1) fullkomlig; fullständig; slutgiltig. En godh handel medh både parternes wetskap willie och belefning, fulbordeligen öfwertaladt och beslutet. GR 1: 321(1524). Thet wij ey szå fulbordeliga scriffua kunne. Därs. 10: 27(1535). Vthan Christi ord ähr icke något rett och fullbordeligit Sacrament. KOF 1: 301(1575).
2) [med anknytning till FULLBORDA, v. II] som är att förvärkliga l. realisera. (Lat.) idea (sv.) en fulborlig begennelse (dvs. begynnelse). GlTer. 12(c. 1550).
