publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) -SPINNA3~20, v.1, -ing; -are, -erska. [jfr t. vorspinnen] tekn. låta (ngt) undergå en förberedande (l. första) spinning (före den egentliga spinningen); i sht ss. vbalsbst. -ing. UB 6: 376 (1874). 2NF 26: 733 (1917). särsk. ss. vbalsbst. -ing i konkret anv.: gm förspinning erhållen produkt, förgarn, förspånad, slubbgarn. TT 1874, s. 26. En grof och lös tråd med ringa snodd (slubbgarn, förgarn, förspinning). NF 15: 258 (1890). VaruförtTulltaxa 1: 193 (1912). —
(II 1 a α) -SPINNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ing. [jfr t. verspinnen] (i fackspr.) bearbeta (ngt) gm spinning, spinna (ull l. dyl.), utspinna. Tobaks Blader .. införskrifwa .., till att förspinnas och uparbetas. Stiernman Com. 4: 852 (1687). Den karboniserade ullen .. kan .. mycket väl förspinnas med annan ull. 2UB 7: 371 (1903). —
(II B) -SPISA, -ning. [jfr ä. d. forspise] (†)
(II A) -SPLITA, v.; anträffat bl. i p. pf. -splijt. [av mnt. vorspliten; jfr ä. d. forsplitte] (†) splittra, skingra. Thet fotfolck, som the vtskicket haffue till eder, (är) än nu icke kompne .., vtan .. samme folck (är) så forsplijt .. och draga rotthewijs. GR 14: 138 (1542). —
(II B) -SPLITTRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., -ing. [jfr mnt. vorspleteren, t. versplettern] (i skriftspr., föga br.) splittra, söndersplittra. Mollet Lustg. C 1 b (1651). Estlander Flandrin 137 (1890). —
(II B) -SPOTTA, -are (se avledn.). [jfr ä. d. forspotte] (†) håna, bespotta. Then i Saker alt wil frågha, / .. Han blijr förspottat wist. Rudbeckius Starcke B 1 a (1624). CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 209.
(II B) -SPRIDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning (Fahlcrantz 6: 15 (1833, 1865), Fahlbeck Ad. 2: 24 (1902)). [jfr d. forsprede, mnt. vorspreden] sprida. särsk.
1) (numera föga br.) sprida åt alla håll, kringsprida; äv.: skingra, förskingra; nästan bl. i p. pf.; förr äv. refl.: sprida sig. Tå the sigh .. vppå flychten förspridde, jaghade the Gallier them effter. Schroderus Liv. 653 (1626). Hela Eneas flotta förspridd han skådar i rymden. Adlerbeth Æn. 6 (1804). Predikstolen i Pisas dôme .. är nedtagen och dess delar förspridda. NF 12: 1322 (1888). Den i utlandet förspridda (delen av den svenska adeln). Fahlbeck Ad. 2: 4 (1902). Söderberg Rytm. 74 (1907).
2) (numera knappast br.) utbreda, utsprida; förr äv. refl.: utbreda sig. Thet kunde intet annars wara, vthan at effter sådane Händelser måtte försprijdas åthskillige Rychten. Widekindi KrijgH 218 (1671). De, genom hvilka ljus och värma böra försprida sig. Fahlcrantz 5: 7 (1830, 1865). Den ena, heliga allmänneliga kyrkan, förspridd öfver hela verlden. Flensburg KyrklTal 288 (1878). Försprida fasa (omkring sig). Östergren (1924; anfört ss. förek. i skriftspr.).
3) (numera knappast br.) i p. pf. ss. adj.: strödd. De förspridda teckningar, som hämtats från hvardagslefvernet. Elgström Frunt. 4 (1809; i JournLTh. 1809, nr 55, s. 3, klandrat ss. olämplig nybildning). Af sådana skildringar, förspridda i tidningar och kalendrar .. skulle .. (Rafaël Hertzberg) kunnat göra mer än en samling till. FinT 1896, 2: 459.
4) (numera knappast br.) bildl.: splittra; oftast med avs. på krafter l. tankar l. intressen o. d. Han söker, at med så ädelmodiga Exempel uplifva samma Anda i Sina Undersåtares förspridda sinnen. DA 1772, nr 222, s. 2. Denna ytliga bildning, som försprider i stället för att samla kraften. Wingård 2: 5 (1818). Den i sönderslaget och förspridt skick till oss komna guda- och herossagan. Rydberg Myt. 2: 426 (1889). särsk. (†) i p. pf. n., ss. adv.: förstrött. Patron (blickar upp förspridt). Runeberg ESkr. 2: 94 (c. 1850). —
-SPRINGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., -ning (i bet. 4 a, SvKennelklT 1894, s. 61, Quennerstedt Värld 5 (1904)). [jfr d. forspringe, t. verspringen]
1) (†) till II 1 a α: löpa l. springa från (en plats), förlöpa (en plats). Hvareffter han Ionas försprunget sine Föräldrars hus. VDAkt. 1725, nr 507.
3) (numera föga br.) till II 1 c γ, refl.: springa för mycket l. så att man tager skada därav; i p. pf.: som sprungit så att han icke orkar mera. Lind (1738). Hästen löddrade af fart / Och var försprungen snart. CVAStrandberg 3: 326 (1853). Östergren (1924).
4) till II 1 c β, refl.: springa för långt, springa fel. särsk.
a) (numera mindre br.) jäg. om jakthund: förlöpa sig (se FÖRLÖPA II 1 a). Swederus Jagt 172 (1832). Knöppel SvRidd. 209 (1912).
b) (†) mer l. mindre oeg. l. bildl. Thet wil wara en stor wahrsamhet wid dantzandet; at man icke .. tå så förstiger och förspringer sig, at then mister heder, ähro och gott samwet. Swedberg Ungd. 23 (1709). Oppositionen har försprungit sig vid debatten om riddarhusordningen. Geijer I. 8: 481 (1828). —
1) till I 1 c α: inledning; företal; förord. It almennelighit förspråk till thet Nyia Testamentit. FörsprNT 2 a (1526). Det för- och efterspråk som åtföljer den gamla samlingen (av svenska folkvisor). Geijer I. 8: 69 (1835). Östergren (1924; angivet ss. ålderdomligt).
2) [jfr t. fürsprache o. vorsprache, tal för ngn l. ngt, försvar; till FÖR- I 5] förord, anbefallning, rekommendation; äv.: försvar (inför rätta). GR 18: 897 (1547). Elaka wahror weela haa gott förspråk. Grubb 181 (1665). Då jag för dom skall svara, / Låt Svea-söners bön mitt förspråk vara / Inför den evige! Geijer I. 3: 209 (1811). Deleen (1829). särsk. [möjl. påvärkat av mnt. vorsprake, -sproke, m., l. av t. fürsprach o. fürsprech, m., av fht. furisprehho, förespråkare, försvarare] närmande sig bet.: förespråkare. Vij hade och tänkt D(omi)nus Episcopus skulle varit Regeringens högra handh och itt instrumentum och förspråk hoos Prästerskapet. RP 6: 478 (1636). GrundelFörläggnChurfBrandenb. 1675, s. B 1 a. —
(I 5) -SPRÅKA, v.1, -ning. [jfr mnt. vorspreken, t. fürsprechen o. vorsprechen] (†) tala för (ngn) uppträda ss. (ngns) förespråkare l. advokat; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: förord, anbefallning, försvar. Fosz 391 (1621). Möller (1745, 1755). Baumgartens namn och stora förtjenster .. behöfva (icke) min förspråkning på detta stället. SvMerc. 1: 678 (1756). —
(II 1 c β) -SPRÅKA, v.2 [jfr t. sich versprechen] (†) refl.: försäga sig. Schultze Ordb. 4811 (c. 1755). —
(I 5) -SPRÅKARE, äv. -SPRÄKARE. (-språk- (-sprok-, -språch-) 1528—1866. -spräk- 1541—c. 1638) [jfr ä. d. forsprokker, d. forsprekker, mnt. vorspreker, t. für- o. vorsprecher. Jfr FÖR-SPRÅKA, v.1, FÖRE-SPRÅKARE] (†)
1) förespråkare. Genom honom såsom genom wår medlare och förspråkare haffue wij en tilgång til gudh. OPetri Sacr. 29 b (1528). Rydberg Frib. 192 (1857, 1866; uppl. 1877: förespråkare).
2) försvarare inför rätta, advokat, sakförare. En Förspräkare benemd Tertullus. Apg. 24: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: sakförare). Schenberg (1739). —
1) till I 1 d, om det förhållande att ngn som rör sig (går, springer, kör o. d.) är före ngn efterföljande; konkret: avstånd i rum l. tid från efterföljare. Han har redan långt, stort försprång. En mils försprång. Du får fem minuters försprång. Dhe hade med Boskappen en stoor försprång. KKD 12: 331 (1704). De hade flera dagars försprång. Hallenberg Hist. 2: 459 (1790). särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr c slutet). Den (häst) .. sökes ut, och den betales bäst, / .. Som försprång af en an, på rännar-banan tager. Triewald Lärespån 109 (c. 1721). Men jag, så snart jag såg de ärnade sig ut, / Tog försprång och kom hit att säga till förut. Remmer Theat. 1: 212 (1808, 1814). Kom, Ortolan, vi hafva ej en sekund att förlora. Vi skola taga försprånget. Almqvist AmH 2: 132 (1840). Och när du öfver ån har hunnit / Skall, med de försprång så du vunnit, / Du vara fri. Bäckström DramStud. 223 (1870).
b) tekn. i fråga om ångmaskin, konkret: (den) del av inloppskanalen för ånga som sliden tillåtes öppna, förrän kolven börjar sin rörelse; motsatt: eftersprång. Hwasser HbLokF 73 (1865). TT 1880, s. 112. 2NF 25: 1446 (1917).
c) bildl.; ofta: försteg, företräde. Försprång i studier. (Gustav I har) vthi alt thet, som är högnödigt til ett wälbestält Regemente, hafft fram för .. alla (föregående konungar) ett långt försprung. Phrygius Föret. 12 (1620). Genom våra reguljära ångbåtsförbindelser ha' vi ett godt försprång framför en hel del andra nationer. NDA 1909, nr 134, s. 1. (†) Inländske Män (när the finnas beqvemlige) måste altijdh haffwa försprånget (dvs. företräde) fram för främlingar. Phrygius Agon 16 (1620).
2) (i fackspr.) till I 1 c α: utskjutande del av ngt, utsprång. På det att en stamp skall kunna lyftas af dymlingarne eller kuggarne på en hjulstock, får den ett försprång i rät vinkel med sin längd. Denna kallas friskel. JernkA 1829, Bih. s. 335. särsk. byggn. om den del av en grundmur som skjuter fram utanför den därpå byggda muren. Rothstein Byggn. 403 (1859). TT 1887, s. 124. —
-SPRÅNGS-VINKEL30~20. tekn. till FÖR-SPRÅNG 1 b, å ångmaskin: (den) vinkel utöver 90 grader som slidveven resp. excenterskivan går före kolvveven o. som åstadkommer slidens försprång. Hwasser HbLokF 73 (1865). BonnierKL (1924). —
(II B) -SPRÄNGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [jfr d. forsprænge, t. versprengen]
1) (†) spränga, spränga sönder. Han hafwer förlustat sig af then fördömmeliga odygd til at plösa och fylla sin kropp, therigenom han sielf förqwafde sitt lijf, och sina inelfwor försprängde. Peringskiöld AdamBr. 7 (1718).
2) (föga br.) splittra l. skingra (ett folk l. en trupp l. dyl.). För .. (mongolernas) allt förhärjande kraft gick äfven nestorianismen under eller åtminstone försprängdes. GHT 1898, nr 115 B, s. 2. Resterna av de försprängda tropparna. Knöppel Barb. 124 (1916).
3) (†) med avs. på häst: rida l. köra (häst) fördärvad l. till döds, spränga. Dahlman Reddej. Bih. 12 (1772). —
(I 2) -SPÅNAD3~20. tekn. förspinning (se FÖR-SPINNA, v.1 slutet), förgarn, slubbgarn. UB 6: 390 (1874). 2NF 26: 733 (1917). —
1) spänna (ngt) framför ngt; i allm. i fråga om spännande av häst l. annat dragdjur l. lokomotiv l. traktor l. dyl. framför vagn l. annat fordon: spänna för; i sht i (pass. o.) p. pf. samt ss. vbalsbst. -ing. Är det redan förspändt? SvTyHlex. (1851). Förspänningen tyckes i dessa äldsta tider hafva skett dels medels ok och dels medels bröstselar. Wrangel HbHästv. 389 (1885). särsk.
a) med obj. betecknande vagn o. d.: spänna häst l. dyl. framför (vagn o. d.). En med två hästar förspänd vagn. Det förspänte svänske artollerie. HH XVIII. 4: 36 (1709). Vagnen var redan förspänd. Kexél 1: 123 (1788).
b) med obj. betecknande dragdjur osv.: spänna (häst osv.) framför vagn o. d.; ofta, i sht i p. pf., med indirekt obj. angivande fordon o. d. framför vilket häst o. d. spännes. Här steg han af, under det den nya hästen förspändes. Almqvist Kap. 5 (1838). En motortraktor .. förspänd ett långt tåg av grovt byggda lastvagnar. SvD 1919, nr 305, s. 8.
c) bildl., i p. pf. n.: ordnat; numera bl. (vard.) i uttr. hava det så l. så förspänt, hava det så l. så ordnat för sig, hava så l. så goda utsikter l. framtidsmöjligheter o. d.; förr äv. i uttr. det l. allt är förspänt, det l. allt är i ordning, är klart, det är väl l. illa o. d. förspänt, det står väl l. illa o. d. till. (Då ett utmärkt pastorat blev ledigt) hade jag talat vid bondgubbarne och gjorde .. en hejdundrande frukost för baron på Bjurgården, som har många röster. Allt var förspändt; nå, då skref bror min (att han icke ville ha pastoratet). Wetterbergh SamhKärna 1: 203 (1857). Ingen hade det från början bättre förspändt än du. Heidenstam Alienus 1: 229 (1892). PT 1916, nr 112 A, s. 3. jfr (†): Hela flyttningen gick så lätt och väl, som om det varit förspändt till den. Bremer Brev 4: 420 (1865).
2) spänna (väv l. papp o. d.) framför (ngt); nästan bl. i p. pf. Alla dörrar och fönster voro förspända med ståltrådsväf för att utestänga moskiterna. Höpken Momb. 167 (1908). —
(II 1 a γ) -SPÄNNA, v.2 [jfr t. verspannen] (†)
1) spänna för mycket l. för hårdt. Förspänna en båge. Schultze Ordb. 4737 (c. 1755). Lovén Dante 2: 176 (1857). särsk.: spänna sönder. Takhvalfvet (i kyrkan är) .. flerestädes .. till sina korsbågar brustet och till sina kappor förspändt. Brunius Metr. 445 (1854).
2) bildl.: insnöra. En Villd bred å .., rinnande genom Trädgården (på Vegeholm) förVilldar samma mark konsten med sina sträfva Skjönhets Lagar förspänt. CAEhrensvärd Brev 2: 295 (1799).
3) bildl., i p. pf., om person l. sinne o. d.: överspänd; om sak: som sammanhänger med l. vittnar om dylik sinnesbeskaffenhet. Det förspända snillets irringar. Thorild 4: 227 (1787). Det förspända innehållet (i tragedien). Rydqvist Resa 104 (1838). Huru förspända voro ej hans känslor och huru snart slappades de icke åter. Wetterbergh Selln. 321 (1853). —
(II B) -SPÄRRA (förspä`rra Dalin), -ing (Wärnskiöld Fortif. B 4 a (1673), Heinrich (1814)), -ning (Deleen (1814; under barricade)). [efter t. versperren] (†) spärra, tillspärra. Dalin (1852; med hänv. till spärra o. tillspärra; angivet ss. germanism som bör undvikas). Ahlman (1872; med hänv. till tillspärra). särsk.
a) med avs. på väg o. d. l. tillträde o. d.: spärra, avspärra, tillspärra. Hafwa the .. Smålenninger .. försperrett och belagt alla wäger, broer och Stiger. GR 14: 284 (1542). Förspärra enom tilgången. Schultze Ordb. 4742 (c. 1755). JGOxenstierna 5: 86 (c. 1817). särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret: barrikad. Deleen (1814; under barricade).
b) gm spärrning avstänga l. isolera l. blockera (ngn l. en plats). Tå en befästadh Ort belägras eller förspärras. Wärnskiöld Fortif. B 4 b (1673). Månge Judar .., som een långan tijdh warit försperrade och förläste i Caszpiske Dahlen. RelCur. 36 (1682).
c) bildl.: förhindra (ngt). Är .. K: Mt: mäst alle fremmande wärffninger förspärrade och affskurne. RARP 1: 150 (1631). Stiernman Com. 3: 950 (1672).
Spoiler title
Spoiler content