publicerad: 1927
Ordformer
(-nuf(f)t- 1525 osv. -numft- 1678—1696 (: förnumftighet). -nunft- 1634—1705. — -ig 1539 osv. -og 1530. -ug 1525)
Etymologi
[fsv. fornuftogher (i ssgn välfornuftogher); jfr d. fornuftig, mnt. vornuftich, t. vernünftig; avledn. av FÖRNUFT. Jfr FÖRNUMSTIG]
a) i allm. (jfr FÖRNUFT 1). Gudh (har) ickie allenast vthi alla forstondigha och fornufftiga menniskiors hiertha, wtan ochså vti någhor ofornufftigh diurs natur inplantat, att ... LPetri Œc. 61 (1559). Then förnufftige eller förståndige Siälen. Schroderus Os. 2: 750 (1635). De förnuftiga varelserna (äro de förnämsta som Gud har skapat). Kat. 1878, nr 92.
b) filos. med ngt växlande bet. (jfr FÖRNUFT 3); särsk., inom den idealistiska (i sht den boströmska) filosofien, i fråga om kunskapsförmågan, försåvidt dess innehåll utgöres av den översinnliga (absoluta) värkligheten; motsatt: sinnlig; jfr 5. Höijer 2: 279 (c. 1808). I anseende till .. innehållet af sina functioner och sin verksamhet är menniskan a) sinnlig eller, såsom förmåga betraktad, sinnlighet; b) förnuftig eller, såsom förmåga betraktad, förnuft. Boström 2: 234 (1844). Nyblæus Forskn. III. 2: 39 (1888).
2) (numera i sht ngt vard.) som har l. visar l. röjer l. vittnar om ett sundt förnuft l. godt förstånd; klok, förståndig; sansad, besinningsfull; stundom: vettig, skälig, rimlig; förr äv. med förstärkt bet., närmande sig bet.: begåvad, intelligent, skarpsinnig. Förnuftigt tal, svar, samtal. Förnuftig eftertanke. En förnuftig gärning. Tala, handla, uppföra sig förnuftigt. Göra förnuftigast i att (osv.). Detta är det enda förnuftiga som kan göras. Var nu förnuftig! GR 2: 34 (1525). (Vi) hade .. wäll holledt eder så förnufftogh atj thetta jcke skullen haffue tilbudhit. Därs. 7: 57 (1530). Ther bewijste Peder Fredagh ett snilt och förnufftigh Hoffwerck. Svart G1 50 (1561; om en krigslist). Gudfruchtige och förnuftige Män. Kyrkol. 10: 2 (1686). Den förnuftigaste man, som jorden burit, Engelsmannen Johan Locke. Kellgren 3: 186 (1787). Jag kan verkeligen ej inse något förnuftigt skäl hvarför (osv.). Tegnér (WB) 5: 577 (1826). Ett förnuftigt förslag. De Geer Minn. 1: 223 (1861, 1892). (Kattrina) visste .., att det aldrig kunde bli en förnuftig människa av henne. Lagerlöf Troll 2: 147 (1921). jfr HÖG-, O-, SNUS-FÖRNUFTIG. — särsk. (†) i uttr. förnuftig man, ss. hederstitel före namn; jfr FÖRNUMSTIG 1 slutet o. (VÄL)FÖRSTÅNDIG. Oss Elskeliig Erliig och Förnufftig man, Hans Conrad, borgere tiil Dantzick. GR 13: 295 (1541).
3) (numera föga br.) som är vid sina sinnens (fulla) bruk, som har sitt förstånd i behåll; om handling l. yttrande o. d.: som vittnar om fullt förstånd; jfr FÖRNUFT 1 c. Iagh är intet rasande, vthan talar sann och förnufftigh ord. Apg. 26: 25 (Bib. 1541). Det är med så litet en förnufftig differerar ifrån en dåre. Linné Diet. 2: 234 (c. 1750). Hon hade varit svagsint, men åter blifvit förnuftig. Lovén Folkl. 98 (1847).
4) i sht filos. som är given gm l. härledes ur l. stöder sig på förnuftet l. överensstämmer med förnuftets (logiska l. sedliga) krav; förnuftsenlig; stundom (i sht ngt vard.) allmännare, övergående i bet.: riktig, ändamålsenlig o. d. eller närmande sig bet. 2; i sht förr äv.: som stöder sig på l. härledes uteslutande ur förnuftet, rationell l. rationalistisk, förnufts-. Man bör skilja emellan förnuftig och oförnuftig egenkärlek. Boëthius Sedol. 16 (1782). Moral och så kallad förnuftig religion. Geijer I. 5: 100 (1811). En förnuftig samhällsordning. Rydberg RomD 159 (1874, 1877). Förnuftigt handlar jag, då jag bestämmes af ett syftemål som är sedligt bindande. Ahnfelt Et. 1: 61 (1890). Att orden icke gifva honom någon förnuftig mening. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 30 (1901). — särsk. med tanke på ändamålsvärdering; jfr anm. 1:o till FÖRNUFT 3. Larsson Psyk. 39 (1896). Förnuftigt är vårt liv i den mån det bestämmes av objektiva, av tycket oberoende värden och normer. Dens. Id. 57 (1908).
5) filos. inom den idealistiska, särsk. den boströmska filosofien: som har avseende på l. härledes ur osv. förnuftet i dess egenskap av kunskapskälla för den översinnliga värkligheten, l. som gäller l. härflyter ur l. är uttryck för osv. denna värklighet själv; översinnlig, stundom: gudomlig; motsatt: sinnlig; jfr 1 b. Förnuftiga känslor, idékänslor. Motsatsen emellan den egna och den förnuftiga viljan. Geijer I. 5: 183 (1811). Förnuftiga föreställningar .. möta oss inom den religiösa mytens och inom poësiens område o. s. v. Nyblæus RelUpps. 26 (1872). Den osinnliga värkligheten uppfatta vi (enl. Boström) genom vår förnuftiga teoretiska förmåga. Larsson Id. 56 (1908).
Ssg (till 2): FÖRNUFTIGT-VIS, adv. [jfr d. fornuftigvis, t. vernünftigerweise] efter vad förnuftet säger l. fordrar; om man vill följa sitt (sunda) förnuft; förnuftsenligt; rimligtvis. Höpken 2: 49 (1746). Att af idel fromhet ej hafva urskillning, det låter .. ej förnuftigtvis föreskrifva sig. Leopold 5: 422 (1794). Att Svenska folket hade lidit mycket, detta kan väl icke förnuftigtvis bestridas. Svedelius i SAH 54: 267 (1878). Svaret kan förnuftigtvis icke bli mer än ett. Böök SvStud. 148 (1913).
Avledning: FÖRNUFTIGHET, r. l. f. [fsv. fornuftoghet (i ssgn ofornuftoghet)]
1) egenskapen att vara förnuftig.
a) till 2: klokhet, förstånd, förnuft (se d. o. 2); i fråga om handling l. förhållande o. d.: överensstämmelse med förnuftets krav, förnuftsenlighet, reson. Elimæus Trautzich C 2 b (1617). Förnuftigheten af detta handlingssätt kan ej betviflas. Cavallin (1875). Leopolds sköna klarhet och förnuftighet. Strindberg TrOtr. 2: 229 (1887, 1890).
b) filos. till 4. Handlingar, som .. falla utom sferen af hvarje förnuftig lags bestämmande kraft, kunna icke ega karakteren af förnuftighet. Nyblæus Statsm. 106 (1864).
2) filos. konkretare, övergående i bet.: förnuft (se d. o. 1 o. 3). LBÄ 14—15: 26 (1798). Att menniskans väsendtlighet ligger i förnuftigheten, antaga vi som onekligt. Lyceum I. 2: 149 (1810). Medvetande af Gud och hans ideer är förnuftighet. Boström 1: 116 (c. 1830). Rein Psyk. 1: 85 (1876).
Spoiler title
Spoiler content