SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRE- ssgr (forts.):
(I 2) FÖRE-SEGLA, v.1, -ing; -are. (†) segla framför l. före (ngn); äv. bildl. Linc. (1640; under prænavigo). Atterbom i SvLittFT 1837, sp. 11 (: föreseglare; bildl.).
(II) -SEGLA, v.2 -ade. (†) försegla, förse (ngt) med sigill. Vtgaff Konung Gustaff sitt öpne vnderskreffne och föreseglade Breeff. Tegel G1 1: 123 (1622).
(I 7) -SIKT. (†) förutseende. Pfeif De habitu 265 (1713). (Englands) Financierers föresigt af en förr eller sednare oundviklig stats-bankrott. HJärta i SvLittFT 1833, sp. 584.
(I 7) -SIKTIG, adj. (†) förutseende, omtänksam. The om thet tilkommande alt förmyckit föresichtighe wara wille. Schroderus Liv. 560 (1626).
(I 1) -SITTA, v.1 (†) sitta framför (ngn); sitta främst. Christi Apostlar behöffua .. (i himmelen) intet träta om Majorismo, föresittiandet oc härrewäldet. Phrygius HimLif. 74 (1615). Schultze Ordb. 4128 (c. 1755). särsk. [efter t. vorsitzender] i p. pr.: (den) presiderande, ordförande. Reuterdahl SKH II. 1: 91 (1843).
(II) -SITTA, v.2 [jfr FÖR-SITTA] (†) försitta, försumma (ngt). (Om) j thenne wår Stempning ohöruge föresittiendis worde. GR 15: 3 (1543). Därs. 18: 5 (1546).
-SJUNGA, -ning (†, Linc. (1640; under præcentio)); jfr -SJUNGARE, -SJUNGERSKA. [fsv. fore siunga; jfr t. vorsingen]
1) (företrädesvis i vitter stil) till I 4: sjunga (ngt) för (ngn); sjungande föredraga (ngt); äv. bildl. En Psalm Dauidz, til at föresiunga på strengespel. Psalt. 4: 1 (Bib. 1541). När han .. icke kunde thenne gemene påskapsalmen komma till väga .., stod Episcopus själf .. nedanför orgarverket .. föresjungandes honom någre resor själfva psalmen uti sin brukelige ton. Lundström LPGothus 1—2: 285 (cit. fr. 1631). Naturens röster .. liksom föresjunga skalden sina dikter. Cederschiöld Rytm. 158 (1905).
2) (i skriftspr., numera föga br.) till I 7, 13: sjunga före; taga upp sången; leda sången. Linc. (1640; under præcino). Enom ibland them (varder) tilbudit, at han skal föresiunga och the andra siunga effter. Ekman Siönödzl. 138 (1680). Klockaren, som är skyldig .. att vid gudstjensterna föresjunga. PT 1900, nr 270 A, s. 1.
(I 7, 13) -SJUNGARE. [fsv. föresiungare] (numera bl. tillf.) till -SJUNGA 2: försångare. Schroderus Dict. 52 (c. 1638). Nilsson FolkFest. 41 (1915).
(I 7, 13) -SJUNGERSKA. (numera bl. tillf.) till -SJUNGA 2: kvinnlig försångare. Lind (1749; under anstimmerin). En föresjungerska hos nunnorna. Möller (1755; under chantre).
(I 1, II) -SKANSA, -ning. (†) förskansa. Hamb. (1700). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: förskansning, skans; äv. bildl. Linc. (1640; under præmunitio). Våra tider äro ej obenägne at bryta igenom Kyrkones balkar och föreskansningar. IAcrelius i NSvMerc. 1761, s. 141.
-SKICKA, -ning.
1) (†) till I 1: förordna ss. förman för (ngn). Wår fogete then wij thom och Acherbohärede före skickandhes wårde. GR 6: 49 (1529).
2) till I 7: skicka (ngn l. ngt) förut; numera bl. ngn gg i bildl. anv.: förutskicka. Zenonem, then han .. föreskickadhe medh tusende Man. Schroderus Liv. 634 (1626). Föreskicka den anmärkningen, att (osv.). Östergren (1924; angivet ss. mindre vanl. än förutskicka).
3) (†) till I 1: föreskriva, bestämma. GlTer. 5 (c. 1550).
-SKJUTA, -ning. [jfr FÖR-SKJUTA] (†)
1) [jfr t. vorschieben] till I 1: skjuta (ngt) framför (ngt annat), skjuta (ngt) för; skjuta fram (ngt). Linc. (1640; under obmolior). När .. Princessan .. ville fastgripa, och hålla honom vid handen, föresköt han den afhuggna döda handen. Bliberg Acerra 68 (1737). Alle .. gingo af kammaren, för hvars dör .. the föreskuto en järnstängel. Humbla Landcr. 527 (1740). Dalin (1852).
2) [bildl. anv. av 1] till I 1: framföra (ngt) ss. motiv till en handling o. d., förebära. Förblomera girigheten vnder en föreskuten Religions ifwer. Isogæus Segersk. 255 (c. 1700). Ständerna uteslöt honom .. (ur förmyndarregeringen), föreskutande hans stora siuklighet m. m. HSH 9: 111 (c. 1750).
3) [jfr t. vorschiessen] till I 7: lämna (pänningar) i förskott; förskjuta (ngn pänningar). Brask Pufendorf Hist. 153 (1680). (Han) hade .. Penningar på Varor föreskutit. SedolärMercur. 1: nr 12, s. 6 (1730). Heinrich (1814).
-SKOTT. [jfr FÖR-SKOTT] (†)
1) till I 1: regel, bom (att skjuta för ngt); jfr -SKJUTA 1. Schultze Ordb. 4312 (c. 1755).
2) till I 7: förskott; jfr -SKJUTA 3. Brask Pufendorf Hist. 159 (1680).
Spoiler title
Spoiler content