FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-BENÄMND, p. adj. [fsv. forbenämder; jfr ä. d. forbenævnt, mnt. forbenomet, mnl. vorebenoemt. Jfr FÖRE-BENÄMD] (†)
1) förut omtalad, förut omnämnd, nyssnämnd; jfr FÖR-BEMÄLD. Thet store Wåld .. som oss aff förbenemde Konung är påskyndat. GR 1: 25 (1521). Såsom förbenämd är. Rudbeck Atl. 3: 61 (1698). Vid Engelska Hofvet hade Gr. Bonde, jemte förbenämda sin Commission, i befallning, at förnya alla gamla Tractater. Nordberg C12 1: 49 (1740). LoW (1862; med hänv. till bemäld).
2) förut bestämd, förut avtalad. Han .. skall .. giffue oss .. årlige som han oss vtloffuat haffwer jnnan en förbenempd tiidh Tolff hundradhe marcer ortuger. GR 7: 23 (1530).
