SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRTAGNING förta4gniŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. vbalsbst. till FÖRTAGA, v.2.
Etymologi
[eg.: urtagning, motsv. FÖRTAGA, v.2 1; jfr fr. arrachement]
byggn. om de ömsevis framskjutande o. indragna partier som anbringas i en muryta l. i en murkant, då med densamma skall sammanbyggas ett nytt parti, för att detta skall kunna fast förbindas med det äldre; vanl. i pl.; i sg. äv.: sätt(et) att förbinda murar medelst förtagningar; jfr FÖR-TANDNING. König Mec. 109 (1752). Sturtzenbecher (1805). Tornet och skeppet äro icke samtidiga; ty de sakna förtagningar med hvarandra. Brunius GotlK 2: 127 (1865). Inhuggning af förtagningar till fasthållande af den nya murstensbeklädnaden. TT 1894, B. s. 56. Ekhoff StClem. 118 (1912).
Anm. Beträffande övriga anv. se FÖRTAGA, v.2
Spoiler title
Spoiler content