FYR fy4r, sbst.5, r. l. m. ((†) n. SvFolks. 289(1849)); best. -en, äv. -n.
Etymologi
[sv. dial. (Smål., Södermanl., Uppl., Västerb.) fyr, eg. ellips av FYR-SPRÅNG.Ordet torde delvis ha anslutits till FYR, sbst.1; jfr sv. dial. på brinnande fyren, i full fart]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) fyrsprång, full fart; särsk. i uttr. i fyr l. på fyren. Det gick på fyrn. Bellman 6: 344(c. 1790). Kör just på glatta fyrn. AGSilverstolpe Skald. 2: 81(1810). Köra i fyr. Sundén(1885).
