SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRTAL, sbst.1, n., enstaka r. (Ludvigsson); ss. n. best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. fortal, n.; jfr d. fortal(e), ävensom t. vorrede; till FÖR- I (i bet. 1 till I 1 e, i bet. 2 o. 3 till I 1 c α). — Jfr FÖRE-TAL]
(†)
1) första tal(et); rätt att tala först. OxBr. 1: 10 (1612). (Den svenske o. den ryske legaten) begynte tillika (dvs. på en gång) tala .., dock vände ryssen igen (dvs. upphörde), så att förtalet blef hos oss. KexholmGränskommP 3/12 1652.
2) inledande tal; inledning till ett tal, i sht: inledning (”ingång”) till en predikan. Texten (till predikan) war om Rijka Mannen, förtalet huru Wij här uthi Werlden leeka een comedie. Gustaf II Adolf 92 (1620). På första dagen begynner Biskopen (präst-)Mötet med itt kort förtaal. KOF II. 2: 294 (c. 1655). Höpken 1: 392 (1771).
3) företal (till en skrift); med prep. till, äv. över o. på. J förtalen öffuer Sanctj Johans Epistell. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). RP 4: 175 (1634). Archiebiskopens Doct. Erici Benzelii förtal til wår Nyja Bibel. Swedberg Schibb. 184 (1716). Höpken 2: 742 (1779).
Spoiler title
Spoiler content