FÖRLIG fö3rlig2 l. fœ3r-, adj.3 -are. adv. -T.
1) [avledn. av FÖR, adv.2 o. sbst., sannol. efter holl. vorlijk l. t. vorlich; jfr d. forlig] sjöt. o. skeppsb. belägen i fören l. i riktning mot fören; (längst) för ut befintlig; belägen framåt i förens riktning (utom fartyget); om vind (föga br.): kommande för ifrån; ss. adv.: för ut, för över. Uppå Slupar kommer bredden mäst mitt uppå, dock något föörligare. Rajalin Skiepzb. 3 (1730). Hammarhus båk, som genom affallningen åter kommit förligt. Gosselman Erth. 23 (1842). Förlig .. kommande förifrån (om vinden). NF 5: 647 (1882). En förlig och en akterlig kommandobrygga. VFl. 1909, s. 101. Fockmasten (på skärgårdsfartyg) stod särdeles förligt. 2NF 30: 460 (1920).
2) [sannol. eg. samma ord som 1; betydelseförskjutningen torde bero på anslutning till verbet FÖRA, i det att förlig uppfattats ss.: ”som för (fartyget framåt)”; jfr dragande vind] om vind: kommande akterifrån, akterlig, gynnande, gynnsam. Vinden blef förlig åt Stockholm men fartyget var icke färdigt. BtKännVLand 2: 139 (1760). (Briggen) stäfvade nordvardt för förlig vind. Kullberg Portf. 62 (1836). Vanligen är farten med full förlig vind icke den snabbaste och undvikes därför ofta. 2UB 9: 582 (1906).
