FÖRSANTHÅLLANDE försan3t~hol2ande l. fœr-, n.; best. -et.
Etymologi
[vbalsbst. till uttr. hålla för sant; jfr t. fürwahrhaltung]
i sht teol. förhållande(t) att hålla ngt för sant (utan prövning). JournSvL 1798, s. 510. Sanning och Försanthållande bör man ej förvexla med hvarannan. Tuderus Kiesewetter 100(1806). Tro är för katolicismen närmast detsamma som försanthållande. 2NF 23: 779(1915).
