SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRTJÄNT förɟä4nt l. fœr-, i vissa trakter FÖRTJENT -ɟe4nt (förtjenta, n. sg. best., rimmar hos Tegnér (WB) 2: 40 (1810) med vänta), p. adj. -are (i sht i bet. I, II 3, Wallenberg Gal. 84 (1771; uppl. 1921), Fryxell Ber. 15: 53 (1848)); n. o. adv. = (ss. adv., knappast br., Leopold 2: 297 (1812, 1815), Böttiger 4: 147 (1861, 1869)); förr äv. FÖRTJÄNAD, p. adj.
Ordformer
(-ad Beskow K12 1: 99 (1868). -t OPetri Clost. D 3 a (1528) osv.)
Etymologi
[eg. p. pf. till FÖRTJÄNA; jfr d. fortjent, t. verdient, ävensom lat. meritus]
Anm. Rent verbala bet. upptagas under FÖRTJÄNA.
I. motsv. FÖRTJÄNA I 3: rättvis; vanl. om ngt godt: berättigad; äv. om ngt ondt (straff o. d.): förskylld. OPetri 1: 323 (1528). Den brottslige (lärjungen) får sit förtjenta Scholæstraff. Wallquist EcclSaml. 4: 534 (i handl. fr. 1724). Ett förtjent loford. Beskow i SAH 30: 201 (1857). — jfr O-FÖRTJÄNT, VÄL-FÖRTJÄNT.
II.
1) [jfr lat. meritus o. t. verdient] motsv. FÖRTJÄNA I 3: värd (ngt); vanl. med avs. på ngt godt: berättigad l. värdig (att erhålla ngt), äv. med avs. på ngt ondt l. obehagligt (ss. straff o. d.): hemfallen (åt), förfallen (till); med bestämning inledd av prep. av, förr äv. inledd av prep. till l. utan föregående prep.; ofta i förb. göra sig förtjänt (av osv. ngt), förtjäna (ngt) (se FÖRTJÄNA I 3). Sahlstedt Hofart. 131 (1720). (Jag skall) genom ett oförviteliget uppförande gjöra mig förtjent den oskattbara ynnest och föreskrifft (dvs. rekommendation) hvarom (osv.). VDAkt. 1751, nr 65. Därs. 1781, nr 371 (med prep. till). En Nämnd, som äge at döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige Ledamöter gjort sig förtjente at i deras vigtiga kall bibehållas. RF 1809, § 103. Jag (hade) fäst excellensen Sparres uppmärksamhet på .. (assessor Bergström) såsom synnerligen förtjänt af högre befordran. De Geer Minn. 1: 196 (1892). — särsk. (†) pregnant: värdig. (Hon) hängaf sig .. / Åt intryck, som hon viste vara rena / och för förtjenta föremål allena. CVAStrandberg 5: 281 (1862).
2) [jfr lat. bene meritus de aliquo] som inlagt förtjänster (om ngn l. ngt); med bestämning inledd av prep. om, förr äv. av samt (med avs. på person l. ss. personlig uppfattad sak) hos l. med l. mot; ofta i förb. göra sig förtjänt om osv. ngn l. ngt, göra ngn l. ngt tjänster, gagna (ngn l. ngt). GR 27: 213 (1557). Han giorde sigh illa förtient emot Christi Församling. Schroderus Os. 2: 79 (1635). JMatthiæ 2: 42 (1643, 1658; med prep. hos). En af sin Öfverhet och Fäderneslandet högt förtjent Herre. Nordin i 1SAH 3: 67 (1789, 1801). En om vår industriella och tekniska kultur högt förtjänt man. Paulson Minnestal 94 (1899).
3) [pregnant anv. av 2] förtjänstfull.
a) [närmast efter lat. (bene) meritus, t. verdient; jfr d. fortjent] om person: som äger förtjänster (i sht gm sin värksamhet i det allmännas tjänst), (gm förtjänster) framstående l. utmärkt l. berömvärd; ofta ss. bestämning till ett sbst. som betecknar ämbetsman, yrkesman o. d. De godz som förtientte personer innehafue och uthi deres hustrus och barns lifstijdh äre bebrefuede. OxBr. 5: 401 (1626). Den gamle förtjente statsministern Stang har afgått och till efterträdare fått statsrådet Selmer. SvAlm. 1882, s. 38.
b) (föga br.) om sak: förtjänstfull, framstående. (Förf.) har egnat ett särskilt Kapitel af sitt förtjenta verk, till undersökning af (osv.). Oscar I Straff 135 (1840).
Spoiler title
Spoiler content