SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRSPILLA förspil4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förspi´lla Weste), v. -er, -de, -t, -d; se för övr. SPILLA. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, L. Paulinus Gothus ThesCat. 77 (1631; i bet. 1), Geijer (1802) i MoB 7: 30 (i bet. 2 b)); -ING, -NING, -O o. -ARE, se avledn.
Etymologi
[fsv. forspilla, liksom d. forspilde efter mnt. vorspilden; till FÖR- II (i bet. 1, 3, 4 till II B, i bet. 2 till II 1 a ϑ)]
1) (†; se dock slutet) spilla, spilla ut, slå ut (på marken o. d.). Altaret skal reffna, och askan som ther på är, skal förspillas. 1Kon. 13: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: spillas ut). Klockhof rychte Pastor (som höll kalken) i armen, at något wijn förspiltes. HärnösDP 1694, s. 113. JGOxenstierna 2: 68 (1796, 1806). — särsk. med avs. på blod l. tårar: utgjuta; numera bl. ngn gg i högre stil o. mer l. mindre med tanke på det onyttiga i utgjutandet (jfr 2 b). Ibland osz här, förspilles mången tår, / När en omistlig Wän ei länger dröja får. Brenner Dikt. 1: 108 (1690, 1713). Tillräckligt blod för all min tid / Jag sett förspildt i mull. Snoilsky 2: 96 (1881; anfört ss. yttrat av en från rysk fångenskap hemvänd karolin).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1.
a) (numera i sht i högre stil) spilla (ngt), icke taga vara på l. begagna sig av (ngt), icke låta (ngt) komma till sin rätta användning, låta (ngt) gå till spillo; äv. bildl.; stundom närmande sig b; i sht i pass. Aff samme (strandade) skip och godz, thett the kunne redde .., skolle the inthett förspiilth .. haffue. GR 2: 264 (1527). Intet Foder (må) onödigt förspilles och förtrampas, hwarken af Fålck eller Creaturen. Rålamb 13: 83 (1690). Mån Himlen gåfvor ger, at man skal dem förspilla, / Mån icke alt är giordt til vissa ändamål? Nordenflycht Skaldek. 3 (1744). Och mellertid befaller min far till segling bereda / Flottan, att första gynnande vind ej måtte förspillas. Adlerbeth Æn. 70 (1804). Overksamhet efter striderna vid Sikajoki och Revolax förspilde segrens frukter. SKN 1842, s. 301. De själfgjorda politikerna (dvs. konung Stanislaus och Stenbock) vunno ingenting, men förspillde i stället .. Sveriges sista utsikter ner i Turkiet. AQuennerstedt (1909) i KKD 5: v. (†) Then samme åkren .. skal wara heligh Herranom, såsom en förspild åker. 3Mos. 27: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: tillspillogiven). — särsk. (numera knappast br.) närmande sig l. övergående i bet.: låta (ngn) gå förlorad; jfr 3. Är världslagen sådan, att han skall förspillas därför, att han hugnat sin andes högsta kraf, finner han sig i domen. Rydberg Skr. 2: 353 (c. 1870).
b) utan nytta använda (ngt), bortspilla, bortslösa; numera nästan bl. med avs. på tid l. möda l. krafter l. vänlighet o. d.; med avs. på tid l. tillfälle o. d. äv.: låta gå obegagnad förbi, försumma. Hwar effter förspilles thenne smörielsen? Mark. 14: 4 (NT 1526). Haffue wij titt och offta scriffuit idher .. til athj skulle försee idher wel, så ath icke folk eller hestar vorde förspilte forgeffues. GR 8: 39 (1532). Opå thet ath tiden icke vnytteligen motte forspilt bliffua. Därs. 13: 270 (1541). Man ser lärda mäns lif till hundradetals förspildt i bestämmandet af årtal och namnlängder. Leopold 6: 70 (1803). Det arf dig himlen lemnat, / Förspill ej brottsligt det. Ps. 1819, 42: 7. Hvarje dags uppskof kostar min skattkammare förspillda penningar. Crusenstolpe Tess. 2: 77 (1847). Hjelten, trotsig, tyst och stilla, / Föraktar att en suck förspilla. CVAStrandberg 3: 237 (1854). Dermed var allt arbete man haft för denna sak en förspild möda. Pallin NTidH 220 (1878). All vänlighet är förspilld på honom. Auerbach (1908). (†) med indirekt personobj. Tu .. holler ännw vpå samme Rundeel, och ther medh förspiller oss en hoop Dagzwerker. HB 2: 51 (1583).
c) gm eget åtgörande l. förvållande l. egen försummelse l. oaktsamhet l. gm lättsinne l. slarv o. d. gå miste om (ngt) l. förvärka (ngt); förlora, mista. Ther näst (framställes i boken) huru jlla och skämliga .. (människan) försågh sich, och mz syndenne förspilte thz godha som hon war skapat til. OPetri MenSkap. 4 (c. 1540). De ömkeliga kreaturen frukta at förspilla sin lycka. Dalin Arg. 2: 86 (1734, 1754). Han såg, att han förspillt hennes kärlek. Lagerlöf Antikr. 166 (1897). — särsk. i numera obr. anv. Thenna rettferdighetena (som Adam ägde före syndafallet) förspilte Adam. OPetri Sal. B 3 a (1535). Det är lättare att förspilla Subsidier af Frankrike än att få dem af England. JGOxenstierna Dagb. 75 (1769).
3) ödelägga, förstöra, fördärva, förgöra (ngn l. ngt); äv.: utrota; numera bl. (föga br.) i uttr. förspilla sitt rykte, förstöra sitt goda namn o. rykte, förspilla sin framtid, förstöra sin framtid. Må man göra wäl om sabbatz daghen eller göra illa, hielpa liffuet eller förspilla thet? Luk. 6: 9 (NT 1526; Bib. 1917: förgöra). Heemsök inbyggiarenar, Förhäria och förspill theras effterkommande. Jer. 50: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: giv dem till spillo). (Utan nya födelsen i dopet) bliffuer altijd hiertat ondt, och förspiller alla menniskionnes godha gerningar. LPetri 2Post. 131 a (1555). (Polackerna begärde rätt att fritt färdas av och an i Sverge) att de genom sådane tillfälle, wår inbördes eenigheet .. förspilla motte. RARP 1: 33 (1627). Jag seer wäl hwar dhen gumma ståår, som min koo har förspildt. BtFinlH 2: 288 (1666; i besvärjelse). Sonens framtid var i alla fall förspild. Palmblad Nov. 4: 69 (1851). Förspilla sitt rykte. Auerbach (1908).
4) (†) omintetgöra, hindra (planer l. anslag o. d.). Gud (vare) loffuat alltijd, / som theres rådh förspiller. Ps. 1536, s. 32. Widekindi KrijgH 524 (1671). Gud lät the grymmas anslag förspillas. Swedberg Schibb. c 1 a (1716). Strinnholm Hist. 3: 87 (1848).
Avledn.: FÖRSPILLAN, r. l. f. [fsv. forspillan] (†)
1) till 1 slutet. Min H. Sons Blodz Förspillan. Börk Darius 1019 (1688).
2) till 2 b. Huru bäst och uthan folkz förspillan med soldateskan skall bestelles. RP 8: 81 (1640). Den förspillan af tid och arbetskraft, som orsakas genom sådana handelsresor. Bremer GVerld. 5: 60 (1862). jfr TIDS-FÖRSPILLAN.
3) till 3. (Sitt) godha nampns och rychtes förspillan. Hamarinus Bielke B 2 a (1647).
FÖRSPILLARE, m.||ig.
1) (numera bl. tillf.) till 2 b. (Kallas icke dryckenskapen) Tidsens Förspillare. Fernander Theatr. 31 (1695).
2) (†) till 3. Föräldrar .. twinga sine barn till Tijggerij, .. blifwandes .. omsijder (deras) lijfz förspillare. RARP 4: 634 (1651).
FÖRSPILLING, se FÖRSPILLNING.
FÖRSPILLNING, förr äv. FÖRSPILLING, r. l. f. (-ing 15261760. -ning 15351906) särsk.
1) (†) till 1.
a) abstr.; i ssgn BLODS-FÖRSPILLNING.
b) konkret: spillning, gödsel. Berch Hush. 116 (1747).
2) till 2.
a) (†) till 2 a. MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 34. Fördelen af sådane rior är ..: att säden kan skördas flera dagar tidigare än vanligt, hvarigenom förspillning förekommes. Lundequist Landtbr. 210 (1840).
b) (numera knappast br.) till 2 b. Huad giordhes thenne förspilling (av smörjelsen som göts på Jesus' huvud) behooff. Mat. 26: 8 (NT 1526; Bib. 1917: Varför skulle detta förspillas). Förspillning af tid. Agardh BlSkr. 1: 133 (1857). Klint 964 (1906). jfr PÄNNINGA-, PÄNNINGS-, TIDS-FÖRSPILLNING.
3) (†) till 3, konkret, om ngt som är ett fördärv för ngt. Ett Stykke Gull .. / (är blott) ett Skarn, en Träkk og Mull, en Siäls, en Kropps Förspilling. Warnmark Sinnew. G 1 b (1687).
FÖRSPILLO, f.? [bildat i anslutning till SPILLO] (†) till 2 b: förlust. Vthan lijffs förspillo. FinKyrkohSP 2: 131 (1685).
Spoiler title
Spoiler content