SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FULLBORDELIG, adj.; adv. = (GR 5: 129 (1528)), -A (GR 1: 322 (1524), Därs. 10: 27 (1535)), -EN (GR 1: 321 (1524)).
Ordformer
(fulborlig GlTer.)
Etymologi
[fsv. fulbordheliker, till FULLBORD(A), adj.]
(†)
1) fullkomlig; fullständig; slutgiltig. En godh handel medh både parternes wetskap willie och belefning, fulbordeligen öfwertaladt och beslutet. GR 1: 321 (1524). Thet wij ey szå fulbordeliga scriffua kunne. Därs. 10: 27 (1535). Vthan Christi ord ähr icke något rett och fullbordeligit Sacrament. KOF 1: 301 (1575).
2) [med anknytning till FULLBORDA, v. II] som är att förvärkliga l. realisera. (Lat.) idea (sv.) en fulborlig begennelse (dvs. begynnelse). GlTer. 12 (c. 1550).
Spoiler title