publicerad: 1927
FÖRLÖPA förlø4pa l. fœr-, i Sveal. äv. 023 (förlö´pa Weste; förlö`pa Dalin), v. -er, -lopp, -lupo, l. (ss. tr. o. refl. numera nästan alltid) -löpte (sg. o. pl.), -lupit, äv. (ss. refl. numera oftast) -löpt, -lupen, äv. -löpt; se för övr. LÖPA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, L. Paulinus Gothus MonTurb. 77 (1629), Murenius AV 258 (1653: förlöpelse tijdh)), -ERI (†, Rudbeckius Kyrkiost. 11 (c. 1635: ächtenskaps förlöperij)), -NING (se d. o.); -ARE (se FÖRLÖPARE, sbst.2).
Etymologi
[fsv. forlöpa (sik), för-; liksom d. forløbe efter mnt. vorlopen l. t. verlaufen; jfr FÖR- II 1 b, c, II B, samt LÖPA, v. Bet. I 8, 9, II 7 ansluta sig till o. utgå sannol. från t. vorlaufen]
I. intr.
1) löpa galet, avvika från rätta riktningen l. förfela sitt mål, komma l. råka vilse; jfr II 1; nästan bl. i vissa stående anv. (se a, b). (Ett på ett visst sätt format ritsstift) ”förlöper” ej, .. då det i längdträ råkar på (hårda fibrer). HbPedSnick. 69 (1890). Då och då genom öfverrocken / jag kände varmt en förlupen puff (av flickan som jag kuskade). Fröding Guit. 62 (1891). — särsk.
a) i uttr. förlupen kula (jfr 2), kula som gått avsevärdt vid sidan av målet; jfr FÖRFLYGA 5. Weste (1807; med hänv. till förflugen). WoH (1904).
c) (†) i överförd anv. (jfr II 2 b); i p. pf.: obetänksam; jfr FÖRFLYGA 7. Att kasta en viss .. poesi öfver äfven de mest förlupna pojkaktigheter. Sturzen-Becker 2: 86 (1861).
2) i p. pf., om avskjuten kula o. d.: som (mist sin fart o.) icke har någon synnerlig värkan; jfr FÖRFLYGA 4. Kindblad (1871). En bit .. (av den kreverande bomben) träffade både Thestrup .. och mig .., men ingen af oss hade men deraf, ty bombbiten var förlupen. Lilljebjörn Minn. 32 (1874).
3) († utom i a o. b) löpa sin väg, löpa bort, rymma; äv.: fly; om djur äv.: springa bort; jfr II 4. GR 9: 330 (1534). Hvar någre eblandh .. (knektarna) uthan vårt nådigeste förloff fördriste sigh att förlöpe ifrå theris fänicke tilbake till Sverige igen. Därs. 26: 219 (1556). Därföre måste han ett(d)era fechta eller medh skammen förlöpa. OxBr. 5: 390 (1626). Förlöpa ur sin tjenst. Lindfors (1815). — särsk.
a) (numera ngt ålderdomligt o. i sht i fråga om ä. förh.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: bortrymd, förrymd; i ä. tid trol. äv.: kringstrykande; om djur: bortsprungen; äv. (gm påvärkan från den transitiva anv., se III 1) bestämt av sbst. utan prep., angivande person l. dyl. från vilken ngn har rymt. GR 2: 71 (1525). The oss forlopna bispar. Därs. 8: 136 (1532). En Qwacksalware eller någhon förlupin Kärngh och Signerska. Palmcron SundhSp. 235 (1642). Denna vigsel, förrättad af en förlupen prest, var olaglig. Palmblad Nov. 1: 174 (1840). Äfventyrare, redan som barn förlupne sina föräldrar. CVAStrandberg 2: 161 (c. 1859). — (numera knappast br.) i uttr. (den) förlupne sonen, ”den förlorade sonen” [se Luk. 15]. Kolmodin Rök. 101 (1742). Vänd igen i Skolen. / Kan hända tar man an dig der / som den förlupna Sonen. Tegnér (WB) 2: 179 (1814).
b) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ande, rymning. Serenius Q 4 a (1734). Hortularius förklarade orsaken till sitt förlöpande ur tjänsten vara, att (osv.). Lundström LPGothus 1—2: 325 (1893).
4) (†) om vätska: rinna bort, rinna undan, förrinna; äv. med indirekt obj. Iesus vpå korsit stodh, / honom fförlop hans helge blodh. Ps. 1536, s. 97. Watnet förlop vthaff iordenne meer och meer, och wardt mindre. 1Mos. 8: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: vek bort). Vattnet förlöper eller faller ut. Jungberg (1873; i fråga om äbb).
5) (†) i överförd anv.: gå bort, gå förbi, försvinna. Thetta vsle och arme hopp, / Hasteligh medh skam förlopp. Sigfridi K 6 a (1619). Sahlstedt (1773).
6) (numera mindre br.) om tid, förr äv. om ngt som räcker en viss tid: utlöpa, gå till ända, närma sig sitt slut; ofta i p. pf.: (för)gången, förliden, tilländalupen, förr äv.: sistliden; jfr FÖRELÖPA, v.2 1. Thå the daghar förlupne woro, droghom wij wåra färdhe. Apg. 21: 5 (NT 1526). Then förlupne Dyre tijdh (dvs. dyrtiden). GR 18: 175 (1546). Then tidh som förelagd war, nemligen fem eller sex åhr, begyntte till att förlöpe. SvTr. V. 1: 144 (1603). Schroderus Os. III. 1: 243 (1635). Min tijdh är nu snart förlupen. Rudbeck Bref 370 (1698). Stillestånds-tiden var ännu icke förlupen, när (osv.). Dalin Hist. 2: 569 (1750). Anmälningstiden har förlupit. Sundén (1885). jfr NÄST-, SIST-FÖRLUPEN. — (†) om timglas (jfr 4). Svart G1 33 (1561). Medan han .. märckte Timeglaset förlöpa, och Döden intet wara långt ifrån. JMatthiæ LPGothus 45 (1646).
7) (numera mindre br.) om tid: gå, förflyta; stundom svårt att skilja från 6. I sveda, rop och qval förlöpa hennes stunder. Nordenflycht QT 1745, s. 98. Ilbudet for, en sekund förlopp, / Och en ryttare syntes igen. Runeberg 2: 76 (1848). (Miltons) ungdom och ålderdom förlöpte i en .. åt studier och poesin egnad tillbakadragenhet. Bolin Statsl. 2: 17 (1871). De ögonblick, .. som förlöpa mellan föremålets fixering på ögonens näthinnor och (osv.). Rydberg Varia 133 (1894).
8) [sannol. efter motsv. anv. av t. vorlaufen] (†) hända, tilldraga sig, äga rum, tima; i p. pf. ss. attribut: som förefallit, som timat osv.; jfr FÖRE-LÖPA, v.1 3. Effter .. szame her Ture ock Bisp måns annerlunde giffue szaken före hoss eder än han förloppen är. GR 6: 205 (1529). Sedhen dette förluppet ähr, hafver sigh inthett någett synnerligett tilldragett. OxBr. 8: 15 (1627). Så framt hon ej förmår visa, någon olaglighet thervid vara förlupen. Nehrman Gift. 175 (1747). En .. berättelse om det, som vid mötet förlupit. Franzén Minnest. 3: 554 (1842).
9) [bet. utvecklad ur 8] (med anstrykning av fackspr.) med tanken på själva gången l. utvecklingen av ngt: försiggå, fortgå, utveckla sig; jfr FÖRE-LÖPA, v.2 2. Widh thetta mäst förlopp, blifwa .. (svenskarna) några weckor liggiandes på then Orten. Widekindi KrijgH 108 (1671). Vägen förlopp under jemförelser emellan hvad de sett, och skulle få se. Leopold 3: 481 (1794, 1816). De dödligt förlöpande fallen af lungsot. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 107. Att de flesta blixtar icke äro enkla urladdningar, utan att de förlöpa ryckvis. 2UB 10: 379 (1907).
10) (†) i p. pf., om ränta: upplupen. Att adsistera migh medh .. ett åhrss förlupna interess. OxBr. 11: 650 (1633).
11) (i fackspr., i sht naturv. o. geogr.) om ngt som har utsträckning, i sht i längdriktning (äv. om rörelselinje, väg, bana o. d.): sträcka sig, gå, vara belägen, hava en (sådan l. sådan) riktning, fortgå. Under nyckelbenet, der den pulsåderstam ligger, som sedermera förlöper utåt armen. Lovén Anv. 75 (1838). De i golfven (i skolhuset) förlöpande rörledningarna. LärovKomBet. 1884 —85, III. 1: 478. Den utmed västra sidan (av insjön) förlöpande rullstensåsen. Ymer 1903, s. 69.
II. refl.
1) (numera nästan bl. i vissa stående anv.; se a, b) springa för långt, gm ouppmärksamhet l. för stor iver under loppet råka galet l. i ett svårt l. obehagligt läge; äv.: förirra sig (ngnstädes); jfr I 1. Furius förlop sigh (vid utfallet mot fienden) alt förwijdt. Schroderus Liv. 110 (1626). (En delfin) som förlupit sig på en sandbank vid kusten mellan Skanör och Hammar. Nilsson Fauna 1: 601 (1847). Ett enkelt .. sätt att fånga ekorrar, hvilka förlöpa sig till toppen af ensamstående träd, därur de ej våga hoppa. Fatab. 1910, s. 75. — särsk.
a) (fullt br.) jäg. om jakthund som förföljer ett villebråd l. följer dess spår: springa förbi villebrådet resp. springa förbi dess spår (då detta buktar); jfr FÖR-SPRINGA 4 a. Hahr HbJäg. 63 (1866). Haren kastade åter, och båda hundarna förlöpte sig. Hemberg NJagtsk. 121 (1897).
b) (fullt br.) spelt. i biljardspel; om spelare: råka spela sin egen boll i ett håll; om boll på vilken man stöter: råka (obehörigt) gå ned i ett hål; jfr I 1 b. Möller (1745; under belouser).
c) (†) rusa i väg utan att tänka sig för, rusa åstad, rusa (in på ngt). (Gud) läter .. (sitt ords förföljare) så förlöpa sigh in på vdden .. at the ther öffuer warda förderffuade bådhe til lijff och siel. LPetri 3Post. 46 a (1555). (Han) vet icke om Gymnasisten Högstedt .. förlupet sig på värjan. VRP 5/1 1731.
d) (†) med prep. på: rusa på (ngn), överfalla (ngn), förgripa sig på (ngn). Thet manslagh han wthij kommen ær för sin granna .. som sig förloop vppa honum heem tiil hans egith. GR 3: 303 (1526). EkenäsDomb. 1: 175 (1653).
2) i överförd l. bildl. anv. av 1.
a) (mindre br.) (mot föreskrift l. instruktion) ”dabba sig”; begå ett misstag, en dumhet l. dyl. (särsk. i sitt tal); förr äv.: fela, förgå sig. RP 4: 178 (1634). Vij bedia den Kongl. Regeringen visa oss, hvaruthi vij hafve oss förlupit. RARP 9: 197 (1664). (De moskovitiska legaterna) förlöpa sigh (ofta) medh orden j deras beställningar. Barckhusen Cotossichin 90 (1669). Auerbach (1908).
b) skynda för mycket, förhasta sig, överila sig; numera bl.: av obetänksamhet l. i hastigheten råka säga l. göra ngt varigm man stöter l. sårar ngn l. ngt (det passande): förgå sig. Så moste man sig doch achta .. (vid planens utförande), att man icke otijdigt förlöper sig. AOxenstierna 1: 477 (1633). (Sv.) Förlöpa sig i sitt tal .. (t.) sich .. übereilen. Möller (1790). Prins Fredrik var af ett ytterst retligt och häftigt lynne, som mer än en gång förlupit sig mot konungen sjelf. Topelius Vint. I. 1: 29 (1863, 1880).
3) (vard.) löpa för mycket l. för häftigt (så att man tager skada), springa sig fördärvad; jfr FÖR-SPRINGA 3; äv. i överförd anv. Schultze Ordb. 2826 (c. 1755). Världens barn ock hasta, / vilja icke rasta, / och förlöpa sig för ingenting. EGGeijer (1836) hos Marcus GeijerL 363.
4) (†) löpa sin väg, löpa bort, rymma; skingras; jfr I 3. Then Tydske (krigs-)Machten bleff affdankat, och förlopp sigh, men the Hispanier blefwo qwar. Schroderus Os. III. 2: 358 (1635). Ett skreck .. kom i blandt hästerna så att the alla .. förluppe Sigh på 2 a 3 mijll här i från. KKD 11: 14 (1703). Hopen förlöper sig helt sakta. Bremer GVerld. 4: 68 (1861).
5) (†) om vätska: rinna bort, rinna undan; äv.: sjunka; äv. bildl.; jfr I 4. Scherping Cober 1: 152 (1734). (Den kritiska svall-)floden begynner förlöpa sig. Geijer I. 8: 329 (1839).
6) (†) om tid l. ngt som räcker en viss tid: utlöpa, gå till ända; förflyta, förlida; gå, lida, skrida, förrinna; äv. opers.; jfr I 6, 7 samt belöpa sig i samma bet. GR 2: 17 (1525). Innan for(berör)de Wår cristelig dag och leyde sig förlöpin är. Därs. 6: 113 (1529). Tijdhen förlöper sig fich fast att arbetedt schall förethages. Därs. 20: 165 (1549). Förluppe sig så wed pasz 500 åhr ifrån Thors födelse in till Mose födelse. Rudbeck Atl. 4: 87 (1702).
7) (†) hända, tilldraga sig, inträffa; försiggå, fortgå, utveckla sig, avspelas, avlöpa; om yttrande o. d.: falla sig, lyda; jfr I 8, 9. GR 1: 186 (1524). Så förlope sig peder gröms ordt i fogote stugun. Därs. 5: 252 (1528). Hans vetnesbreff, huru sakenn haffver sig för lupeth. Därs. 27: 134 (1557). Ther til medh förlöper sigh vppå the Papistiske Helgedaghar myckit, thet som widskepeligit och Affgudiskt är. Schroderus Os. III. 1: 334 (1635).
8) (†) i fråga om antal, summa, belopp, värde o. d.: uppgå (till), belöpa sig (till), gå (till); jfr I 10. GR 2: 132 (1525). Ett Register huru högt thenn summa siig Forlöper szom wij hans K(ärlighet) lenth och forstreckt haffue. Därs. 10: 245 (1535). (Lönen) till legofolck, som förlöper sig för förlupne ååhr något meer änn 22. Rxdlr. VDAkt. 1658, nr 4.
III. tr.
1) löpa bort från (ngn l. ngt), rymma från (ngn l. ngt), övergiva l. lämna (ngn l. ngt); äv. ss. vbalsbst. -ande; numera bl. (ngt ålderdomligt) dels (med anstrykning av fackspr., i äktenskapslagen av 1915 ersatt med: egenvilligt övergivande) om hustrus övergivande av sin man resp. mans övergivande av sin hustru (ss. första steget till skilsmässa), dels med avs. på post, tjänst, husbonde l. dyl.; jfr I 3, II 4. Att i ecke tilstäde thet munke eller nwnnor så förlöpa theris clöster. GR 5: 8 (1528; i framställning av riksrådet till G. I). Om eens manz hustru förlöper honom. 4Mos. 5: 12 (Bib. 1541). Han hadhe .. förluppit sine Fanor. Schroderus Liv. 102 (1626). Wij ähre här vthe j dette Tyske Krigett inwekladhe, och kunne ded inthet förlöpe. AOxenstierna (1634) i RARP 2: 147. De Krigsmän som förlöpa sin påst uti Krigstider. Ehrenadler Tel. 502 (1723). Och dessa stackare, som så förlöpa tjensten, måste naturligtvis lemna både ”papper” och saker i sticket. Beckman Främl. 24 (1885). Skilsmässa på grund af förlöpande. Björling CivR 256 (1910).
2) (†) springa ifrån; förlora; förspilla. Att han .. icke hadhe vpsöchtt the härnisk och wärier .. effter Kong:e M:ttz krijgzfolck, som sådane härnisk haffue förlupedt och borttkastedt. HH XIII. 1: 238 (1566). Feeltes thet fögha, at han icke hade förlupit sijn Kyskheet. Schroderus Os. 2: 151 (1635; lat. quin castitatis iacturam faceret). På dhet han icke en annorgång med slijk utgång (dvs. med sådant beteende) des lijf förlöper. VDAkt. 1678, nr 313.
3) (†) med avs. på tid: tillbringa, låta gå. Ther wille wij och tidhen förlöpa. Hund E14 162 (1605).
FÖRLÖPA SIN KOS. (†) löpa bort; förgå. När man skall bruke .. (bönderna) emot fienderne, förlöpe mesteparten sin kooss för sylt och hunger skuldh. GR 26: 106 (1556); jfr FÖRLÖPA I 3. Hwar thetta icke skeer, så förlöper en stoor deel af ungdomsens åhr och ålder ganska onytteligen sin kooss. KOF II. 1: 125 (1659); jfr FÖRLÖPA I 6, 7. —
FÖRLÖPA UNDAN. (†) = FÖRLÖPA I 3. Alla Bönderna förlöpa vndan til skogs. Widekindi KrijgH 715 (1671). —
Ssg (jfr under FÖRLÖPNING): (III 1) FÖRLÖPELSE-TID. (†) På bröllopsdagen tog han til fötters när the skulle wijas .. och ifrå samma förlöpelse tijdh har han inthet welat låta öfuertala sig til ektenskapet. Murenius AV 258 (1653).
Spoiler title
Spoiler content