FYR fy4r, sbst.3, m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Etymologi
[efter d. fyr, sannol. förkortning av nt. firburs (se FYRBUSSKAMMARE)]
(i sht vard.) pojke, karl; ofta i förb. med ett adj. som angiver att personen i fråga är ung l. rask l. flink l. livlig l. glad l. munter l. lustig o. d.: ”kurre”; stundom närmande sig bet.: ’gynnare', krabat, sälle, våghals, vildbasare. En rask l. munter l. lustig l. hurtig fyr. Du är en ärlig fyr. Almqvist TreFr. 3: 55 (1843). En präktig fyr! Atterbom LÖ 1: 26 (1854). Verlden står / Den fyren öppen, hvart han går. Rydberg Faust 101 (1876). Jag spanar väl ut någon underlig fyr, / som brinner av samma låga. Ossian-Nilsson Flygsk. 155 (1910). Sammel är ej någon så värst ung fyr längre. Knöppel SvRidd. 92 (1912).
SAOB
