publicerad: 1927
FÖRSAMLING försam4liŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försa´mling Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Etymologi
[fsv. forsambling; jfr d. forsamling, mnt. vorsam(e)linge, t. versammlung]
vbalsbst. till FÖRSAMLA.
1) (†) samlande; äv. konkret om ngt samlat: (samlad) skara. GR 8: 258 (1533). Thenn försambling med ryttere och knechter, som hertig Jörenn till Mechelburg haffver förhänder i sitt land. Därs. 21: 189 (1550). Jag (har) .. Sentt her ifro Morthen Clason mz eett hundredhe hestar huilke mz samptt min brors försambling Så och the Kexholmske wttskikede den förrädelige hopen den meste afbräk .. tilgörendes warde. UrkFinlÖ I. 2: 31 (1597). LoW (1862).
2) samling av människor som (i allm. i ngt bestämt syfte) kommit (komma) samman på ett ställe; stundom (numera bl. ss. första led i vissa ssgr) mera abstrakt: sammankommande; förr äv.: sammankomst, möte. Tala inför en stor församling. Församblingen war förbijstrat, och mesta deelen wiste icke för hwad saak the woro försambladhe. Apg. 19: 32 (NT 1526; Bib. 1917: menigheten). Om thet ærendhe skal plath vpsæties til længre beradh och rikitzens rådz forsamblingh. GR 4: 101 (1527). En brinnande Thron för den underjordiska Makten, som kringhvärfdes af en stolt församling svartbleke Vasaller och Höfdingar. Dalin Arg. 2: 50 (1734, 1754). De första Christne .. höllo sina församlingar om nätterne. SP 1779, s. 462. Tal i en Academisk församling. Kellgren 3: 277 (c. 1780). Björkman (1889). EKallenberg i StatsvT 1901, s. 18. — särsk.
a) samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) l. särskilda bestämmelser överlägga (o. besluta) i en stats, en institutions o. d. angelägenheter. Lagstiftande församling. Upplösa församlingen. Thesse för:ne satte .. deris .. insegel för thette brefvet på hele församlingenis vägne. RA 3: 91 (1593). Sammankalla en församling. Auerbach (1908). — jfr CENTURIE-, DELEGERADE-, FOLK-, GENERAL-, NATIONAL-, PLENAR-, REPRESENTANT-, RIKS-, STÄNDER-FÖRSAMLING m. fl. — särsk. (i fråga om sv. förh.) i uttr. akademisk(a) församling(en), församling som utgöres av samtliga vid ett universitet anställda professorer (i vissa fall äv. överbibliotekarien o. räntmästaren vid universitetet) o. som har att förrätta val av kansler, rektor, prorektor samt ledamöter av konsistorierna o. drätselnämnden. SFS 1908, nr 135, s. 2.
b) till gudstjänst församlad menighet. 1Kor. 14: 34, 35 (NT 1526). Sädhan bönen fullendat är .. släpper (prästen) .. församlingen .. ifrån sigh heem. Schroderus Comenius 632 (1639). När Evangelium och Epistelen läses (osv.) .., skal hela Församlingen .. stå up. Schmedeman Just. 1006 (1686). Ljunggren Resa 37 (1871).
c) (†) i uttr. den allmänna församlingen, den allmänna gudstjänsten. (Gustav I:s undersåtar) skontes ej .. för verldsligit straff, särdeles om de .. allenast några få gångor om året infunno sig vid den allmänna Församlingen. Bælter Cerem. 11 (1760).
d) (†) i överförd anv.: möteslokal för hållande av gudstjänst, gudstjänstlokal. Wacten idher för the scrifftlärda, the .. sitia gerna främst j församlinganar, och främst vidh bordhit. Mark. 12: 39 (NT 1526; Bib. 1541: Synagogorna; Bib. 1917: synagogorna; gr. ἐν ταῖζ συναγωγαῖζ). jfr: (De kristna) afhöllo .. sig ifrån det ordet Tempel .., kallande sina rum, som til Gudstjensten voro utsedde, Guds hus, Samlingsplatser, Församlingar. Bælter Cerem. 141 (1760).
3) samling av personer som i religiöst l. kyrkligt hänseende äro sammanslutna till en enhet, religiöst l. kyrkligt samfund.
a) i inskränktare anv.; inom den kristna kyrkan o. inom judendomen: samfund vars uppgift är gemensam religionsövning o. främjande av gemensamma religiösa intressen, vanl. utgörande den grundläggande enheten i en kyrklig organisation; äv. om det område inom vilket medlemmarna av ett dylikt samfund bo; stundom (i sht inom vissa frireligiösa kretsar) i inskränktare anv., om lokal menighet av sant troende. Den mosaiska församlingen i Malmö. Och wordho the forsamblingar stadhfeste j troona och föröökadhes på talet hwar dagh. Apg. 16: 5 (NT 1526). The evangeliske församblingar i Tysklandh. RA 3: 57 (1593); jfr b. Rosenius Bud 255 (1858). Främmande trosbekännares församling får ej utan konungens bifall förvärfva och besitta fast egendom. Aldén Medb. 1: 101 (1884). jfr BAPTIST-, BRÖDRA-, FRIKYRKO-, METODIST-, MORMON-, NEGER-FÖRSAMLING m. fl. — särsk.: kyrkosamfund bildande den grundläggande enheten i den sv. statskyrkans organisation o. i allm. omfattande ett visst bestämt geografiskt område; äv. om området för dylikt samfund; jfr SOCKEN. Territoriella församlingar, församlingar med visst bestämt geografiskt område. Militära församlingar, icke territoriella församlingar, i allm. bildade av ständigt tjänstgörande truppförband. Annet som i församblingen behöfwes, och icke frå Kyrkenn vmbäres kan. GR 18: 12 (1546). Wåre swenske kyrkior och församlingar. SynodA 2: 44 (1586). Pastoratet består af två Församlingar, nämligen Hasslöfs och Våxtorps. VetAH 1774, s. 76. Tvistigheter mellan församlingarna och deras präster. Nilsson FestdVard. 124 (1925). jfr AMIRALITETS-, ANNEX-, BRUKS-, DOMKYRKO-, HOV-, KAPELL-, KYRKO-, LANDS-, LAPPMARKS-, MODER-, STADS-FÖRSAMLING m. fl.
b) (numera bl. i religiöst spr.) ”kyrka”; vanl. dels liktydigt med de heligas samfund, dels om de människor som bekänna sig till ngt visst religionssamfund, i allm. den kristna kyrkan l. judendomen; kristenheten; äv. (numera knappast br.) om dem, som tillhöra en nationalkyrka l. en särskild bekännelse av den kristna läran: kyrka. Then helgie ande hafuer idher satt til biscopar ath haffua åtwact på gudz försambling, huilka han haffuer förwerffuat medh sitt blodh. Apg. 20: 28 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Jagh troor at en Församling är / Ther Christus wil osz wara när. Ps. 1695, 8: 9. Augsburgiska Bekännelsen allena (blev) antagen till rättesnöre för Svenska Församlingen. Lagerbring 2Hist. 1: 117 (1778). Den lutherska .. församlingen. Dalin (1852). Trons artiklar .. utgöra den kristna församlingens endrägtiga bekännelse. Kat. 1878, nr 85. Rudin 1Evigh. 1: 3 (1875, 1878). Och nu säger jag (dvs. David) inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud, som hör det: Hållen .. alla Herrens .. bud. 1Krön. 28: 8 (Bib. 1917). — särsk.
α) i uttr. den segrande församlingen o. d., den stridande församlingen o. d., den triumferande församlingen o. d., se SEGRA, STRIDA, TRIUMFERA.
β) kyrkl. i uttr. församlingens förmåner, förr äv. fördelar l. goda och frihet, om nattvard, dop, kristlig begravning m. m. VDAkt. 1670, nr 83. Nu bör han .. vara här sin rätt förlustig til Församlingens förmohner. Därs. 1792, nr 42. Hb. 1917, s. 152.
Ssgr (i allm. till 3 a, i sht i spr. av mer l. mindre kyrkligt facklig karaktär): A (†): FÖRSAMLING-ÄLDSTE, se B.
B: FÖRSAMLINGS-AFTON. i (statskyrko)församling anordnad aftonsammankomst för församlingslivets höjande. SD(L) 1896, nr 63, s. 8. —
-AVGIFT~02 l. ~20. särsk. kam. (i fråga om förh. i sv. statskyrkan) om i lag stadgad avgift som av varje församlingsmedlem erlägges ss. bidrag till avlöningen av församlingens prästerskap. BtRiksdP 1904, Saml. 8, II. 2: nr 9, s. 1. —
-BETJÄNTE, pl. (†) i sv. statskyrkans tjänst anställda personer. Scholæ och församblingz betiente skola inleffrera sin trooplichtighet emott Kongl. May:t. VDAkt. 1697, nr 269. —
-BIBLIOTEK. särsk. (i fråga om förh. i sv. statskyrkan): under kyrkostämman sorterande bibliotek; jfr KOMMUN-BIBLIOTEK. AB 1900, nr 117, s. 3. SFS 1901, nr 88, s. 5. —
-BO, m.||ig. om varje särskild av invånarna i en församling, i sht i förhållande till församlingens pastor; vanl. i pl.; jfr SOCKEN-BO. DA 1824, nr 49, s. 12. Församlingsboarne hade lärt sig hålla af sin godmodige komminister. Bergström LittNat. 183 (1889). —
-BOK, pl. -böcker.
1) (i fråga om förh. i sv. statskyrkan) till 3 a: i lag föreskriven bok vari församlingens medlemmar bokföras med uppgifter om hemvist, födelseår, dop, konfirmation, vigsel m. m. AB 1890, nr 23, s. 2.
2) (†) till 3 b, i pl.: sammanfattande benämning på kyrkohandbok, psalmbok o. katekes. Samtiden 1873, s. 567. —
-DIAKON. (i fråga om nutida förh. i den sv. statskyrkan): person som efter särskild utbildning o. invigning anställts i en församlings tjänst för att i samarbete med församlingens pastor vårda fattiga, sjuka, förkomna o. eljest nödställda. Hagström Herdam. 4: 248 (1901). Den förste församlingsdiakonen i Sverige. I tisdags beslöt Gefle församlings kyrkostämma .. att anslå 1000 kr. till anställande af en församlingsdiakon. SD(L) 1902, nr 490, s. 2. —
-FRIHET~20 l. ~02.
1) i sht jur. till 2: laglig rättighet för medborgare i en stat att samlas till överläggning o. d. Svedelius Statsk. 2: 359 (1868). Motion om grundlagsskydd för församlingsfriheten. AB 1890, nr 57, s. 2.
2) (†) till 3 b, i pl., om de förmåner (nattvard, kristlig begravning m. m.) varav de som tillhöra den kristna kyrkan äro delaktiga. VDAkt. 1703, nr 119. —
-FÖRESTÅNDARE~10200. person som har sig anförtrott att vårda o. leda en församling; oftast dels i fråga om förh. i den äldsta kristna kyrkan, dels i fråga om förh. inom frjkyrkliga samfund. Larsen (1884). En församlingsföreståndare bör .. vara oförvitlig. 1Tim. 3: 2 (Bib. 1917). —
-HEM. benämning på (byggnad rymmande) vissa för församlingens tjänst avsedda lokaler med bibliotek, samlingssal m. m. VKyrka 1: 135 (1911). —
-HERDE. (i sht i högre stil) om prästman som har sig anförtrodd ledningen o. vården av en församling. Forssell Stud. 1: 500 (1875). —
(2, 3 a) -HUS. hus vari en viss korporation, en viss menighet o. d. samlas till möte; numera bl. till 3 a. Serenius Ll 4 b (1734). JGOxenstierna 2: 212 (1772). Psalt. 74: 8 (Bib. 1917). särsk. i fråga om förh. i sv. statskyrkan: byggnad med lokaler för kyrko- o. skolrådssammanträden, pastorsexpedition m. m. VKyrka 1: 135 (1911). —
-INDELNING~020. —
-LIV. om det religiösa livet o. dess yttringar i en församling. De kyrkliga och religiösa brytningarna i församlingslifvet. Rundgren i 3SAH 2: 68 (1887). SFS 1893, Bih. nr 111, s. 2. —
-LÄRARE. prästman i en församlings tjänst. FADahlgren i SAH 47: 42 (1871). Såsom församlingslärare åtnjöt han stor aktning. Söderwall i 3SAH 7: 16 (1892). —
-NÄMND. särsk. (i fråga om ä. förh.) benämning på fattigvårdsstyrelsen i vardera av Stockholms till statskyrkan hörande territorialförsamlingar. SFS 1843, nr 8, s. 2. Dalin (1852). Björkman (1889). —
(2) -RÄTT, r. l. m. i sht jur. jfr -FRIHET 1. Bolin Statsl. 2: 383 (1871). De administrativa stadgandena rörande församlingsrätten. BtRiksdP 1891, Saml. 8, II. 2: nr 12, s. 1. —
(2, 3 a) -SAL. sal vari en viss korporation, en menighet o. d. samlas till möte; numera bl. till 3 a; särsk. i fråga om förh. inom sv. statskyrkan: sal som användes (l. är avsedd att användas) för uppbyggliga l. kristligt sociala ändamål. Oldendorp 2: 237 (1788). Barngudstjenst kl. 9,30 f. m. i församlingssalen, 46 Malmskillnadsgatan. PT 1910, nr 92 A, s. 3. —
-SYSTER. kvinna som (efter erhållen särskild utbildning, t. ex. vid Samariterhemmet i Uppsala) blivit anställd i en statskyrkoförsamling, i sht landsförsamling, för att lämna församlingens fattiga o. sjuka vård o. hjälp; jfr -DIAKONISSA. SD 1900, nr 35, s. 1. 2NF 6: 303 (1906). —
(2 b) -SÅNG. sång som utföres l. är avsedd att i kyrkorna utföras av den där församlade menigheten; motsatt: kör- l. solosång. Församlingssången ljöd upplyftande under de gamla tempelvalven. Wirsén i 3SAH 2: 419 (1887). Införandet af den ambrosianska sången, som var en rytmisk-melodisk församlingssång. 2NF 1: 775 (1903). —
-TJÄNARE. (i fråga om förh. i den äldsta kristna kyrkan) person som hade vården om fattiga o. sjuka i en församling, diakon. Rydberg KultFörel. 2: 229 (1885). Församlingsföreståndare och församlingstjänare. Filipp. 1: 1 (Bib. 1917; NT 1526: tienarene; Vulg.: diaconibus; gr.: διακόνοις). —
-TJÄNARINNA. (i fråga om förh. i den äldsta kristna kyrkan) jfr -TJÄNARE. Rydberg KultFörel. 2: 229 (1885). Rom. 16: 1 (Bib. 1917). —
-VIS, adv. efter församlingar, varje församling för sig. De församlingsvis lämnade uppgifterna om vigda. NPress. 1894, nr 340, s. 2. SFS 1901, nr 110, s. 19. Insända utdragen, församlingsvis ordnade, till vederbörande kontraktsprost. Därs. 1905, nr 64, s. 7. —
-VÅRD. om den värksamhet som en församlings pastor (i förening med lekmannakrafter) utövar för att befrämja församlingslivets väckande, bevarande o. förkovran. Thomander 2: 440 (1860). —
-ÄLDSTE, m.||(ig.). (församling- 1788. församlings- 1894 osv.) [ytterst utgående från gr. οἱ πρεσβύτεροι τῆς ἐκκλησίας (jfr Apg. 20: 17)]
1) inom vissa religionssamfund (dock icke inom sv. statskyrkan): titel på medlem av styrande kollegium i en församling. Oldendorp 2: 211 (1788). SvTidskr. 1894, s. 279.
2) (i Finl.) i vissa större byar i landsförsamlingar: person utsedd av kyrkostämman att övervaka det sedliga tillståndet i den by där han är bosatt. Rusthållaren å Tallnäs Nedergård, nämndemannen och församlingsäldsten Gabriel Myrberg, f. .. 1804, död .. 1880. Wilskman Släktb. 1: 161 (1912). —
Spoiler title
Spoiler content