SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(II 3) FÖR-SIMPLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [jfr d. forsimple; till SIMPEL] göra (ngt l. ngn) simpel(t) l. simplare; förgrova. Karaktärens försimpling. 2NF 8: 1257 (1908). (Ord föråldras.) Galanteri, courtoisie, till och med det hypermoderna flirt ha nötts ut, försimplats och förgrofvats. Ahrenberg Män. 6: 85 (1914).
(II 1 b β) -SINA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing (Rydberg Myt. 2: 131 (1889), Auerbach (1908)). sina ut, torka ut.
1) i fråga om upphörande av förmågan (hos kvinna l. djurhona) att giva di; numera bl. (knappast br. utom i bibeln) i uttr. försinade bröst. Giff them ofruchtsamma quedher och försijnat bröst. Hos. 9: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: försinade bröst). Försina (om kor). Ahlman (1872).
2) (numera i sht i vitter stil) om källa l. vattendrag; numera vanl. mer l. mindre bildl., ss. om skaldeådra, tårekälla o. d. Lenæus Delsbo 222 (1764). Hans Aganippe var .. en rik, aldrig försinande poetisk brunn. BL 10: 279 (1844). Ungdomsglädjens källa, / som försinad ofta låg. Söderberg Dikt. 5 (1901).
(II B) -SINKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1, -ning. (-sen- 1640. -sin- 1668 osv.) [fsv. forsenka, dröja, uppskjuta; jfr d. forsinke] försena, fördröja; komma (ngn) att använda för lång tid (till ngt); komma (ngt) att draga för långt ut på tiden; förhala; äv. (numera föga br.): (gm ovärksamhet l. tröghet o. d.) spilla l. förlora (tid); ofta refl.: försena sig, fördröja sig; i p. pf. äv. med adjektivisk bet. Linc. Ii 4 a (1640). Då försinkade sigh heerden icke heller. UHiärne Vitt. 47 (1668). Undervisningsmethoden kan vara felaktig, .. hvilket i allmänhet försinkar framstegen. Tegnér (WB) 6: 84 (1827). Jessiö .. affärdade Lappen med sträng befallning att ej försinka tiden. Castrén Res. 1: 47 (1838). Efter många krokvägar och försinkningar slutligen taga sin lärarexamen. PedT 1906, s. 406.
-SINKA, v.2, se FÖR-ZINKA.
(II 3) -SINNLIGA 0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [efter t. versinnlichen] i sht filos. (i sin uppfattning) ombilda (ngt osinnligt), så att det får karaktären av ngt sinnligt (ett sinnesföremål); (gm dikt l. konstframställning o. d.) ikläda (ngt osinnligt) en yttre, sinnlig form (så att det lättare uppfattas l. förstås); förkroppsliga; konkretisera; förr äv.: åskådliggöra (ngt med exempel). Boëthius Kant 115 (1797). Jag skall söka att försinliga detta med ett exempel. EconA 1807, juni s. 51. Troper tjena, än till att ersätta bristen af egenteliga uttryck, än att försinnliga ideerna och derigenom göra dem lifligare, eller mera lättfattliga. Moberg Gr. 63 (1815). Poesien förandligar det sinliga och försinligar det andliga. Ljunggren SmSkr. 3: 75 (1881). Det bigotta lynnet åstundar att ända till ytterlighet försinnliga religionen och popularisera den i enkla praktiska påtagligheter. Heidenstam Tank. 109 (1899).
(II B) -SIRA, -ing. [jfr d. forsire, t. verzieren] (†) utsmycka, utsira. RelUlrEleonIntågh 1680, s. A 3 b. Täubel Boktr. 2: 24 (1823). särsk. ss. vbalsbst. -ing i mer l. mindre konkret anv.: utsmyckning. Täubel Boktr. 1: 173 (1823). Försiringar och grannlåter. Sturzen-Becker 1: 89 (1861).
Spoiler title
Spoiler content