publicerad: 1927
FÖRLOVA förlå4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlå´fva Weste; förlå`va Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.); jfr FÖRLOV.
Etymologi
[fsv. forlova, liksom d. forlove efter mnt. vorloven; jfr t. verloben; till FÖR- II (i bet. 1—8 till II B, i bet. 9, 10 till II 1 a κ) o. LOVA]
1) (†) giva (ngn) lov l. tillåtelse l. tillstånd l. rättighet (att göra ngt), lova, tillåta. 1Mack. 11: 58 (Bib. 1541). När Fastan är vthe, oc them blifuer förlofuat at äta kött. Petreius Beskr. 6: 30 (1615). Ingen wari forlåfwat på en Mijl när Gästgifwaren at sällia Ööl, Wijn eller Brännewijn. Stiernman Com. 2: 45 (1636). VDAkt. 1712, nr 100. — särsk. i fråga om tillstånd att resa någonstädes hän; ofta övergående i 2 l. 3. Hvarföre vij honum nu gunsteligen haffve förloffvedt att drage nidh till Vestergötland. GR 23: 50 (1552). Gref Johan förlofwas att komma hem till Cröningen. HSH 9: 203 (1650).
2) (†) låta (ngn) avresa l. avgå l. gå; skicka ifrån sig (efter förrättat värv); avfärda; jfr DEPESCHERA 1. Att förloffwe .. (de tyska båtsmännen) slätt aff Landet på thenne tijd, äre wij icke tillszinnes. GR 16: 20 (1544). Sedan .. (sändebuden från Moskva) woro ifrån Kongl. May:t (dvs. Karl IX) förlofwade, äre the lijkwäl än tå något vppehåldne vthi Wijborg. Widekindi KrijgH 307 (1671). Hermelin DuFour A 7 a (1683). Nordberg C12 1: 45 (1740). — särsk. med avs. på skolungdom: dimittera; jfr AVFÄRDA 2 a α slutet. Leinberg Skolv. 2: 258 (1682).
3) (†) giva (ngn) tillåtelse l. tillstånd att för ngn tid lämna sin tjänst l. dyl., permittera. Haffwe wij förthenskuld förloffwet opå någen tijdh thenne wår tro tiänere her Sten. GR 17: 398 (1545). Officerarne .. förlofwa ingen om natten ifrån skeppen. KKD 10: 203 (1702). Gyllengranat SvSjökr. 1: 152 (1840). — särsk.
a) med prep., i fråga om permission i o. för resa till ngn viss ort. Wij hafwe nu på någre dagar förlofwatt Valentin til Stocholm. GR 17: 568 (1545). OxBr. 5: 9 (1612).
b) i uttr. förlova hem, hemförlova. Vij haffve aff eders scriffvelse förnummett, .. huru I .. een partt (av knektarna) förloffvedtt heem till theris egitt. GR 27: 106 (1557). Meurman (1846). jfr HEM-FÖRLOVA.
4) (†) entlediga (ngn från hans tjänst), giva avsked åt, avskeda, avdanka; ofta i uttr. förlova (ngn) av l. ur l. från tjänsten. Samme förloffwede knechter wele icke drage .. theris kosz aff landet. GR 16: 220 (1544). Ingen tilstås någon knecht at förlåfwa .. vthaf tiensten, vthan lagligen. Gustaf II Adolf 42 (c. 1620). Widmark Helsingl. 1: 146 (1860; möjl. efter handl. fr. 1542). — särsk. i p. pf. förlovad i substantivisk anv. Han föllier de gamble förlåfvadhe hem som medh första lägenheet gå ått Svergie. KKD 7: 154 (1707). Schück (1854).
5) (†) lova bort, bortlova. Stiernman Com. 1: 453 (1600). Florens swarade, att hafua samma saltt förlåfuat Jakop Wolle. BtÅboH I. 4: 98 (1631). Frese VerldslD 7 (1715, 1726).
6) (†; se dock nedan) utfästa sig att giva l. sända (ngt), utlova. Christus, then förlofvede Messias. GR 24: 469 (1554). Bönen till Gudz förlofvade barmhärtigheet. HH 20: 152 (c. 1565). Frese AndelD 37 (1726). — särsk. (fullt br.) i uttr. det förlovade landet o. d., om Palestina, eg. i dess egenskap av det åt Israel (judarna) utlovade landet, numera i allm. uppfattat ss. betydande: det härliga l. rika landet l. dyl. [jfr 2Mos. 3: 8, där det åt Israel utlovade landet skildras ss. flytande av mjölk o. honung]. Botvidi 3Pred. 36 (1621, 1627). Det förlofvade landet anförtrodde sitt försvar åt tempelherrarne. Kullberg Portf. 243 (1850). särsk. bildl.
a) om land som för ngn spelar samma roll ss. ett föremål för längtan o. förhoppningar som Palestina för judarna. Italien var från min barndom det förlofvade landet, till hvilket så många af mina önskningar flögo. Geijer (1810) i MoB 7: 153. Tviflar du, att der i fjerran väntar ett förlofvadt land? Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882). jfr: (Jag) Trånar till Stygens förlofvade strand, / Liksom till vattnet den solbrända liljan. Nicander 2: 58 (1827).
b) om ett rikt, av naturen l. på annat sätt särskilt gynnat land; äv. om land l. trakt l. dyl. som erbjuder sårskilt gynnsamma betingelser för en viss företeelse, uppkomsten av vissa egenskaper o. d. Och wiste the tydske knechter inted rättare ähn thett skulle giälla thil Östergiötland igen, dett som de kallade thet förloffuade landett. Brahe Kr. 49 (c. 1585). Tyskland är theoriernas förlofvade land. Claëson 2: 67 (1859). Den sanka och vattensjuka romerska Campagnan är och har alltid varit sumpfeberns förlofvade land. Schück VLittH 1: 291 (1899).
7) (†) refl.: gm löfte binda sig (till ngn); äv. förbinda sig (att bliva ngt visst l. förhålla sig på visst sätt). 4Mos. 6: 13 (Bib. 1541). En skrifuere Hendrich Iszaksson .. hafuer förlofuat sigh till en ryttare. BtÅboH I. 6: 136 (1634). (Han) hade .. förlofvat sig till .. (satan) med kropp och själ, om han ville gifva honom den magten att döfva egg och lod. Afzelius Sag. IX. 2: 201 (1860).
8) i fråga om löfte l. förbindelse att ingå äktenskap (med ngn); i sht förr: i egenskap av giftoman bortlova (en kvinna) till maka (åt ngn); äv. oeg., i fråga om den akt varigm trolovning, i den betydelse ordet ägde intill 1916, ingicks; numera huvudsakligen ss. refl. o. i p. pf. (se c o. e) samt i bet.: fira (ngns) förlovning. Förlova ngn med ngn, förr äv. till l. åt ngn l. förlova ngn ngn. En jomfrw som förloffuat war enom manne. Luk. 1: 27 (NT 1526; Luther: vertrawet; Bib. 1917: trolovad). Hua Margreta Bonde anlangar, .. så ehr hon förlåffuad med öffuersten Nils Kagge. OxBr. 11: 78 (1634); jfr e. Swedenborg RebNat. 1: 286 (1718). AsiatB 2: 493 (1747). Megacles .. förlofvar jag härmedelst med min dotter Agariste, enligt Athens lagar och bruk. Carlstedt Her. 2: 376 (1833). jfr RING-FÖRLOVA. — särsk.
a) (†) i uttr. förlova ngn till äktenskap. Kumblæus AHult D 3 a (1664). Twenne hennes yngre systrar (äro) reeda till Echtenschap .. förlofwade. VDAkt. 1684, nr 171.
b) (i religiöst spr., numera knappast br.) bildl. OPetri Sal. F 1 a (1535). Christus är Församlingens enda Brudgumme, och med honom allena varder hon förlofvad. Bælter Cerem. 1005 (1760).
c) refl.: överenskomma (med ngn) om att ingå äktenskap (med denne l. denna); numera oftast med tanke på offentliggörandet av dylik överenskommelse. Förlova sig med ngn, förr äv. förlova sig ngn. (Det tillkommer en ung människa att hon) inghalundh wthan .. (föräldrarnas) råådh och samtÿckio sigh någhrom heemligha forloffuar. LPetri Œc. 59 (1559). Een dreng, benemd Åke Gislason i Höghult, hafuer förlofuat sig med Eskils dotter i Skitnakärr, gifuet henne gåfuor, men ingen trolofuan skedd. VDP 1646, s. 393. Kyrkol. 15: 10 (1686). Som Student förlofvade han sig med henne innan han reste ut. JGAcrel PVetA 1796, s. 114. — särsk. (†) i uttr. förlova sig i äktenskap med ngn o. d. J .. haffwen förloffwat eder medh then Edle och Dygdesamme Jungfrw N. til N. vthi thet helgha Echtenskap. AJGothus ThesEp. 3: 93 (1619).
d) (†) i pass. med refl. bet., = c. Vi måste vexla ringar. — Hvarföre det? — Emedan vi skola förlofvas. Palmblad Nov. 4: 161 (1845, 1851).
e) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk bet. Han är förlovad karl. Förlovade (tidningsrubrik); jfr slutet. De äro hemligt förlovade. IndSvec. (1641). Tankefull, som en förlofwad Möö. Grubb 794 (1665). Efter att hafva varit förlofvade mera än två år vigdes Caroline och jag på Vanås den 17 oktober 1848. De Geer Minn. 1: 129 (1892). — särsk. substantiverat. Det vi hvarann, som förlofvade, gett / Hvar åt den andra blott återlämnar. Envallsson Slått. 35 (1787). Där stod mannen, som hade varit Charlottes förlovade i hela fem år. Lagerlöf ChLöw. 259 (1925). — jfr NY-FÖRLOVAD m. fl.
9) (†) avgiva löfte om (att icke göra ngt). (Han har) förlofvat aldrig mehra villia smaka brännevijn. VDAkt. 1722, nr 269. Ludvig (De Geer) .. begaf sig .. till Amsterdam, förlofvande att aldrig mer sätta sin fot inom Sveriges gränsor. SvBL 3: 235 (1860).
10) (†) (lova att) avstå från (ngt), avsvärja, avsäga sig. När man giffuer sich til clösterliffuerne forloffwar han echteskap. OPetri Clost. D 1 a (1528). Komstedt frågades om han icke ville förlofva brännevjn .. (svarade) sig det eij aldeles kunna giöra för sin svaga maga skull. VDP 1/6 1720. Då förlåfvade han likväl, at nånsin slås. Dalin Arg. 2: 94 (1734, 1754). Cavallin (1875; angivet ss. förekommande ”i hvardagsspråk”).
Särsk. förb.: FÖRLOVA BORT010 4. till 8; numera i sht oeg. i fråga om rykten om förlovningar l. andras planerande av dylika. De ha nog förlofvat bort mig tidigare både med den ena och den andra här i staden. Tavaststjerna Inföd. 28 (1887). Hilja Ringdahl .. förlofvades bort med partiets alla unga söner. Söderhjelm Brytn. 103 (1901). — jfr BORT-FÖRLOVA.
Avledn.: FÖRLOVARE, m.||ig. [fsv. forlovare] (†)
2) till 7, i fråga om medeltida förh.
Spoiler title
Spoiler content