FÖRBYGGA förbyg4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032, stundom fö3r~byg2a l. fœ3r~, v.2 -er, -de, -t, -d; se för övr. BYGGA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[ordet är identiskt med FÖRBYGGA, v.3, men gm anslutning till FÖR- I 1 c β har accenten stundom förskjutits till överensstämmelse med FÖRBYGGA, v.1]
bärgv. gm uppförande av byggnadskonstruktioner av trä, sten, järn o. d. säkra (ett rum i en gruva) mot ras; förtimra. Leyonmarck PVetA 1775, s. 27. Dessa tvärorter förbyggas endast nödtorftigt, eller endast så mycket som är nödvändigt för att hålla dem öppna under arbetet. JernkA 1899, s. 71. Taket i denna ort förbyggdes med groft timmer. TT 1901, K. s. 71.
