SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c α) FÖR-STÄLLARE 3~200, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =. [jfr FÖRESTÄLLARE II]
1) (mindre br.) artill. framvagn till ett avbröstningsfordon, föreställare (se d. o. II 1). NBengtson (1676) i HB 3: 291. VaruförtTulltaxa 1: 289 (1912).
2) landt. i utvidgad anv., om liknande anordning på vissa plogar, radsåningsmaskiner, självbindare o. d.: föreställare (se d. o. II 2); jfr FÖR-STÄLL. Lundequist Landtbr. 130 (1855). 2NF 28: 21 (1918).
Ssg: förställar- l. förställare-kärra. landt. till FÖR-STÄLLARE 2. Plogar, hvars ås hvilade på en tvåhjulig förställarkärra. Juhlin-Dannfelt 307 (1886). —
-STÄLLBAR, se FÖRSTÄLLA, v.2 avledn. —
(I 1 e) -STÄLLE. [jfr FÖRESTÄLLE] (†) företräde (se d. o. 2), främre l. främsta platsen, högre rang, försteg (se d. o. 3). (Han) sade sig inthet wela deferera någon Landzhöfdinge förstället. RARP 8: 135 (1660). Weise 1: 259 (1769). —
-STÄLLING, se FÖRSTÄLLA, v.2 avledn. —
-STÄLLNING, sbst.1, se FÖR-STÄLLA, v.1 —
-STÄLLNING, sbst.2, -STÄLLSAM, se FÖRSTÄLLA, v.2 avledn. —
(I 2) -STÄMD, p. adj.1 (-stympt GR 10: 77 (1535)) (†) förutbestämd; utsatt. På förstämde tijdt. GR 4: 379 (1527). Til thesz hans förstämde Mål nalkas. Palmcron SundhSp. B 6 b (1642). Widekindi KrijgH 659 (1671). Verelius 39 (1681). —
-STÄMD04, p. adj.2 [eg. p. pf. av FÖR-STÄMMA, v.1; jfr t. verstimmt] till FÖR-STÄMMA, v.1 2: nedstämd, nedslagen, sorgsen; beklämd. Man märker avsikten och blir förstämd [efter t. man merkt die absicht und wird verstimmt (jfr Goethe Tasso 2: 1)]. Tegnér (WB) 5: 522 (1825). Sjuklig, förstämd, nedtryckt af ständiga näringsomsorger som jag är, kan man ingen ting skrifva. Därs. 6: 559 (1830). Än är lynnet gladt, än förstämdt. Rydberg Faust 93 (1876). Lagerlöf Berl. 2: 149 (1891). Anm. Beträffande här icke upptagna anv. av p. pf. förstämd se under FÖR-STÄMMA, v.1 1—3.
Avledn.: förstämdhet, r. l. f. (mindre br.) förstämning, misstämning. Wallin Rel. 4: 191 (1832). Lindberg Hârûn 44 (1900). —
(II 1 a δ) -STÄMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.1, -stämning (se FÖR-STÄMNING, sbst.1). [efter t. verstimmen]
1) (numera föga br.) mus. med avs. på musikinstrument o. d.: göra ostämd, stämma falskt; i pass. med intr. bet.: bliva ostämd; särsk. i p. pf. Harpan hon är förstämbd; lyder inte; strängiarne snarra. Stiernhielm Herc. 513 (1658, 1668; i bild). Och börjar jag att spela, / Klaveret straxt förstämdt! Kullberg Dikt. 183 (1850). NF 15: 777 (1891).
2) mus. ändra stämningen på (fiol o. d.) gm att sänka (l. höja) tonen hos en l. flera strängar, omstämma. SP 1779, s. 994. En säregenhet för flera .. näckpolskor är, att fiolen ”förstämmes”. Norlind SvFolkl. 126 (1911).
3) mus. dämpa tonen hos (trumma, horn, trumpet o. d.). Med förstämde Pukor och Trompetter. BerC11-Begrafn. 1697, s. A 2 a. Trummor ”förstämmas” (tonen dämpas) t. ex. för sorgmarscher genom att man breder en duk öfver slagfällen eller sticker in en klädesbit mellan sångsträngen och undre fällen. 2NF 30: 57 (1919). särsk. i p. pf., oeg. om musik, utförd på förstämda instrument. Tersmeden Mem. 3: 11 (1736). Alla i staden varande militära corpser .. formerade haye och blandade sin förstämda musik med klockornas ringning i alla stadens kyrkor (vid Gustav III:s begravning). Adlerbeth Ant. 2: 7 (c. 1815).
4) med avs. på person l. sinne o. d.: göra nedstämd l. sorgsen l. beklämd; alstra misstämning hos (ngn); i allm. med saksubj.; äv. i pass. med intr. bet.: bliva nedstämd osv.; jfr FÖR-STÄMD, p. adj.2 Det olyckliga slaget vid Fehrbellin förstämde allas sinnen. Franzén Minnest. 2: 163 (1823). (Templet) visar sig .. till den grad sakna harmonisk hållning, att man deraf förstämmes. Brunius GotlK 3: 177 (1866). SDS 1898, nr 598, s. 1. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk bet.: nedslående, beklämmande. De differenser, som skilja .. (Harnack) från de gammaltroende .. verka .. förstämmande. VL 1901, nr 15, s. 2. Högberg Vred. 3: 322 (1906). —
(II B) -STÄMMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -stämning. [efter t. verstemmen] tekn. fastnita. De öfverskjutande kanterna nedvikas och förstämmas. TT 1872, s. 94. SD(L) 1895, nr 189, s. 5. —
(II B) -STÄMMA, v.3 (†) med avs. på åder: stämma. IErici Colerus 2: 232 (c. 1645). —
-STÄMNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), sbst.1 vbalsbst. till FÖR-STÄMMA, v.1 särsk. till FÖRSTÄMMA, v.1 4: nedslagenhet, beklämning; misstämning. Tegnér (WB) 7: 212 (1831). Ett dödsbud, som utan tvifvel skall väcka deltagande och förstämning inom vida kretsar i vårt land. PT 1912, nr 112 A, s. 2. —
-STÄMNING, sbst.2, se FÖR-STÄMMA, v.2 —
(II B) -STÄMPLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. bärgv. medelst förbyggnad av timmerstöttor l. dyl. (”stämplar”) stödja (väggar l. tak i en gruva). Johansson Noraskog 3: 110 (cit. fr. 1695). Taket i Billesholms grufva, öfre flötsen, är i allmänhet icke fullt fast och säkert utan måste ofta förstämplas. 5SvGeolU 6: 244 (1915). särsk. ss. vbalsbst. -ing, särsk. i konkret anv. om dyl. stödjande anordning: stämpling. JernkA 1825, 1: 353. De till förekommande af ras i grufvan anbragta förtimringar och förstämplingar. SFS 1855, nr 9, s. 23. NF (1882). —
(II) -STÄNDA, v. [till FÖRSTÄNDIGA] (†) underrätta (ngn) om (ngt l. att osv.); jfr FÖRSTÄNDIGA 1. Seden .. kan jag icke underlåtha E:s Velb:t att förstände, att (osv.). OxBr. 9: 183 (1632). Dedt jag i hasst E:s Velb:t hafver kunnet förständhe. Därs. 184. —
-STÄNDIG, se FÖRSTÅNDIG.
Spoiler title
Spoiler content