FÖRTAL förta4l l. fœr-, sbst.3, n.; best. -et; pl. (tillf.) = (Wirsén Dikt. 153(1876)).
vbalsbst. till FÖRTALA, v.2 1:(i sht sanningslöst) ofördelaktigt l. nedsättande tal (om ngn l. ngt), förklenande, klander; numera bl.: (i sht sanningslöst) illvilligt, nedsättande tal (om en person) i hans frånvaro, bakdantande. Det är skamligt förtal. Så lägher nw bort all ondzsko .. och alt förtal. 1Petr. 2: 1(NT 1526). Förtaal hwijlar intet. Grubb 695(1665). Såsom en särskild svårare art af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den form deraf, som kallas förtal. NF 18: 536(1894). — särsk.
a) i numera obr. förb. (jfr b, c). Saa (att) rikit oc wij alle eẏ koma i for mykit fortall. GR 1: 263(1524). Man ähr alldrig uthan förtahl när som det tahlas om giftermåhl, ty då kommer altijdh diäfwulens markattor och sådant willia afstyrkia. VDAkt. 1717, nr 241(1715).
b) (†) med objektivt gen.-attribut. Vtan någons förklenande eller förtal. Swedberg Schibb. 165(1716).
