunna få trapporna helt och hållet beskuggade af vildvinsrankor. SVD(A) 28/5 1886, s. 2. —
(1 b β) -VUXEN, p. adj.
1) om vegetation l. växt(slag): som vuxit l. fått växa vilt; äv. om trakt l. område med sådan vegetation osv.; särsk. i bild (särsk. i förb. med flora (jfr flora 3 b)); äv. dels överfört, särsk. om utseende l. charm o. d., dels utvidgat, om hår l. skägg; jfr -växt, p. adj. Vildvuxna syrenhäckar. Vildvuxen terräng. Mongen låter sin Eng blifwa full med willwuxen löfskog, och sin Boskap swelta til dödz, blott af sin egen lätjo och försummelse. Alm(Skara) 1747, s. 31. Som ett slags tiggarmunkar med vildvuxet hår och skägg. Grimberg VärldH 3: 45 (1928). Den vildvuxna floran av vaggvisor, barnvisor, sånglekar, lyriska enstrofingar o. dyl. Arv 1953, s. 130. Trädgården har en vildvuxen charm. GbgP 28/7 2002, s. 34.
2) i bildl. anv. av 1 med anslutning till vild, adj.1 2 d–f, om ngt mer l. mindre abstrakt: som vuxit l. fått växa utan styrning l. kontroll; ohämmad l. otyglad; oordnad l. regellös. Vildvuxna idéer. Artikeln gav upphov till en vildvuxen debatt. (Författaren) utöfvade .. ett mäktigt inflytande på den då ännu vildvuxna franska prosans utveckling. 2NF 2: 809 (1904). Hittills har fritidsbebyggelsen i stort varit ganska vildvuxen, med begränsat stöd och planering av samhället. DN(A) 12/9 1964, s. 2. Det vildvuxna regelverket. SvD 22/12 1988, s. 3. —
(1 b) -VÄXANDE, p. adj. (vild- 1779 osv. vilt- 1757 osv.) om växt o. d.: som växer vilt, som ej är odlad, vild; äv.: som växer utan styrning l. kontroll (jfr vild, adj.1 1 b β). Vildväxande sly. Wåra wildtwäxande örter. Osbeck Resa 4 a (1757). Blodnävan är vildväxande i Sverige men även en populär trädgårdsväxt. NerAlleh. 23/6 2010, Bergslagen s. 9. —
(1 b) -VÄXT, r. l. m. särsk. konkret, om vildväxande växt; äv. närmande sig bet.: ogräs. Kalk giör .. mycket til förödandet af dessa wild-wäxter (dvs. nässla, tistel o. hästsyra). Serenius EngÅkerm. 49 (1727). Kaveldun är en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. SödermNyh. 4/11 2014, s. 2. —
(1 c α) -ÅSNA. i sht zool. om (individ (l. underart) av) vildlevande åsna tillhörande arten Equus africanus Fitz. (särsk. i uttr. afrikansk vildåsna; jfr tam-åsna) l. Equus hemionus Pall. (särsk. i uttr. asiatisk vildåsna; jfr halv-åsna, onager 1, skogs-åsna); förr äv. allmännare, om annat till familjen hästdjur hörande djur, särsk. om zebra (särsk. i uttr. randig vildåsna); jfr stäpp-åsna. VarRerV 52 (1538). De Vildåsnor, som af Resande berättas kringstryka uti Asiens och Africas skogar, äro icke alltid så noga bestämde. Ödmann StrSaml. 2: 5 (1785). (Sv.) Randig vildåsna .. (fr.) Zèbre. Weste (1807). Till de akut hotade (stora växtätande däggdjuren) hör sumatranoshörningen, afrikanska vildåsnan och tvåpuckliga kamelen. Starkt hotade är bland andra dvärgflodhästen, östliga gorillan .. och asiatiska vildåsnan. SvD 11/5 2015, 1: 8. jfr somali-vildåsna. —
(1 b) -ÄNG. jfr natur-äng. Mot Grankullaviken övergår snårmarken i en vackert blomsmyckad vildäng. Kolthoff VäderkvÖ 107 (1921). —
(1 b α) -ÄPPLE, äv. -ÄPPEL. (vild- 1738 osv. vilde- 1611) frukt av vildapel, suräpple (se d. o. 1); äv. (o. i sht) koll. l. ss. ämnesnamn. I Skoghen wäxer på buskar källerhalss, wilde äpel, Stärckebär (osv.). Forsius Phys. 205 (1611). Marmelad på vildäpple. GbgP 31/8 2013, Två dagar s. 28. —
(2 c) -ÖGD. som har vilda ögon. Vildögd av iver, av skräck. Den vildögda offermön. Ling As. 316 (1833). De vildögda nazistiska fanatiker som vrålade ut Hitlervänliga slogans på Ringstrasse i Wien. ÖgCorr. 9/3 1968, s. 7. —
(1 a) -ÖKEN. (numera bl. ngn gg) om vidsträckt o. ofruktbar vildmark, ödemark; särsk. i bild. Thenna Ödhe- och myckit mödhesam(m)a Werldennes Wildökn. Paulinus Gothus Pest. 21 a (1623). I wildöknar skogar och träsk. VDAkt. 1795, nr 468. —
(1 b) -ÖRT. vildväxande ört; särsk. (o. numera i sht) om sådan ört använd l. lämplig ss. födoämne l. krydda o. d. Först om wåren brukas til kål små näszlor och annat grönt som kommer up, dock aktar man sig wäl för will-örter. Warg 343 (1755). Den här våren har det varit en verklig högkonjunktur för vildörter i tv:s matprogram. Hufvudstadsbl. 4/6 2013, s. 20.
B (†): VILDE-BEST, -GRÄS, -GÅS, se A. —
(1 b α) -KURBITS. (vild- 1724. vilde- 1541–1725) (frukt av) kolokvint; jfr kurbits 1 b o. skogs-kurbits. 2Kon. 4: 39 (Bib. 1541). Swedberg Ordab. 684 (1725). —
-LIN, -MAN, -MARK, -MYNTA, -PORS, -ROS, -SAFFRAN, -SENAP, -SKYTTARE, -TRÄD, -ÄPPLE, se A.
C: VILT-FRÄMMANDE, -FÅGEL, -HUD, -ROMANTISK, -SKÖN, -VÄXANDE, se A.
Avledn. (Anm. Vissa av nedan anförda avledn. kan äv. hänföras till vilde): VILDA, r. l. f. särsk. (i vissa trakter) till 1 a, i sådana uttr. som släppa l. gå i vildan, i fråga om tamrenars (periodiska) vistelse i fria naturen o. utan skötsel. I början af Maj eller slutet af April, släpper han sina rehnar i vildan: de få springa, hvart de behaga. Læstadius 1Journ. 221 (1831). Kolalapparna .. lät .. renarna gå i vildan om somrarna, men samlade ihop dem i slutet av augusti. Rig 1972, s. 10. —
VILDHET, r. l. f. [fsv. vilhet] om egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara vild. Schroderus Dict. 151 (c. 1635).
a) till 1. särsk.
α) till 1 a. Trädgården präglas av ett slags kontrollerad vildhet. Naturens vildhet. Thorild (SVS) 1: 37 (c. 1783). Den för sin vildhet och otillgänglighet vida beryktade Geirangerfjord. Idun 1888, s. 176. Det tog tid innan jag lärde mig att älska vildheten i det småländska landskapet. YstadAlleh. 24/2 2010, s. B6.
β) till 1 c. Man kan tämja dem (dvs. rävungarna); men de förlora sällan fullkomligt sin vildhet. Nilsson Fauna 1: 80 (1820). Alla djur har varit vilda en gång i tiden och vi har kunnat bemästra deras vildhet och få dem att lyda oss. Expressen 8/2 2012, Sport s. 13.
γ) (numera mindre br.) till 1 d; förr särsk. i uttr. vildhetens tillstånd, naturtillståndet. Om någon Christen är så olyklig att råka i mellan deras händer, varder han .. upäten. Ja, deras vildhet skal gå så långt, at de upäta hvarandra inbördes. Brelin Resa 92 (1758). Bland de vilda Americaner voro tvenne folkslag, som redan hunnit en viss grad af odling, och hos de Vilda vi nu känna, aftager vildheten alt mera och mera. Rosenstein PVetA 1789, s. 64. Inträda ur vildhetens tillstånd i den börjande civilisationens stadium. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 16, s. 3.
b) till 2. särsk.
α) till 2 a; särsk. i fråga om hav l. vågor o. d. Böljans vildhet. Lidner (SVS) 1: 203 (c. 1785). Havet med dess oerhörda skönhet och vildhet på vintern. GF 11/7 2009, s. 17. jfr sjö-vildhet.
β) till 2 b–e, i fråga om ((konstnärligt) uttryck för) ngns sinnelag l. känslotillstånd l. tanke(värld) o. d., liktydigt med: tygellöshet l. måttlöshet l. hämningslöshet; tokighet l. galenskap; våldsamhet l. raseri; äv.: råhet l. hänsynslöshet; äv. konkret(are) (se slutet); jfr vildskap. Ungdomlig vildhet. Tankarnas vildhet. Vildheten i hennes dans. Ett grofft Sällskap .. som ibland Barbarer wärst .. är höffsat .. ty (bostads)Orthernas skarpa, magra .. lägenheet, hafwer mycket giordt ther til at theras sinnen äre så diupt blefne vthi wildheten insunckne. Sylvius Curtius 501 (1682). Scholepiltar, Lärgåssar och Gesäller svärmade på krogar .. En sådan villhet mötte en äfven hos de äldre både i städerna och på landet. BtVLand 5: 212 (1764). Det är .. (vid eftertanken) som dessa hotelser .. förmå henne till ett bemödande att häjda sina passioners vildhet. Schlyter JurAfh. 1: 237 (1891; i handl. fr. 1837). Ett drama fyllt av vildhet i tal och handling; känsloexplosioner, förvirrade tankar. SDS 10/5 1987, s. 5. En fiktiv pojksfär, där stojig lek och odisciplinerad vildhet är positiva inslag. SvD 20/4 2015, 1: 19. särsk. i pl., konkret(are), om enskild omgång l. produkt av (konstnärligt) uttryck för tygellöshet osv. Tusende dårskaper, vildheter och fel. Thorild (SVS) 3: 284 (1786). Genom stark reklam trissa konsthandlare upp prisen på vildheterna. Cederström Minn. 219 (1913).
c) [jfr motsv. anv. av t. wildigkeit] (†) till 3; särsk. konkret. Gullsand som uti Tyskland .. waskas, är intet fijnt Gull, eller helt gedieget, utan med Silfwer samt någon wildhet förblandat. UHiärne Berghl. 445 (1687). Bromell Berg. 75 (1730). —
VILDING, m.//ig. (ngt vard.) till 2 b: vildsint person; särsk.: vildbasare l. vildhjärna; jfr vilting. LfF 1879, 11: 105. Det är en torparpojk uppe i norrkanten, en riktig vilding, som bara vill slåss, när han får brännvin i sig. Widegren FalskFlagg 46 (1933). Om barnet för fram sin moppe som en vilding är risken stor att beteendet fortsätter – även när det är dags för bilkörkort. BoråsTidn. 19/8 2015, s. 19. —
VILDINNA, f. [jfr ä. t. wildin] (numera bl. tillf.) till 1 d, om kvinnlig vilde; särsk. (o. numera nästan bl., med anslutning till vild, adj.1 2 b) i jämförelser l. bildl. (jfr vilde slutet); jfr vildska 1. JournSvL 1798, s. 82. Med en .. vildinnas säkerhet visste hon att finna sig tillrätta i mörkret mellan trädens stammar. Mellin Nov. 1: 47 (1838, 1865). (Hon gick) helt upp i sitt gudsmedvetande .. Inte som när en textlärd umgås med sitt sanningssökande – snarare som när en vildinna umgås med sitt hjärtas ordlösa kunskap. Aronson Medalj. 168 (1935). Nog finns det spännande drag i den Tintomara hon målar upp: långt från det ljuva och insmickrande, snarare en vildinna med mörkt stripigt hår på språng i ett samhälles innersta. GbgP 13/11 1995, s. 44. —
VILDNAD, r. (numera i sht i vissa kretsar) till 1 c, koll.: vilt l. villebråd. Dessa svårgenomträngliga skogar med sin rikedom på vildnad. FrSkog. 238 (1892). Vintern har kommit tidigt i år och av allt att döma blir vildnaden kring våra knutar i behov av foderhjälp. SDS 19/12 1983, s. 20. —
VILDSK, adj. (vilsk) (†) till 1 d: som hänför sig till vildar; särsk. liktydigt med: indiansk (se d. o. 2); särsk. i uttr. vildsk hampa (se hampa, sbst. 3 b). Ey .. hafwa the Swenske ännu med längre in i Landet boende Wilde, eller någon annan wilsk Nation hafft sin Handel och conversation med. Holm NSv. 40 (1702). Kungsljus .. kallas wilsk tobak i nårra America och berättas där rökas då brist är på den rätta tobaken. Rothof 264 (1762). —
VILDSKA, f. (†) till 1 d.
a) kvinnlig vilde; jfr vildinna. Serenius Dict. Ccc 1 a (1734). Bland andra läckerheter .. som Vildskorna framsätta för en resande, är äfven mjöl, gjordt af sönderstötta Hiccory-nötter. VetAH 1778, s. 273. Heinrich (1814).
VILDSKAP, r. (numera bl. tillf.) särsk. till 2 b–e: vildhet (se d. o. b β); särsk. i fråga om (innehållet i l. karaktären hos) konstnärskap o. d. DN(A) 11/10 1897, s. 3. Det kan vara värt att minnas att hans poetiska vildskap hade denna fasta, nyktra grund. DN 19/5 1970, s. 4. —
VILTING, m.//ig. (†) till 2 b: vilding. (Han) löper som en wiltingh i bögden, achtar huarken hustru eller prest. VDAkt. 1652, nr 70. Dalin Arg. 2: 442 (1734, 1754).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content