publicerad: 1927
FÖRNUFT förnuf4t l. fœr-, n. (GR 2: 37 (1525) osv.) ((†) f. OPetri MenFall C 3 a (1526), Stiernhielm Herc. 344 (1658, 1668)); best. -et (ss. f. -en GlTer. 6 (c. 1550)); pl. (i bet.: olika slag av förnuft, föga br.) = (Dalin Arg. 2: 60, 67 (1734, 1754)) l. -er (Geijer I. 1: 7 (1818), Rein Psyk. 1: 147 (1876)).
Ordformer
(-nuf(f)t (-nwfft) 1525 osv. -nupt (-nupth, -nuptt) c. 1550—1558. -nunfft 1674—1696)
Etymologi
[fsv. fornuft, f., liksom d. fornuft, r., av mnt. vornuft, f., motsv. fht. firnumft, f., t. vernunft, f., eg. vbalsbst. till mnt. vornemen resp. t. vernehmen (se FÖRNIMMA); jfr FÖRNUMST. Formen -nunft beror på inflytande från t. — Genusväxlingen i sv. har säkerligen framkallats av anslutning till FÖRSTÅND]
1) i allm., om sammanfattningen av de högre själsförmögenheter varigm människan anses höja sig över djuren; omdömes- o. slutledningsförmåga, tankeförmåga, förstånd, vett; stundom mer l. mindre starkt närmande sig bet.: själ; i sht förr icke sällan i mer l. mindre tautologisk förb. med förstånd; i dagligt tal numera vanl. liktydigt med: förstånd. Bruka sitt förnuft, numera vanl. (ngt vard.): bemöda sig att bedöma ett förhållande riktigt o. klokt (o. handla därefter), visa omdöme o. besinning. Vara (l. strida) emot förnuftet, vara orimlig, otänkbar, omöjlig. Detta går över mitt förnuft. Werldhen och menniskligh förnuft förståår icke ath otrogenheet är synd. GlossaJoh. 16: 9 (NT 1526). Vskälige creatwr, the ther huarcken skäl eller fornufft haffue. GR 12: 260 (1539). Jagh troor at Gudh haffuer .. giffuit migh kropp och siel, öghon, öron och alla lemmar, förnufft och all sinne. Cat. 1572, s. B 1 b. Skälen eller thet Mennisklige Förnuftet. Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668). Förnuft och förstånd måste styra tillämpningen af våra dygde-egenskaper. Tessin Bref 1: 220 (1753). Ej vårt förnuft och vett / Guds vishets djup insett. Ps. 1819, 156: 3. (Människans) odödliga förnuft. Beskow i SAH 30: 220 (1857). Oscar II 2: 283 (1876, 1887). — jfr MÄNNISKO-, SNUS-FÖRNUFT m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. Wij .. haffuom oss windtlagt epther woorth ytthersthe fornwfft och forstondt att wettha alles edhers gangn. GR 2: 37 (1525). Then ogudhachtighe achtar ingen förnufft. Ordspr. 29: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: förstår intet). Emot bättre vett och förnufft. Ehrenadler Tel. 696 (1723).
c) i uttr. som beteckna att ngn är (l. icke är) vid sina sinnens fulla bruk, har (l. icke har) sitt förstånd i behåll; särsk. i uttr. sundt förnuft o. d. (jfr 2 a); äv. mer l. mindre oeg. Vara vid fullt l. sundt (förr äv. fullkomligt o. d.) förnuft l. sitt sunda förnuft o. d., förr äv. vid skäl och förnuft o. d. Berövad förnuftets bruk. Förnuftets ljus är släckt hos honom. Alla the, som widh skiäll och förnufft ähro i hospitalet (dvs. sjukstugan). Rudbeckius Kyrkiost. 60 (c. 1635). (Den förut sinnessjuka) var under sin (sista) sjukdom vid helt fullkomligt förnuft och förstånd. Kurck Lefn. 172 (1705). Hvad — karl .. är du ifrån förnuftet? Almqvist AmH 1: 237 (1840).
d) om förnuftet ss. kunskapskälla l. rättesnöre i religiösa l. sedliga ting o. d.; ofta motsatt dels fördomar l. vidskepelse o. d., dels uppenbarelse l. tro o. d.; i senare fallet äv. i uttr. naturligt förnuft o. d. Ther (dvs. i fråga om tron) moste man .. icke fölia förnufftenne. OPetri 2: 157 (1528). Om .. (människan) tänker fritt och efter sit blotta naturliga förnuft. Nohrborg 379 (c. 1765). Hvarken förnuft eller uppenbarelse tillåter oss antaga någon förändring hos Gud vid vårt slägtes affall. Ödmann StrFörs. III. 1: 9 (1811). Förnuft och Tro nu vandra / försonta hand i hand. Tegnér (WB) 3: 38 (1817).
2) i pregnant anv.: klokt l. sundt omdöme, urskillning, klokhet; besinning; reson. Bringa ngn till förnuft, föra ngn till besinning, förmå ngn att taga reson. Thz haffuer waret helga lärares mening ath man theres scriffuilse läsa skulle mz fornufft(,) tagha ther aff thz rätt är och lata thz andra fara. OPetri PEliæ c 1 a (1527). Rödning, när den sker medh förnufft .., är icke till att förbiuda. RARP 3: 166 (1641). Hwar wällust stiger in, ther går förnuftet vth. Spegel ÅPar. 26 (1711). Gustaf .. sökte först med goda ord bringa .. (de upproriska dalkarlarna) till förnuft. Odhner Lb. 131 (1869). — jfr BOND-FÖRNUFT. — särsk.
a) [eg. en försvagad anv. av den bet. som uttr. har i 1 c] i uttr. sundt förnuft (resp. (det) sunda förnuftet o. d.), om den klara, oförvillade, fördomsfria omdömesförmågan; klokhet, omdömesgillhet; ofta om det enkla, naturliga förståndet (i motsats till lärdom o. d.), ”sens commun”, ”bondförstånd”. Detta säger ju (själva) sunda förnuftet. Vara tvärtemot allt sundt förnuft. Kempe Krigzpersp. A 4 a (1664). Det strider mot sunda förnuftet. Nordberg C12 1: 288 (1740). Man skiljer emellan sundt förnuft och lärdom eller vetenskap. Geijer I. 5: 77 (1811). EkonS 1: 34 (1891).
b) (i sht ngt vard.) konkretare, övergående i bet.: vad som överensstämmer med l. gillas av sunda förnuftet; ngt förnuftigt l. rimligt l. resonligt; förnuftig mening, förnuftig(t) yttrande l. handling o. d. I den sagan är intet förnuft. Dalin Hist. 1: 381 (1747). Du pratar alltid persilja, när du skall prata förnuft. Carlén Skjutsg. 248 (1841). Är det förnuft att fem hundra man skola slåss mot tjugu eller trettio tusen? Heidenstam Karol. 2: 98 (1898).
a) om kunskapsförmåga hos människan, bestämd dels ss. kunskapsteoretisk förmåga i allm. l. logisk förmåga, dels (efter Kant) särsk. ss. förmågan av slutledning o. bildning av mot slutledningsformerna svarande förnuftsbegrepp l. idéer, dels slutligen (inom den idealistiska, särskilt den boströmska filosofien) ss. den teoretiska förmågan, försåvidt dess innehåll utgöres av den översinnliga (absoluta) värkligheten (medvetandet av det översinnliga l. gudomliga, stundom fattat ss. religiöst o. moraliskt medvetande); i de båda sistnämnda bet. motsatt: förstånd; inom den från Hegel utgående filosofiska riktningen äv. om den intuitiva l. syntetiska helhetsuppfattningen av tankeinnehållets mångfald, motsatt det diskursiva l. analytiska tänkandet. Höijer 1: 16 (1795). Förnuft är den förmågan, at af det allmänna sluta til det enskilda. VStyckUplKantPhilos. 27 (1798). Förståndet fattar begrepp, förnuftet åskådar idéer. Atterbom (1809) i SoS 1912, s. 270. Förnimmande eller ett förnuft i vidsträckt bemärkelse (mens, percipiens). Boström 2: 222 (1844). I anseende till .. innehållet af sina functioner och sin verksamhet är menniskan a) sinnlig eller, såsom förmåga betraktad, sinnlighet; b) förnuftig eller, såsom förmåga betraktad, förnuft. Därs. 234. Förnuftet, d. ä. den tänkande andens allmänna fordran af enhet och öfverensstämmelse. Borelius Log. 56 (1863). Enligt den filosofiska empirismen skiljes förnuftet endast till formen eller graden från de lägre själsförmögenheterna och fattas då vanligen såsom identiskt med förståndet. 2NF (1908). — särsk. i fråga om Kants filosofiska system, i uttr. det rena o. det praktiska förnuftet, om människans förmåga av teoretiska resp. praktiska idéer. Boström 2: 95 (1838).
b) (inom den idealistiska, särsk. den boströmska filosofien) i objektiv mening, om själva den osinnliga värkligheten (det absoluta); ofta betraktat ss. den yttersta grunden för allt varande o. mer l. mindre personligt fattat liktydigt med: Gud; i sistnämnda bet. äv. i förb. det högsta l. absoluta l. oändliga förnuftet. Atterbom (1809) i SoS 1912, s. 270. Den skapande kraften, urväsendet eller det absoluta förnuftet. Boström 1: 118 (c. 1830). (Enligt rationalismen fattas) den gifna verkligheten .. såsom ägande sin princip i en i sig bestämd enhet (förnuftet). Hägerström MoralKänsl. 1 (1895).
Anm. till 3. 1:o I en modifierad bet. användes ordet av Hans Larsson, som därmed i subjektiv mening speciellt förbinder begreppet av ideell ändamålsvärdering (närmande sig bet.: idékänsla) o. i objektiv mening därmed betecknar de på en dylik ändamålsvärdering grundade normerna för människans handlande. Begreppet förnuft innesluter begreppet om ett ändamål och en värdering af ändamålen såsom högre och lägre. Larsson Psyk. 39 (1896). Dens. Id. 57 (1908). 2:o I framställning av äldre filosofiska uppfattningar förekommer ordet i växlande, från de ovan nämnda mer l. mindre avvikande betydelser; så särsk. i fråga om den gamla grekiska filosofien, där det bl. a. återgiver de grek. orden νοῦς o. λόγος i dessas skiftande subjektiva l. objektiva bet. Ex.: Ideernas enhet och allhet är (enligt Platon) det gudomliga förnuftet = νοῦς, ideen κατ' ἐξοχήν. Boström 2: 22 (1838). Det eviga, substantiela i universum är (enligt Zeno) enheten af materien och Gud, af den passiva, qvalitetslösa substansen (οὐσία) och det activa, qvalificerade förnuftet (λόγος). Därs. 46. En afgjord tendens (till att skilja mellan själ o. kropp) .. framträder .. i .. (Anaxagoras') urskiljande af förnuftet, νοῦς, såsom en själfständig princip. Schéele Själsl. 23 (1894).
Sammansättningar (i allm. till 1): A (†): FÖRNUFT-BEGREPP, -BEGÅVAD, -BEHOV, -BEVIS, -BUD, -ENHET, -ENLIG, -FORDRAN, -FORDRING, -FORSKNING, -FÖRMÅGA, -GRUND, -IDÉ, -INSTINKT, -KRITIK, -KUNSKAP, -KÄNSLA, -LAG, -LÄRA, -LÖS(HET), -NÖDVÄNDIGHET, -SATS, -SJÄL, se B. —
-SKÄL, -SLUT, -STRIDIG, -TRO, -VARELSE, se B. —
-VIDRIG, -VÄRDIG, -VÄSEN(DE), -ÅSKÅDNING, se B.
B: (3) FÖRNUFTS-BEGREPP. (förnuft- 1799—1810. förnufts- 1722 osv.)
1) (†) i allm.: begrepp (ss. produkt av förståndets värksamhet, motsatt yttringar av andra själsförmögenheter). Rydelius Förn. 276 (1722, 1737). Kallt speculerande personer, försedde endast med förnuftsbegrepp och minneskunskaper. FörslSkolordn. 1817, s. 105.
2) enl. den idealistiska filosofien: begrepp om ngt obetingat l. översinnligt; transcendent begrepp; jfr -IDE. Nödvändiga förnufts-begrep om det absoluta och ovilkorliga. Lutteman Schulze 235 (1799). Hvart och ett förnuftbegrepp yppar sig med estetisk (religiös) känsla i en själ, som det genomglödgar. Atterbom i Phosph. 1810, s. 101. Kindblad (1871). —
-BEGÅVAD, p. adj. (förnuft- c. 1830—1910. förnufts- 1877 osv.) Wallin 1Pred. 3: 224 (c. 1830). Förnuftsbegåfvade varelser. Framtiden 1877, s. 369. —
(3) -BEGÄR. enl. den idealistiska filosofien: förnuftigt begär (motsatt: sinnligt begär). Lidbeck Anm. 343 (1826). jfr Ribbing Anthr. 32 (1861). —
-BEHOV. (förnuft- 1799. förnufts- 1798 osv.) filos. genom förnuftet givet o. i dess väsen grundat behov. Fremling KantGrund. 39 (1798). Driften till skönhet är en naturdrift, vari ett förnuftsbehov låg i frö. Larsson Id. 124 (1908). —
-BEVIS. (förnuft- 1799. förnufts- 1720 osv.) filos. bevis som grundar sig uteslutande på förnuftet o. dess logiska krav; spekulativt bevis. Rydelius Förn. 125 (1720, 1737). Claëson 2: 396 (1859). —
-BRUK. (†) användning av förnuftet; tänkande; tanke. Jag tror, at Ordning, Redlighet och Förnufts-bruk äro oumgängeliga i andeligt och verldsligt stånd. Dalin Arg. 2: 65 (1734, 1754). Lysander Faust 33 (1875). —
-BUD. (förnuft- 1807. förnufts- 1797 osv.) i sht filos. (moralisk) princip som föreskrives av förnuftet l. härledes ur förnuftets krav. LittT 1797, s. 15. Att det moraliska förnuftsbudet är allmänt gällande och af alla kändt, det medger en hvar. Geijer I. 5: 26 (1810). Claëson 1: 37 (1857). —
-DYRKAN. Wallin Rel. 3: 206 (1829). Det adertonde seklets upplysningsfilosofi och förnuftsdyrkan. Vasenius Harm. 60 (1908). —
(3) -ENHET~02 l. ~20. (förnuft- 1807. förnufts- 1799—1888) (numera knappast br.) filos. om den gm slutledningsförmågan skeende sammanfattningen av mångfalden av begrepp osv. till en enhet; äv. om sammanfattningen av förståndets o. känslans värksamhet. Lutteman Schulze 89 (1799). All religion innefattar tvenne Elementer: ett mystiskt för känslan, och ett intellectuelt för förståndet, som begge böra förenas i en högre ideel eller förnuftsenhet. Tegnér (WB) 6: 115 (1827). Nyblæus Forskn. III. 2: 31 (1888). —
-ENLIG. (förnuft- 1822—1847. förnufts- c. 1800 osv.) i sht filos. som överensstämmer med förnuftets (logiska l. moraliska) krav; stundom allmännare: förnuftig (se d. o. 2), klok. En mera förnuftsenlig ortografi än den man hittills följt. Leopold 5: 470 (c. 1800). (Straffen) måste .. vara förnuftsenliga. Oscar I Straff 2 (1840). Pufendorf .. härledde sin naturrätt endast från en förnuftsenlig betraktelse af menniskans väsen. Carlson Hist. 5: 301 (1879). —
-FORDRAN. (förnuft- 1799. förnufts- c. 1804 osv.) i sht filos. fordran som förnuftet uppställer (i logiskt l. moraliskt hänseende), i förnuftet grundad fordran; äv. konkretare: ngt som fordras av förnuftet. Boëthius Naturr. 195 (1799). Ting i sig sjelfva är en nödvändig förnufts fordran. Dens. Sedel. 136 (1807). Att .. ej handla utan af förnuftig grund är .. en ovillkorlig förnuftsfordran. Tegnér FilosEstetSkr. 203 (1808). Wirsén i 3SAH 2: 169 (1887). —
-FORDRING. (förnuft- 1799. förnufts- 1798 osv.) i sht filos. = -FORDRAN; i sht i pl. LBÄ 14—15: 35 (1798). De förnuftsfordringar, som uti Mosaiska Författningen blifvit inflätade. Ödmann StrFörs. II. 2: 12 (1803). —
(3) -FORSKNING. (förnuft- 1828—1835. förnufts- 1833—1891) (numera knappast br.) filos. spekulativ forskning (motsatt: empirisk forskning). Brinkman i SAH 13: 113 (1828). Ett mödosamt uppstigande från sinnenas erfarenhet till rena förnufts-forskningar. Atterbom Siare 1: 91 (1841). Rein Psyk. II. 1: 547 (1891). —
-FÖRMÅGA. (förnuft- 1797—1799. förnufts- 1797—c. 1845) (†) = FÖRNUFT 1. Boëthius Kant 138 (1797). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-GILTIG. (i sht filos.; mindre br.) som håller stånd inför förnuftets prövning, förnuftsenlig. Atterbom Minnest. 2: 396 (1826). Förnuftsgiltiga mänskliga intressen. Nyblæus Forskn. III. 2: 379 (1893). —
-GRUND. (förnuft- 1799—1807. förnufts- 1797 osv.) i sht filos. i förnuftet given l. med förnuftet överensstämmande grund l. orsak; jfr -SKÄL. Leopold 3: 97 (1797, 1816). (J. Duns Scotus) bekämpar de förnuftsgrunder, genom hvilka man velat bevisa dogmerna. Rein Psyk. 1: 149 (1876). —
-GÅVA. (†)
1) förståndsgåva. (Konung August) hade stora Förnufts gåfvor. Nordberg C12 1: 755 (1740). Lagerbring HistLit. 2 (1748).
(3) -IDÉ. (förnuft- 1797—1835. förnufts- 1797 osv.) [efter t. vernunftsidée (Kant)] filos. begrepp vars föremål icke är givet gm erfarenheten o. till vilket människan når genom slutledningsförmågan (förnuftet i inskränkt bemärkelse); i enlighet med Kants anv. av ordet särsk. om dylika begrepp vilka utgöra regulativa principer för tänkandet. Boëthius Kant 122 (1797). Stat blir .. i sig sjelf såsom förnufts-idé otänkbar utan frihet. Biberg 1: 26 (c. 1814). Förnuftsidén gör (enl. Kant) sedligheten till princip för bedömandet af gestalten. Ljunggren Est. 1: 29 (1856). —
(3) -INSTINKT~02 l. ~20. (förnuft- 1878. förnufts- 1840 osv.) enl. den idealistiska filosofien: instinkt som är inriktad på det översinnliga, förnuftig instinkt l. drift. Boström 2: 190 (1840). Den moraliska känslan .. kallas äfven förnuftsinstinkt. Nyblæus Forskn. IV. 2: 33 (1897). Göransson UndersRel. II. 1: 121 (1905). —
-KONST. (förnuft- 1640. förnufts- 1628 —c. 1820) (†) konst(en) att bruka förnuftet; logisk l. dialektisk förmåga, tankeförmåga; logik, dialektik. Logica eller förnufftz konsten. L. Paulinus Gothus MonPac. 178 (1628). Leopold 4: 215 (c. 1820). —
-KRAV. i sht filos. = -FORDRAN. Ett oafvisligt förnuftskraf. Norström NMän. 20 (1906). Larsson Världskris. 33 (1920). —
(1, 3) -KRITIK. (förnuft- 1808. förnufts- 1816 osv.) filos. undersökning av förnuftets väsen o. lagar; särsk. om l. med syftning på Kants arbeten ”Kritik der reinen Vernunft” o. ”Kritik der praktischen Vernunft”. Försöken att på Förnuftkritikens grunder bygga den (dvs. pedagogiken) såsom fulländad vettenskap. Broocman TyUnd. 2: 148 (1808). Leopold 3: 243 (1816; i fråga om Kant). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-KUNSKAP~02 l. ~20. (förnuft- 1797. förnufts- 1795 osv.) filos. kunskap som är given genom l. härledes ur förnuftet självt, rationell l. apriorisk kunskap (motsatt: erfarenhetskunskap). Hvad värde både erfarenheten och våra förnuftskunnskaper äga. LittT 1795, s. 140. 2NF 6: 624 (1906). —
(3) -KÄNSLA. (förnuft- 1878. förnufts- 1833 osv.) enligt den idealistiska filosofien: känsla vars föremål är det översinnliga (absoluta), förnuftig känsla. Boström 3: 18 (1833). Jesus .. vädjar till människans förnuftiga väsen i dess helhet, således äfven till förnuftkänslan. Rydberg FilosFörel. 4: 180 (1878). —
-LAG, r. l. m. (förnuft- 1807. förnufts- 1802 osv.) filos. genom förnuftet given l. av förnuftet fordrad lag l. regel l. princip (för tänkande l. handlande). Leopold 3: 51 (1802, 1816). Boëthius Sedel. 141 (1807). Kant och Fichte .. erkände rätten såsom en förnuftslag. Nyblæus Forskn. I. 1: 268 (1873, 1879). Vårt eget ”subjekt” är bundet .. af förnuftslagar inom viljans och handlingens område. Hjärne Nutidspol. 6 (1907). —
-LEK. (†) ”snillelek”; ”kvickhet”. Förnufts-Lekar och roliga Vitterheter äro icke egenteligen vårt Lands Nöijen. Dalin Arg. 2: 8 (1734, 1754). Kling Spect. T 4 b (1735). —
-LÄRA, r. l. f. (förnuft- 1732—1811. förnufts- 1748 osv.)
1) (numera knappast br.) lära(n) om det mänskliga tänkandets lagar, logik. (En advokat) bör .. förstå och veta then rätta förnuft-läran. Nehrman PrCiv. 158 (1732). Dalin (1852; med hänv. till logik). Östergren (1923).
2) (religiös) lära som grundar sig (bl.) på förnuftet, rationalistisk lära, rationalism (ofta motsatt: lära som grundar sig på uppenbarelse). KyrkohÅ 1916, s. 202 (1794). Den chinesiska Kongfu-tse's förnufts-lära. Palmblad LbGeogr. 228 (1835). —
-LÖS. (förnuft- c. 1700—1847. förnufts- 1734 osv.)
1) (i sht i fackspr.) som saknar förnuft, stundom (om människa): berövad förnuftets (fulla) bruk; särsk. om djur: oskälig; äv.: som innebär l. röjer avsaknad av förnuft eller av förnuftets bruk. The dumma förnuftlösa diur. Isogæus Segersk. 766 (c. 1700). När man sjelf försatt sig i ett .. förnuftlöst tillstånd. Biberg 3: 152 (c. 1823). Den förnuftslösa naturen. Wallin 1Pred. 3: 360 (1839). Ahnfelt o. Bergqvist 60 (1895).
2) som saknar l. röjer brist på sundt förnuft, oförnuftig, oklok, dåraktig; om yttrande l. handling l. tillstånd o. d. äv.: som icke innebär ngn förnuftig tanke l. mening, förnuftsstridig, meningslös. Förnuftslöst prat. At vi ha så månge förnuftslöse Läs-Vurmar i Landet. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). Förnufts-lösa böcker. Tessin Bref 2: 216 (1754). Den förnuftslösaste vantro. Ridderstad Samv. 2: 205 (1851). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. (förnuft- c. 1820. förnufts- 1800 osv.)
-MORAL. på förnuftet o. dess sedliga krav grundad moral(lära). Leopold 3: 351 (1801, 1816). (”Upplysningens”) förnuftsmoral, tolerans och fordran af individuell frihet. Stavenow Frihetst. 8 (1898). HLarsson i Athena 197 (1917). —
-NÖDVÄNDIG~020. i sht filos. som fordras av förnuftet ss. nödvändig. Leopold 3: 372 (1801, 1816). Det grekiska dramat och dess oföränderliga, förnuftsnödvändiga lagar. BEMalmström 3: 133 (c. 1860). —
-NÖDVÄNDIGHET~0200 l. —010~2. (förnuft- 1835. förnufts- 1802 osv.) i sht. filos. vad som fordras av förnuftet ss. nödvändigt, nödvändig fordran som ställes av förnuftet, gm förnuftet given nödvändighet. Leopold 3: 90 (1802, 1816). En .. af förnufts-nödvändighet genomträngd frihet, är .. (statens) slutpunkt och mål. Biberg 1: 26 (c. 1814). Rydberg Magi 21 (1865). —
-ODLING. (numera mindre br.) uppodling av förnuftet o. dess krafter, förståndsodling, upplysning (stundom i motsats till uppodlandet av andra själens krafter än förståndet). At Förnufts-odlingen aldrig i något seculum fått den fart til fullkomlighet, som i detta. LBÄ 1: 42 (1797). Den äldre tyska nyromantiken .. bildar på alla områden den mest afgjorda motsats till 1700-talets förnuftsodling. 2NF 20: 270 (1913). —
-PRINCIP. i sht filos. gm förnuftet given princip; jfr -LAG. LittT 1795, s. 458. Professor Steinhäuser (vill) .. ur en enda förnufts-princip .. förklara kropparnes allmänna egenskaper. Ehrenheim Phys. 1: 305 (1822). Bolin Statsl. 2: 331 (1871). —
-RELIGION. religion som stöder sig uteslutande på förnuftet, naturlig religion (motsatt: uppenbarelsereligion). Wulf Köppen 1: 98 (1799). Den klassiska kinesiska moralismen och förnuftsreligionen. Söderblom Gudstr. 286 (1914). —
-RÄTT, r. l. m. i sht filos. på förnuftet grundad rätt l. rättsordning, naturlig rätt (motsatt: på makt l. auktoritet grundad positiv rätt l. lagstiftning). Leopold 3: 276 (1799, 1816). Stats-rätten såsom allmän förnufts-rätt. Biberg 1: 238 (c. 1820). Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 8 (1901). —
-SANNING. i sht filos. gm förnuftet given l. ur förnuftet härledd sanning; jfr -SATS. Crusius kallade .. Philosophien en vetenskap om de förnufts-sanningar, hvars föremål beständigt vara. VStyckUplKantPhilos. 7 (1798). 2NF 22: 1059 (1915). —
-SATS. (förnuft- 1796. förnufts- 1802 osv.) filos. gm förnuftet given l. ur förnuftet härledd sats; jfr -SANNING. LittT 1796, s. 138. 2NF 6: 624 (1906). —
-SJÄL. (förnuft- 1841—1849. förnufts- 1843—1859) filos. med förnuft begåvad själ, förnuft, intelligens; särsk. [efter grek. ψυχή νοητική] ss. benämning på en av de tre delar i vilka Aristoteles indelade människans själ. Atterbom Siare 1: 88 (1841; efter Swedenborg). Den Aristoteliska indelningen af menniskosjälen i en vegetativ, en animalisk och en förnuftssjäl. Claëson 1: 374 (1859). —
-SKÄL. (förnuft- 1799—1835. förnufts- 1743 osv.) gm förnuftet givet l. ur dess lagar härledt skäl; jfr -GRUND; allmännare: skäl som stöder sig på l. vädjar till (sunda) förnuftet (motsatt: känsloskäl o. d.). (I trossaker) förekomma hemligheter, som af andelig erfarenhet kännas, men ingalunda med förnufts skäl bevisas. Bælter Christen 195 (1743, 1748). Med förnufts-skäl besegrar men ej en fördom, som har fåfängan till bundsförvandt. Rydqvist SSL 2: 540 (1860). —
-SLUT. (förnuft- c. 1755—1862. förnufts- 1718 osv.) (numera knappast br.) log. medelbart slutande, slutledning, syllogism. Rydelius Förn. 16 (1718, 1737). Det gifves 3:ne slag af förnuftsslut: Cathegoriska, Hypothetiska och Disjunctiva. VStyckUplKantPhilos. 39 (1798). Östergren (1923). —
-STRIDIG. (förnuft- c. 1765—1865. förnufts- 1800 osv.) som strider mot förnuftets krav; jfr -VIDRIG. Förnuftsstridiga påståenden, satser, läror. Nohrborg 504 (c. 1765). En Philosoph .. förkastar det som han finner vara förnuft-stridigt. SP 1779, s. 770. —
(1, 3) -SYSTEM. (läro)system som grundar sig på förnuftet; särsk. (†) filos. system som grundar sig på en idé (motsatt: förståndssystem, som grundar sig på begrepp). Biberg 1: 306 (c. 1820). Erkännande christendomens sanning och alla förnuftssystemers grundlöshet. Schlyter JurAfh. 1: 263 (1837). Ett förnuftssystem .. brukar (enligt Biberg) förståndet blott såsom organ. Nyblæus Forskn. III. 2: 33 (1888). —
-TRO, r. l. f. (förnuft- 1808—1878. förnufts- 1795 osv.) religiös tro som grundar sig uteslutande på förnuftet, rationalism (motsatt: uppenbarelsetro). LittT 1795, s. 13. Denna skilnad emellan den historiska uppenbarelsetron och den rena förnuftstron. Nyblæus Forskn. I. 2: 85 (1875). LfF 1910, s. 286. —
-VARELSE. (förnuft- 1811—1835. förnufts- 1802 osv.) i sht filos. med förnuft begåvad varelse, förnuftig varelse. Leopold 3: 58 (1802, 1816). De kraf, som äro de vigtigaste för menniskan i egenskap af handlande eller sedlig förnuftvarelse. Atterbom PhilH 50 (1835). —
-VETENSKAP. (†) om filosofien ss. grundad på ur förnuftet härledda, aprioriska satser. Geijer I. 5: 228 (1820). Filosofien är .. den rationella (vetenskapen) eller förnuftsvetenskapen. UpsP 1860, nr 24, s. 4. —
-VIDRIG. (förnuft- 1795—1865. förnufts- 1840 osv.) förnuftsstridig; oförnuftig. En sedolära som ett Guddomligt sändebud gör bekant, kan .. icke innehålla något förnuftvidrigt. EAAlmqvist i LittT 1795, s. 52. Ett .. förnuftsvidrigt levnadssätt. Söderberg Skönhetsv. 16 (1918). —
-VÄRDIG. (förnuft- 1848. förnufts- c. 1814—c. 1845) (numera knappast br.) som anstår förnuftet (o. överensstämmer med dess fordringar); förnuftsenlig. Biberg 1: 76 (c. 1814). (Religionen framvisar) långt förnuftvärdigare föreställningar, än hans (dvs. Lucretius') om gudomligheten. Atterbom PoesH 3: 56 (1848). —
-VÄRDIGHET—00~2 l. ~200. (numera knappast br.) Leopold 3: 314 (1801, 1816). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-VÄRKSAMHET—00~2 l. ~200. Aristoteles har .. konstaterat det faktum, att förnuftsverksamheten relativt är afhängig af det sinliga. Rein Psyk. 1: 84 (1876). Sylwan SvLit. 18 (1903). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. (förnuft- 1810—1857. förnufts- c. 1820 osv.) i sht filos. = -VARELSE. Det är oädelt, att behandla förnuftväsenden som machiner. Atterbom i Phosph. 1810, s. 105. Rein Log. 91 (1882). —
(3) -ÅSKÅDNING~020. (förnuft- 1835. förnufts- 1810 osv.) [efter t. vernunftsanschauung (Jacobi)] inom den idealistiska filosofien: omedelbar (intuitiv) uppfattning av det översinnliga; äv. om förmågan av dylik uppfattning: förnuft (i inskränkt bem.; jfr FÖRNUFT 3). Phosph. 1810, s. 304. Organet för inhemtandet af religiös kunskap är .. (för Emerson) icke reflexionen utan intuitionen, förnuftsåskådningen. NF 4: 463 (1881). —
-ÖVNING. (numera föga br.) övning som avser att skärpa förståndet, förståndsövning, tankeövning, logisk övning; förr. äv. konkretare: logik, filosofi; förr äv. övergående dels i bet.: studium, vetenskap, dels i bet.: förståndsodling, bildning. En grundlära, som en begynnare i förnufts-öfningen icke .. kan alldeles vara förvtan. Rydelius Förn. 76 (1720, 1737). Förundran och häpnad äro mäktiga hos folk af ringa förnufts öfning. Dalin Hist. 1: 199 (1747). Tankegåfvan måste ställas i skick genom en sund förnuftsöfning. Bergklint Vitt. 140 (1761). Törneros Brev 2: 60 (1827; uppl. 1925). Östergren (1923).
Spoiler title
Spoiler content