publicerad: 1927
FÖRGÄTA förjä4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förgä´ta Weste; förjä`ta Dalin), v. -er, -gat -ga4t, -gåto -gå4tω resp. 032, -gätit, -gäten. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, PJGothus Os. 71 (1603), Almqvist Smar. 268 (1845)); -ARE (†, Svart Ähr. 63 (1560: Gudz förgätare), Fernander Theatr. 114 (1695)).
Ordformer
(inf. o. pr. -gät(h)- (-gæt-, -giät-) GR 1: 212 (1524) osv.; -get(h)- GR 13: 201 (1541), OxBr. 3: 36 (1622). -gätt(h)- (-giätt-) GR 21: 375 (1550), Kiöping Resa 99 (1667). ipf. sg. ind. -gat Schroderus Hoflefw. 263 (1629), Strindberg Hafsb. 191 (1890), Bååth Wagner 2: 14 (1904). -gaat 1Mos. 40: 23 (Bib. 1541), Hiärne Orth. 45 (1717). -gatt OPetri MenFall 205 (1526), 5Mos. 32: 18 (Bib. 1541). ipf. pl. ind. -gåt(h)o (-e) GR 3: 321 (1526), Rudbeck Atl. 2: 136 (1689), LbFolksk. 79 (1899), Söderblom Gudstr. 103 (1914). — -gäto Wallenberg 95 (1769), Strinnholm Hist. 4: 108 (1852). ipf. konj. -gåte Jes. 49: 15 (Bib. 1541), Lagförsl. 10 (1609), Rudin 1Evigh. 2: 178 (1872, 1878). sup. o. p. pf. -gät(h)- (-giät(h)-) GR 1: 23 (1521) osv.; -get(h)- (-giet-) GR 2: 37 (1525), Därs. 11: 7 (1536), Därs. 18: 645 (1547: forgetne, p. pf. pl.). -gätt(h)-GR 16: 503 (1544: förgättne, p. pf. pl.), KyrkohÅ 1911, MoA s. 121 (c. 1605); -gett- UrkFinlÖ I. 1: 143 (1597). svag böjn.: ipf. -gätte LinkStiftsbibl. Brev 10/10 1718, Almqvist SvSpr. 88 (1832, 1840), Klint (1906). — sup. o. p. pf. -gät Svart Gensv. E 4 a (1558; p. pf. f. pl., rimmande med sätt), LPetri KO Föret. 3 (1571; p. pf. n. sg.). -gäät PolitVis. 178 (c. 1560; p. pf. n. sg., rimmande med äät, dvs. ’ätt'). -gätth GR 5: 161 (1528; sup.). Anm. Redan ganska tidigt synas de gamla imperfektformerna delvis hava varit på väg att försvinna ur språket. Moberg Gr. 238 (1815) uppgiver att förgat är mindre br., Almqvist SvSpr. 84 (1832, 1840) o. Dalin (1852) beteckna ipf. ss. föråldrat. Utom i de trakter där den tillhör talspråket har singularformen numera i regel en viss ålderdomlig prägel, o. detta gäller i ännu högre grad om pl. förgåto, som i våra dagar väl bl. förekommer ngn sällsynt gång i högre, kanske särsk. religiös stil. Svag böjning, väl alltid bl. mera tillfällig, är nu helt obruklig)
Etymologi
[fsv. forgæta, liksom d. forgæde, forgætte av mnt. vorgeten, motsv. eng. forget o. t. vergessen; jfr FÖR- II A o. GITTA]
1) (i sht i skriftspr. o. högre stil, ävensom vard. i vissa trakter) glömma, förlora l. tappa minnet av (ngt l. ngn). GR 1: 212 (1524). Hoppes oss ati dandemen .. icke än nu förgätit haffua huad gangn samme konung Kristern giorde her jnne tå han här war. Därs. 7: 423 (1531). Med tijden kan mycken sorg förgiätas. Grubb 795 (1665). Den saken kunde du haft tid att förgäta. Rydberg Sing. 108 (1865; uppl. 1876: glömma). En nu förgäten sång. Snoilsky 2: 107 (1881). Grimhild gaf .. Sigurd en glömskedryck, hvarefter han förgat Brynhild. NF 5: 1580 (1882). Men si jag förgäter inte, att han ville ta noten af mig den gången. Strindberg Hafsb. 249 (1890). Söderblom Gudstr. 103 (1914). — särsk.
b) (†) i p. pr. med gerundivisk bet. i nekad sats: som (icke, aldrig o. d.) bör glömmas. PPGothus Und. A 8 a (1590). (Segern har köpts) medh wår egen ädle och aldrigh förgätande gode Konungz .. blodh. RARP 4: 276 (1649).
c) övergående i bet.: låta (en sak) sjunka i glömska l. vara glömd (o. begraven); icke fästa sig vid l. bry sig om (ngt). Altt som emott oss skett är skal wara en platt förgiäthen sak. GR 6: 102 (1529). En Förste förgäter ädelmodigt svaghets-brott. Tessin Bref 1: 163 (1752).
2) (i sht i skriftspr. o. högre stil) glömma av, glömma bort, på grund av tankspriddhet l. vårdslöshet icke komma ihåg l. tänka på (ngt, att göra ngt); försumma; lämna (en omständighet o. d.) obeaktad; äv.: låta (ett tillfälle o. d.) gå förbi obegagnat, försitta. The (hade) förgätit tagha brödh medh sigh. Mat. 16: 5 (NT 1526). När tu haffuer berghat aff tinom åker, och tu en kerffua förgätit haffuer på åkrenom. 5Mos. 24: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: glömmer .. kvar). Vid den förestälningen jag giorde förgat jag några omständigheter. 2RARP 5: 428 (1727). Han förgat intet tillfälle, at få yttra för henne sin eld. Dalin Arg. 1: 117 (1733, 1754). Ett par biomständigheter vid 86 års riksdag må icke förgätas. Crusenstolpe Mor. 3: 57 (1841). En arbetsifver, som förgat både mat och sömn. Wieselgren Samt. 169 (1877, 1880). — särsk. refl.
a) (†) försumma att se sig tillgodo l. tillvarataga egen fördel l. egna intressen. RA 1: 435 (1545). Ther, som någer god tilfelle varid haffve, haffver gamle Arvid Trolle inthet förgätid sigh. GR 27: 273 (1557). OxBr. 11: 632 (1633).
b) (numera föga br.) glömma sig l. sin ställning (så att man gör ngt som man ej borde). Nordforss (1805). Vi finna (hos de gamla grekerna) ett poëtiskt förstånd, som aldrig förgäter sig, aldrig glömmer det hela för någon gynnad del. Tegnér (WB) 4: 115 (1824). Har du förgätit dig ända derhän, har komedianten legat gömd i detta rum, då, då —. Jolin Kom. 37 (1845). Häftig ungdom djerft förgäter sig. Fahlcrantz 3: 213 (1864).
3) (i sht i högre stil, numera mindre br.) (avsiktligt) underlåta l. låta bli att tänka på (ngt l. ngn); vända sina tankar från (ngt l. ngn); slå (ngt l. ngn) ur hågen; icke vårda l. bry sig om l. fråga efter (ngt l. ngn). (Han) hafwer .. sin Konungzlige Eedh .. förgätit. GR 1: 23 (1521). The förgåto Herran sin Gudh. 1Sam. 12: 9 (Bib. 1541). Andras feel määta, sitt egit förgäta. Grubb 27 (1665). Jag tilstår, min Fröken, at jag bemödat mig, at förgäta eder. Ågren Gell. 10 (1757). Hans hjerta förgat icke den nödlidande. Ödmann ÅmVetA 1796, s. 37. Sedelagen fordrar att man skall förgäta sig sjelf i andra. Boëthius Naturr. 90 (1799). K. Fredrik .. förgat sin vänskap för dem, på hvilkas sida Ryssland nu stod. Malmström Hist. 2: 53 (1863).
4) i p. pf. med adjektivisk bet.: glömsk, som glömmer l. försummar (ngt) l. icke tar vederbörlig hänsyn (till ngt); i förb. förgäten av (ngt), förr äv. med gen.; numera bl. ngn gg (i högre stil) i uttr. förgäten av sin plikt l. sin ära o. d. Tegel G1 1: 263 (i handl. fr. 1529). Ingen Nation war någon sin så Barbarisk, och sijnsielfs förgäten, at hon icke hafwer satt sig i wapn, och låtit Lijff och blod för Frijheeten. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Förgiäten af sitt heliga doop. FörarbSvLag 2: 26 (1695). Sinnen .. förgiätna af all mennisklighet. Mörk Ad. 2: 121 (1744). Af hvartenda älskadt värf förgäten. Runeberg 2: 240 (1830). Förgäten af sin pligt emot Hennes Maj:t och riket. Crusenstolpe Tess. 5: 230 (1849). Strinnholm Hist. 4: 606 (1852). — jfr EDS-, GUDS-, PLIKT-, SJÄLV-, ÄRE-FÖRGÄTEN m. fl.
Särsk. förb.: FÖRGÄTA BORT. (†) till 1 o. 2: glömma bort. Rudbeckius KonReg. 255 (1615). Ps. 1695, 10: 3.
Avledn.: FÖRGÄTENHET, r. l. f. [jfr mnt. vorget(t)enheit] (i sht i högre stil) glömska.
1) till 1 o. 2. HB 2: 336 (1598). Mäst alla wåra sällsynte händelser och märkwärdige ting liggia uthi een diup förgätenhet begrafne. Hiärne 2Anl. 168 (1706). Man har .. gjort sig skyldig till en knapt ursäktlig förgätenhet. SKN 1843, s. 201. Tiden bringar mycket i förgätenhet. PT 1882, nr 40, s. 3. Förgätenheten tar i alla fall mycket som sitt byte, äfven om det ej lemnas godvilligt. KKD 6: XIII (1912). särsk.
a) (†) i uttr. ställa l. sätta l. lägga l. slå l. kasta (ngt) i förgätenhet, glömma, glömma bort (ngt). På thet at sådant icke må wara stält vthi Förgätenheet eller tilbaka satt. GR 3: 37 (1526). Ingaledes (bör) sådana E. Stoormect. Maiesteters Christeliga werk vthi förgätinheet leggias. AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 7 a (1587). The .. skole (icke) sättia i förgätenhet sina förfäders tapperhet. Isogæus Segersk. 497 (c. 1700). Skorstenar och bakugnar slogos så småningom i förgätenhet (vid brandsynen). Lovén Folkl. 57 (1847).
b) (numera föga br.) i uttr. råka (l., numera knappast br., komma) i förgätenhet, bliva (bort)glömd, falla i glömska. Rudbeckius KonReg. 482 (1620). Thetta döpelse förbundet är hos the flesta kommit i beklaglig förgätenhet. Swedberg Cat. 433 (1709). Lagen kom mer och mer i förgätenhet. Strinnholm Hist. 3: 631 (1848). Proföfversättningen (av bibeln av 1793) emottogs med loford, men råkade dock snart i förgätenhet. Böttiger 5: 37 (1867). Cavallin (1875).
c) till 1 c. Vi hade .. lofvat hvarandra förgätenhet af hvad som händt. Ullman GrefvHänd. 129 (1782).
2) till 3 (o. 4); numera bl. i uttr. förgätenhet av (ngt), förr äv. med gen. At lefwa i Gudz förgätenhet och ogudachtighet. Swedberg Cat. 146 (1709; kanske snarast ssg). Liden orätts förgätenhet. Dalin Hist. III. 1: 81 (1761). Förgätenhet af de jordiska sorgerna och omsorgerna. Rydberg Myt. 1: 388 (1886). Wulff Leopardi 84 (1913). jfr SJÄLV-, VÄRLDS-FÖRGÄTENHET. —
FÖRGÄTLIG, adj. (-gät(t)el- 1560—c. 1755. -gätl- 1790 osv.)
1) som kan förgätas l. glömmas; numera bl. ngn enstaka gg i förb. aldrig förgätlig. (Drottning Katarinas) aldrigh förgättelighe åminnelse leffwer ibland Gwdz vthkårade helgon. Svart Ähr. 71 (1560). Trätom då ej emot naturen, derföre att hon gjort de stilla samhällsdygderna förgätliga. Leopold 2: 326 (1794, 1801). En evärdelig bragd, aldrig förgätlig! Palmblad Aisch. 119 (1845). jfr O-FÖRGÄTLIG.
Spoiler title
Spoiler content