publicerad: 1926
FÅVITSK få4~vit1sk, äv. 3~2, l. 40 resp. 32, äv. (mindre vårdat) få4~vis1k osv. (få`visk Weste; få´vittsk eller få´vissk Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(fa- 1552. få- 1526 osv. — -vitsk (-tzk) 1526 osv. -vidzk 1613. -vetsk 1541—1847. -visk (-vijsk) 1538—1888. -visch 1665—1670)
Etymologi
[fsv. favitsker (-isker), motsv. isl. fávizkr; av fsv. far, adj. (se FÅ, adj.), o. -vitsker, avledn. av vit (se VETT); jfr FÅ-VETTIG]
1) som har (l. röjer) föga vett, oförståndig, oförnuftig, dåraktig; jfr FÅ-KUNNIG 2, FÅ-VETTIG; numera utom i högre stil bl. i uttr. de fåvitska jungfrurna, en fåvitsk jungfru o. d. [i anslutning till Mat. 25: 2 (se nedan)]. Fäm aff .. (jungfrurna) woro fåwitzska, och fäm wisa. Mat. 25: 2 (NT 1526; Bib. 1917: oförståndiga). Wore wi nu så fåuiske att wij folgde edher wilia effter, förde wi oss och wår barn vthi en longlig oroligheet. Svart G1 147 (1561). Hvad fåviskt tal! Atterbom LÖ 2: 337 (1827). Hvad vår verld är kallt förståndig, hvad vår verld är fåvitskt klok! Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Fahlcrantz Kyrkoh. 293 (1907).
2) (†) mindre vetande, svagsint; jfr FÅ-KUNNIG 3. GR 23: 75 (1552); möjl. till 1. Såsom min Dotter Elin Andersdotter utj ett barnfänge olijckeligen bortmist sitt förståndh och blefwin fåwitsk. VDAkt. 1693, nr 863. (Sv.) fåwitsk, (lat.) delirans, delirus. Hamb. (1700).
Anm. På grund av sammanblandning med FÅFÄNG förekommer ordet ngn gg i bet.: lönlös, fruktlös (jfr FÅFÄNG 2). Att afgöra Nordiska mythernas ålder och ursprung, är och förblifver måhända ett fåviskt företag. Ling Edd. 4 (1820). BKonvLex. (1924).
Avledn.: FÅVITSKA, r. l. f. (-vitsk- (-vitzk-) 1526 osv. -wetzk- 1555. -visk- 1542—1871. -a 1542—1904. -o i oblik kasus 1526 osv., i nom. 1652—1801. -e Lagförsl. 245 (c. 1609)) [fsv. favitska, fåwiska, motsv. isl. fávizka]
1) till 1: oförstånd, oförnuft; dåraktighet; jfr FÅ-KUNNIGHET 2, FÅVITSKHET; numera bl. (ålderdomligt l. skämts.) i uttr. i fåvitsko o. d., i l. av oförstånd, oförnuftigt, dåraktigt. Iach talar j fåwitzsko. 2Kor. 11: 21 (NT 1526; Bib. 1917: efter dårars sätt). Slijkt .. skedde aff fåwitzsko meer än aff retta ondsko. LPetri Kyrkiost. 2 b (1566). Denna offentlighet, som de maktägande i sin fåvitsko .. frukta. Crusenstolpe 1720 35 (1837). (Våra böner) skola hörda varda, så vidt ej vår egen fåvitska och orättfärdighet förhindrande tränger in mellan oss och den Helige. Fahlcrantz 5: 224 (1851, 1865). Rydberg Vap. 49 (1891).
2) (†) till 2: svagsinthet. När man sätter .. (krysolit) i Guld och bär hoos sigh, fördrijfwer han allahanda Melancholij .. och förtagher fåwitzsko och gifwer igen wijszheet. Forsius Min. 106 (c. 1613). —
FÅVITSKHET, r. l. f. (-vitsk- 1526 osv. -vits- 1526. -wisk- (-wijsk-) 1587—1888. -uesk- 1554) (numera bl. i högre stil) till 1: oförstånd, oförnuft; dåraktighet; jfr FÅVITSKA 1. Helsingius K 3 a (1587). Om de i sin fåvitskhet gingo ut att strida mot oss. Carlstedt Her. 3: 21 (1833). Endast fåvitskheten invaggar sig i sömn, när osäkerheten lurar. Förbundet 1911, nr 1, s. 1. särsk. i numera obr. uttr. Thz iach nw segher thet sägher iach icke effter herrans sinne, vtan så som vthi en fåwitskheet. 2Kor. 11: 17 (NT 1526; Bib. 1917: efter dårars sätt). (En person dömdes för stöld) huilkit han bekende sig haffua giörth wtoff sijn foueskhett. BtFinlH 2: 124 (1554). —
FÅVITSKELIG l. FÅVITSKLIGA l. FÅVITSKLIGEN, adv. (-vitsk- (-vitzk-) 1541—1755. -vits- 1526. -wisk- (-wijsk-) 1587—1596. -wesk- 1555. -eligh 1587. -liga 1526—1700; -eliga 1739. -ligen 1635—1745; -eligen 1596—1755) (†) till 1: fåvitskt, oförnuftigt, dåraktigt. Om iach wille beröma mich så giordhe iach intit fåwitsligha, ty iach wille säya sanningen. 2Kor. 12: 6 (NT 1526; Bib. 1917: skulle jag icke vara en dåre). (Han) hafwer orätt och fåwiskeligen handlatt. ÄARäfst 41 (1596). Möller (1745, 1755).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content