FÖRBYGGA fö3r~byg2a l. fœ3r~, v.1 -er, -de, -t, -d; se för övr. BYGGA. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr FÖRBYGGE o. FÖRBYGGNAD, sbst.1 (se avledn.).
Etymologi
[fsv. forbyggia; jfr d. forbygge, mnt. vorbuwen, t. verbauen samt FÖRE-BYGGA; till FÖR- I 1 c β. — I ä. tid är det stundom omöjligt att skilja ordet från FÖRBYGGA, v.3]
1) bygga (ngt) framför (ngt) (så att utsikten skymmes), bygga l. låta uppföra (ngt) till skydd för (ngt), bygga för; vanl. i p. pf. Nordforss (1805; med hänv. till bygga före). Foderborden äro oftast förbygda med stängsel. Juhlin-Dannfelt 235 (1886). Fönstren äro förbyggda med ett slags verandor. Torpson Eur. 2: 277 (1896).
2) (†) (gm byggande l. uppförande l. dyl. av ngt) göra otillgänglig l. spärra; äv.: fylla (ett rum gm ngt som inbygges däri). The .. slöto icke allenast Poortarna til, vthan och förbygde them innan vthi. Schroderus Liv. 876 (1626). I synnerhet är förbudit, at någon må med dess fiskeredskap stängia och förbyggia Elfwerne i Norlanden. Abrahamsson 505 (1726; möjl. efter handl. fr. 1617). Syrakusierne (hade) .. förbyggt passet .. framför dem. Höijer Thukyd. 2: 359 (1832). VittAH 20: 69 (1849, 1852). — särsk. bildl.: avvärja; förebygga. SUFinlH 4: 61 (1612). Til att förbyggia sådant, att icke nogon må hooss E. HögG. Excellens gifva der på förslagh. Rudbeck Bref 384 (1702). Cellarius 27 (1729).
FÖRBYGGNAD3~20, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2457), r. l. m.
1) till 1: byggnad framför en annan. Förbyggnaden till sanningens stora .. tempel. Leopold 3: 254 (1802, 1816; i bild). Möller (1807). Förhallen är förvandlad till en sluten förbyggnad. NF 13: 761 (1889).
