SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFÖRSTÅNDLIG l. OFÖRSTÅNDELIG (oförstå´ndelig Weste), adj.; adv. -a (-e) (OPetri Kr. 54 (c. 1540), JPGothus NMånsson C 1 b (1639)), -en (PPGothus Und. Hh 7 a (1590), Rudbeck Atl. 2: 354 (1689)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), 3SAH 37: 46 (1841)). (-elig 15401824. -lig 17901847) [y. fsv. oforstandeliker (JMÖ 184); jfr t. unverständlich] (†)
1) = oförståelig 1. KyrkohÅ 1931, s. 229 (1540). Man ger dertill hvilka oförståndliga orsaker man kan. Leopold 5: 250 (c. 1820). 3SAH 37: 46 (1841).
2) = oförståelig 2. Itt oförstondelighit måål. LPetri DialMess. 43 a (1542). Oförståndliga inskrifter. Svea 2: 29 (1819). BL 12: 134 (1846). Meurman (1847).
3) = oförståndig 1; ss. adv.: oförståndigt; i l. gm sitt oförstånd. Oforstondeligha läät .. (konung Amund Slemme) gå sin rett bort, och oforstondeliga wille han tagha honom i gen. OPetri Kr. 54 (c. 1540). JPGothus NMånsson C 1 b (1639).
4) = oförståndig 2; ss. adv. äv.: i sin okunnighet. Att jag så .. um alle honde, huru her tilgott är, plumpactelige och oförstondelige Eder Nåde tilscriffvit haffver. G1R 22: 472 (1551); jfr 3. Osiris .. målas .. en tijdh om Året heel swart. .. Det de Egyptier oförståndeligen uttyda på Nili watn, effter watnet giör Iorden .. och Molnen swarta. Rudbeck Atl. 2: 354 (1689). SvLittFT 1837, sp. 131.
Avledn.: oförståndlighet, r. l. f. (†) till 1, 2: obegriplighet. Schultze Ordb. 4942 (c. 1755). JournSvL 1800, s. 138.
OFÖRSTÄLLBAR, adj.1 (†) som man icke kan föreställa sig. JGOxenstierna 4: 357 (1815). Norström HvadBeh. 65 (1901).
OFÖRSTÄLLBAR3~020 l. ~002, adj.2 (tillf.) som icke kan förställa sig. Söderhjelm Upps. 64 (1905).
OFÖRSTÄLLD, p. adj. -are (gradf. dock bl. mera tillf., Stolpe DödVäntr. 213 (1930), Swensson Willén 206 (1937)). [jfr t. unverstellt] Lind (1738).
1) (†) icke vanställd. 1719 fanns hans kropp i ett med vatten öfvertäckt jord-ras. .. Anletsdragen voro oförställda. JournLTh. 1810, s. 815. Estlander KonstH 236 (1867).
2) (numera knappast br.) om röst, tal, ansiktsuttryck, handstil o. d.: icke förställd l. förvänd. Oförstäldt tal. Murberg FörslSAOB (1791). I några utkast .., skrifna med Monaldeschis egen och oförställda hand. Fryxell Ber. 10: 254 (1842).
3) (numera föga br.) om person l. ngns karaktär o. d.: som icke förställer sig l. hycklar l. visar sig annorlunda än han är, icke falsk l. hycklande; som öppet o. uppriktigt är ngt, öppen, uppriktig; öppenhjärtig. Sahlstedt (1773). Franzén Skald. 1: 140 (1793, 1824). Ingen kunde vara i det enskilta lifvet mera öppen och oförställd än han. Leopold 5: 334 (c. 1804). Goethe, den oförställde beundraren af Napoleon. Söderhjelm Runebg 2: 519 (1906).
4) icke spelad l. låtsad l. hycklad, oskrymtad, uppriktigt menad; numera vanl.: som man visar (l. gör) öppet o. uppriktigt, som man icke lägger band på l. söker dölja. Möller (1745, 1755).
a) ss. bestämning till ord angivande ett affektbetonat tillstånd, sinnesstämning o. d. (t. ex. glädje, förvåning, beundran, intresse o. d.). Kellgren (SVS) 3: 324 (1788). De uppenbart otrogna, som yttra ett oförställdt förakt för allt hvad Gud .. angår. Franzén Pred. 5: 89 (1845). Barnen .. glädjas harmlöst och oförställdt. 3SAH 6: 4 (1891). (De) gick .. och lämnade Ingrid kvar — till Bengts oförställda glädje. Edqvist Musik 190 (1946).
b) (numera föga br.) ss. bestämning till ord angivande yttrande, meddelande o. d.: öppen, uppriktig, oförblommerad. HH XXVII. 2: 161 (1809). Jag nödgas oförställdt bekänna, / Att (osv.). Leopold 1: 459 (1814). Säg mig oförstäldt, brukar du hafva fallansot? Almqvist Mål. 101 (1840). MoB 2: VIII (1900; om brev). Östergren (1933).
c) (†) om sjukdom: icke spelad l. simulerad. 2SAH 51: 345 (1875).
d) i numera obr. l. bl. tillf., allmännare anv. Riccoboni Catesby 18 (1761). Oförstäld lydnad för Höga Öfverheten. Wallquist EcclSaml. 5—8: 567 (1795). All sann kunskap, blott den allvarligt och oförstäldt eftersträfvas, leder (osv.). SPF 1829, s. 572. Hon älskade oförstäldt starka drycker. Wennerberg 2: 251 (1882). Jag frös allt mera oförställt. Böök ResSv. 166 (1924).
Avledn.: oförställdhet, r. l. f. [jfr t. unverstelltheit] (numera bl. tillf.) till 3, 4: förhållandet att icke förställa sig l. hyckla, öppenhet, uppriktighet. MoB 7: 144 (1810). Larsson Världskris. 92 (1920).
OFÖRSTÄRKT, p. adj. icke förstärkt. Murberg FörslSAOB (1791). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 17.
OFÖRSTÖRAD, se oförstörd.
OFÖRSTÖRBAR3~020 l. ~002.
1) (†) som icke låter sig störas l. oroas; jfr förstöra I 1. Atterbom Minn. 547 (1819). Dens. Minnest. 2: 183 (1853).
2) som icke kan förstöras l. förintas l. aldrig förstöres l. förintas; oförgänglig; äv. bildl. Osynliga, eviga och oförstörbara varelser. LittT 1795, s. 240. En oförstörbar sanning. Rydberg Frib. 196 (1857). Sedan erfarenheten visat, att materien är oförstörbar. Bolin KemVerkst. 176 (1942).
Avledn.: oförstörbarhet, r. l. f. till 2. SvTyHlex. (1851). Principen om energiens oförstörbarhet. Rosenberg OorgKemi 105 (1887).
OFÖRSTÖRD, förr äv. (i bet. 1) OFÖRSTÖRAD, p. adj. [jfr mnt. unvorstoret]
1) (†) ostörd; som icke låter sig störas; jfr förstöra I 1. Serenius R 3 a (1734). Här får jag niuta en oförstörd ro. Mörk Ad. 1: 310 (1743). Lenngren (SVS) 2: 236 (1799).
2) (†) orubbad; jfr förstöra I 2. Lind (1749; under unverrückt; möjl. till 1). Grauwackan .. hvars lager sällan bibehållit sitt naturliga oförstörda läge. Hisinger Ant. 1: 51 (1819).
3) icke förstörd l. förintad l. ödelagd l. raserad o. d.; ofta svårt att skilja från 4. Linc. (1640; under imperditus). Rinman JärnH 1065 (1782). Är projektilen af stål eller härdadt gjutjern, blir den vanligen sjelf oförstörd. Busch Fästn. 38 (1888).
4) icke fördärvad l. skadad o. d.; jfr 3. Unga och oförstörda sinnen. CPolhem (1715) hos Swedenborg RebNat. 1: 237. Wirsén LifvVår 45 (1888).
OFÖRSTÖRLIG. [jfr mnt. unvorstōrliken, adv., t. unverstörlich]
1) (†) som icke får l. låter sig störas; orubblig; jfr förstöra I 1, 2. I oförstörligh fridh. Lucidor (SVS) 256 (1672). Den oförstörligt barnfromme och barnglade Zeipel. Atterbom Minnest. 2: 240 (1849). Därs. 206 (1853).
2) (numera föga br.) oförstörbar (se d. o. 2). Thet ewige oförstörlighe lijfwet. Carl IX Cat. Ff 2 a (1604). Man bevakar .. liket .. och ingnider det .. med Kokos-olja .., ett förhållande som .. gör kroppen stenhård och oförstörlig. JournLTh. 1810, s. 806. Hedén 5: 333 (1914).
Avledn.: oförstörlighet, r. l. f. (numera föga br.) till 2: oförstörbarhet. Murberg FörslSAOB (1791). Boström 2: 104 (1838). ÖoL (1852).
OFÖRSUMLIG, adj.; adv. = (G1R 26: 208 (1556), SkrGbgJub. 6: 570 (1621)), -a (-e) (G1R 1: 244 (1524), Schultze Ordb. 5188 (c. 1755)), -an (RA I. 1: 215 (1537)), -en (HFinlH 1: 237 (1542), Lindfors (1824)), -t (Brenner Dikt. 2: 51 (1714), Möller (1807)). (o- 15241847. u- 15421549. -sumbl- 16221625. -sumel- (-swmel-, -szumel-) 15241755. -suml- (-sswm-, -swm-) 15261847. -summel- 15561823. -syml- 1557) [y. fsv. oforsumeliker (PMånsson 247); jfr mnt. unvorsumelik, t. unversäumlich] (†)
1) om person: som gör vad han skall, utan att förspilla tiden; som icke försummar att göra vad han skall, icke försumlig, plikttrogen; äv.: som icke försummar ngt tillfälle (att göra ont o. d.). The woro oförsumlighe til at göra allahanda ondsko. Sef. 3: 7 (Bib. 1541). Thenna lijknelsen, om then oretta gårdzfogtan, setter .. (Kristus) oss j then acht för öghonen, at wij aff honom lära skole, wara snelle aff oss och oförsumelige. LPetri 2Post. 195 b (1555). Gamla redeliga och oförsumliga ämbets-män. Annerstedt UUH Bih. 5: 51 (i handl. fr. 1780). Lindfors (1824).
2) om sak.
a) som göres l. utföres l. bör göras osv. utan onödigt dröjsmål l. försinkande l. söl, så snabb som möjligt, skyndsam; ofördröjlig. Scriffuendis oss her eth offorsumeligit swar och beskeed opå. G1R 11: 298 (1537). Det enda medel at reda sig ut ur .. (livs-)fahran, var en oförsumelig flyckt. Mörk Ad. 1: 247 (1743). PH 6: 4353 (1756).
b) som man icke försummar l. missköter l. nonchalerar l. uraktlåter att göra l. bedriva l. iakttaga; som icke får försummas. Catechismi oförsummeliga förhör. Swedberg Dödst. 331 (1711). Med oförsumlig flijt. Brenner Pijn. 41 (1727).
3) ss. adv.
a) utan onödigt dröjsmål l. försinkande l. söl, så fort som möjligt; ofördröjligen, omedelbart; äv. övergående i b. RA I. 1: 215 (1537). Till Mårthen myntheschriffvere, att han oförsumeligen förfoger sig till Kon:ge Ma:tt. G1R 25: 22 (1555). Vederbörande manskap .. erinras och tilsägas, at på skeende teken af Larmtrumma oförsummeligen infinna sig på deras Larmplats. GT 1788, nr 127, s. 4. Strinnholm Vas. 3: 240 (1823). Lindfors (1824).
b) utan (att man gör sig skyldig till) försummelse l. uraktlåtelse att göra ngt l. att passa på tiden o. d.; plikttroget; jfr a. G1R 1: 244 (1524). Christälskande Regenter och fromme Politiske män, som .. effter sitt yttersta förstånd oförsumligha skött sins kallelses wärck. Phrygius HimLif. 92 (1615). Desse Kongl: Ordre ähro oförsumligen effterkomne. HSH 31: 151 (1662). Tijderne, som för Vngdomen wahnlige äre, till at samlas i Scholan, skole oförsummeligen i acht tagas. Skolordn. 1693, s. B 1 a. Odhelius ÅmVetA 1815, s. 10. Anm. Den i G1R 7: 424 (1531) förekommande formen oforsumme står sannol. felaktigt för oforsummelige, pl. av oförsumlig (i bet. 1).
Avledn.: oförsumlighet, r. l. f. (†) till 1, 2: egenskapen l. förhållandet att icke vara försumlig l. sölig o. d.; plikttrohet; snabbhet; skyndsamhet. Trohet och oförsumlighet i embete. Swedberg Cat. e 3 a (1709). Juslenius 436 (1745). Meurman (1847).
OFÖRSUMMAD, p. adj. [fsv. oforsumadher; jfr mnt. unvorsumet, t. unversäumt] (†)
1) skyndsam, omedelbar; ss. adv.: utan onödigt dröjsmål l. försinkande, så fort som möjligt, ofördröjligen, omedelbart; jfr 2. G1R 2: 142 (1525). Altså hafwe Wij .. härmed stadga welat, at Häradzhöfdingarne oförsummat och utan drögzmål må och skole uti Högmåls- och andre grofwe Criminal-saker och ärender .. extraordinarie Häradz-Ting samna och biuda. Schmedeman Just. 1195 (1688).
2) icke försummad l. uraktlåten l. misskött; ss. adv.: utan att göra sig skyldig till försummelse l. uraktlåtelse att göra ngt, plikttroget o. d.; äv. med bibet. av 1. Befaltes skriffvas skulle till Fegræum, att han oförsummat driffver, dedt krutet .. må obehindrat passera genom Sundet. RP 6: 215 (1636). Palmblad SophSorg. 229 (1834, 1839). Björkman (1889). särsk. i den fristående satsförkortningen ngns rätt oförsummad, utan att åsidosätta l. kränka ngns rätt l. att träda ngns rätt för när. Skråordn. 232 (1545). Abrahamsson 623 (1726).
OFÖRSUMMANDE, p. adj. [fsv. oforsumande, ivrig] (†) skyndsam, ofördröjlig. Eth offörszumande swar. G1R 8: 255 (1533). Därs. 9: 85 (1534).
OFÖRSUMPAD, p. adj. (i fackspr.) icke försumpad l. förvandlad till sumpmark. Oförsumpad bokskog. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 17.
OFÖRSVAGAD, p. adj. icke försvagad, lika stark som förut; särsk. (mera tillf.) dels om truppstyrka o. d.: icke gjord svagare gm reducering l. decimering, dels om person: som har oförminskade krafter o. obruten hälsa. Schultze Ordb. 5231 (c. 1755). Här fordras ungdomens oförsvagade kraft och helsa. Læstadius 1Journ. 205 (1831). Kammaren hade nu åter sin gamle talman, Lagerbjelke, lika oförsvagad på sin plats som före hans sjuklighet. De Geer Minn. 2: 254 (1892).
OFÖRSVARAD, p. adj. icke försvarad; äv.: lämnad utan försvar, försvarslös; utom tillf. numera bl. om landområde, ort o. d.: som vid militärt anfall icke försvaras; som saknar försvarsanordningar, befästningar, trupper o. d., öppen. Helsingius (1587). Schultze Ordb. 5248 (c. 1755). Det laglösa roffandet af oförsvarade bönder. Fryxell Ber. 6: 159 (1833). (Dewey) hvilken ju med sina pansarfartyg trängde in uti den så godt som oförsvarade Manilaviken. IllMilRevy 1898, s. 156.
OFÖRSVARLIG3~020 (oförsva´rlig Weste), adj.; adv. = (†, 2RARP I. 1: 88 (1719)), -a (†, Swedberg Cat. d 2 a (1709), Schultze Ordb. 5249 (c. 1755)), -en (†, Schück BibliogrAnt. 20 (i handl. fr. 1669), Möller (1807)), -t. [jfr d. uforsvarlig]
1) (†) om plats, landområde o. d.: omöjlig att försvara. HH 20: 365 (c. 1640). Meurman (1847).
2) (numera bl. tillf.) om påstående, rättegångssak o. d.: omöjlig att försvara. Lenngren (SVS) 2: 421 (c. 1800). VL 1904, nr 280, s. 2.
3) allmännare, om handling o. d.: som icke låter sig försvaras; som icke kan godtagas l. gillas, oursäktlig, oförlåtlig; äv. (i sht förr) allmännare, övergående i bet.: otillbörlig, förkastlig, fördömlig, klandervärd, oriktig, dålig (ss. adv. äv.: illa). Det är oförsvarligt av dig att lämna huset vind för våg, som du har gjort (vard.). Ett oförsvarligt tilltag, skämt. I allt vad han gjorde visade han ett oförsvarligt lättsinne. RARP 2: 144 (1634). Thet är oförsvarligit .. att öffvergiffva sitt gouvernement uthan sin öffverhetz tillåtelsse. RP 8: 106 (1640). De visste .. huru oförsvarligen hennes arfvedel blifvit från henne röfvad. Mörk Th. 3: 442 (1758). I början hade .. (Banér) städse varit så ojemförligt underlägsen sina motståndare .. att ett anfall på dem varit ett oförsvarligt vågstycke. Mankell Fältsl. 364 (1858). Hallström Händ. 284 (1927).
4) (†) om handelsvara: icke godtagbar l. fullgod, som är av mindervärdig kvalitet, dålig. Bergv. 1: 271 (1671). Elackt och oförswarligit Kläde. OrdnKlädemEmb. 1688, s. A 2 a. Ett oförsvarligt stångjärn. Rosborg Stångj. 10 (1809).
5) (†) om person: som icke (gm anställning hos ngn) åtnjuter lagligt skydd mot att bli utskriven till krigstjänst; jfr försvara 4 b. RARP 3: 363 (1644).
6) (vard.) betecknande stor kvantitet l. hög grad (företrädesvis, o. numera bl., av ngt icke önskvärt); ofta (o. numera bl.) med mer l. mindre klart framträdande bibet. av 3; företrädesvis ss. adv.: kolossalt, synnerligen, ytterst, orimligt, förfärligt o. d. Swedberg Cat. d 2 a (1709). Här rägnade det oförsvarligt. CAEhrensvärd Brev 2: 173 (1797). Se här, tag haren. Jag har funnit honom oförsvarligt okokt. Almqvist Törnr. 3: 139 (1850). Hvilken oförsvarligt vacker chemisett. Benedictsson FruM 103 (1887). (Hon var) oförsvarligt svag för sitt ”yrväder” (dvs. fosterdottern). Bergegren Strejkl. 107 (1907).
Avledn.: oförsvarlighet, r. l. f. särsk. till 3. Serenius Nnn 1 a (1734). Östergren (1933).
OFÖRSVEGEN, p. adj. [till mnt. vorswigen, gm försummelse förvärka sin rätt till ngt; jfr försviga, försvigen] (†) om rättighet: icke försummad l. gm försummelse förvärkad. Och vår svänske rättigheter oförsvegne blifve motte. RA I. 1: 570 (1548).
OFÖRSVINNLIG, adj. (-elig 16221791. -lig 16731745) (†) oförgänglig, ovansklig. (Gud har berett dem som älska honom) en oförswinneligh Glädie och Herligheet. NJacobi BOxenstierna B 2 b (1622). Nordenflycht QT 1745, s. 12. Murberg FörslSAOB (1791).
OFÖRSYN. [fsv. oforsyn] (†) tanklöshet, oförsiktighet, vårdslöshet, slarv; jfr försyn 1. G1R 24: 475 (1554). Tegel G1 2: 323 (1622).
OFÖRSYNLIG, adj. [jfr d. uforsynlig] (†) obetänksam, tanklös; jfr försyn 1. 2Saml. 9: 102 (c. 1575).
OFÖRSYNT, p. adj. (†) oförsörjd; om kvinna äv. liktydigt med: ogift; jfr försyna 3. Wallquist EcclSaml. 1—4: 127 (1653). War eij heller någon Enkia, eller oförsynta barn effter Sal. Her Jönss. VDP 1673, s. 451. En oförsynt dotter. VDAkt. 1795, nr 485.
OFÖRSYNT, adj.
1) som icke låter sitt handlande l. uppträdande bestämmas av rimlig hänsyn till l. respekt för andra människor l. tillbörlig känsla av blygsel l. skam, som icke visar försyn, icke försynt, oblyg, hänsynslös, fräck, oförskämd; äv. om handling o. d.: som vittnar om dylik egenskap hos ngn. Han kom med ett oförsynt angrepp på sin kollega. Jagh seer af H. General-Majorens brefv, at staden (Danzig) är så oförsynter och hafver underståt sigh giöra ännu några excyser. Carl XII Bref 343 (1705). Oförsynta beskyllningar och ogrundade tilmälen. Oelreich 432 (1755). Icke heller får du handla såsom de oförsynte tiggarne, hvilka våga föreskrifva huru mycket man skall gifva dem. Schartau UtkPred. 150 (c. 1820). Fy! Se hur oförsynt hon smeker honom. Hagberg Shaksp. 7: 196 (1849). Heerberger Dag 63 (1939).
2) (†) orädd, som är utan fruktan l. ängslan l. ängslig försiktighet; djärv, (fri)modig; äv. i uttr. oförsynt göra ngt, våga l. icke dra sig för att göra ngt. VDAkt. 1717, nr 60. Desse Magi och Vise fråga icke efter .. (Herodes') förskräckelse eller vrede, utan de tala fritt och oförsynt i Jerusalem om sin stjerna och den nya Konungen. Borg Luther 1: 281 (1753). Andre i granskapet, som oförsynt ätit af nya Vårsäden, som var blandad med nog ogräs och Åkerkål, hafva ingen känning däraf haft. VetAH 1771, s. 27. Möller (1790, 1807).
Avledn.: oförsynthet, r. l. f.
1) till 1: oblyghet, hänsynslöshet, fräckhet, oförskämdhet; äv. konkretare, om oförsynt handling l. yttrande o. d. Möller (1790). Liljecrona RiksdKul. 185 (1840). Han hade oförsyntheten att skylla på Signes sjuklighet. Heerberger Dag 183 (1939).
2) (†) till 2: oräddhet, djärvhet, frimodighet. Möller (1790). Hasselroth Campe 286 (1794).
OFÖRSÅLD, p. adj. (numera mindre br.) osåld. GullbgDomb. 31/10 1621. Ljunggren SAHist. 2: 302 (1886). Björkman (1889).
OFÖRSÄKRAD, p. adj. (o- 1749 osv. u- 1543)
1) (†) som icke fått ngn säkerhet l. garanti (mot angrepp l. övervåld o. d.); äv. om sak: för vilken ingen säkerhet l. garanti l. intet skydd lämnats. RA I. 1: 322 (1543). Tranér Anakr. 112 (1833).
2) icke försäkrad l. assurerad. Lind (1749). SödermNyh. 1894, nr 78, s. 2.
3) (tillf.) i uttr. lämna ngt oförsäkrat, icke våga säga ngt med bestämdhet. Sundblad GBruk 171 (1888).
OFÖRSÄMRAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke försämrad. SP 1778, s. 33. PT 1903, nr 164 B, s. 2.
OFÖRSÄTTLIG. (†) oföränderlig, orubblig; jfr försätta, v.2 4. Hoorn Jordg. 2: Föret. 8 a (1723).
OFÖRSÖKELIG, adj. [jfr mnt. unvorsokelig, t. unversuchlich] (†) outrannsaklig; jfr försöka 1. Huru obegrijpeligha äro .. (Herrens) domar, och oförsökeligha hans wäghar. Rom. 11: 33 (NT 1526).
OFÖRSÖKT, p. adj. [fsv. oforsökter; jfr mnt. unvorsocht, t. unversucht]
1) (†) bärgv. om mineralfyndighet: icke undersökt (medelst försöksarbete). HC11H 12: 69 (1697). Mineralier träffas på åtskillige ställen (i Bjursås), dock större delen ännu oförsökte. Hülphers Dal. 444 (1762).
2) om sak: icke försökt, oprövad; särsk. i uttr. icke lämna (förr äv. låta) ngt oförsökt. Schroderus Os. 1: 248 (1635). På dät E. H. Excell. må see, att Ol. Rudbeck hafwer intet mycket låtit oförsökt i wärden, så holler han ok uppå att willia bliffwa skriftgiutare. Annerstedt UUH Bih. 2: 254 (i handl. fr. 1685). Besluten att icke lämna något medel oförsökt för att komma underfund med, hvad han egentligen ville veta. Geijerstam LycklMänn. 112 (1899). Import och korsningsafvel var ej heller något nytt och oförsökt. LAHT 1900, s. 179. särsk.
a) i det ordspråksliknande talesättet intet duger oförsökt o. d. Huadh doger itt ting, som offersöcht är? Holof. 23 (c. 1580). Inthet doger oförsöcht. SvOrds. B 3 b (1604).
b) (†) som man (ännu) icke prövat på resp. fått erfara l. lärt känna, okänd. (De spetälska förlitade sig på Jesu) ännu oärfarna, oförsökta och obekanta godhet. Borg Luther 2: 454 (1753). Med denna tröst .. vandre vi .. okunnige .. om .. de oförsökta öden, som förestå under resan genom öcknen. Wallin 1Pred. 2: 466 (c. 1830). Hedborn Minne 213 (1835).
3) (numera föga br.) om person: icke prövad i ett visst värv l. i en viss situation o. d., oprövad; äv. allmännare: som icke försökt ngt, oerfaren. Vngfolck är .. oförsökt, så at thet diffuulsens (dvs. djävulens) list och ondsko icke förstå kan. FörsprSalB (Bib. 1541). (Legaten) var en oförsökt Yngling, som föga visste huru han sig in för en krönt Konung skicka borde. Celsius G1 2: 316 (1753). Fryxell Ber. 3: 251 (1828). En novus homo, i politiska värf fullkomligt oförsökt. VL 1894, nr 221, s. 2 (i fråga om ett riksdagsmannaval). Lagerlöf HomOd. 148 (1908). Östergren (1933).
4) (†) icke utsatt för prövningar l. frestelser av ngt slag; icke hemsökt l. plågad. LPetri 1Post. I 7 b (1555). Brahe Kr. 23 (c. 1585). Adlerbeth Skald. 1: 22 (1777, 1797).
5) (†) icke angripen. Girs G1 226 (c. 1630). Dens. E14 52 (c. 1630).
OFÖRSÖND l. OFÖRSOND, p. adj. [fsv. oforsunder; till försöna, v.1] (†)
1) icke (för)vägrad l. nekad. PErici Musæus 2: 300 a (1582).
2) i uttr. vara oförsönd till att göra ngt, icke vägra att göra ngt. War oförsond til at vndsettia then nödstelta som tigh bedher. LPetri Sir. 4: 4 (1561).
OFÖRSÖRJD, p. adj. [jfr t. unversorgt]
1) om person: för vars bärgning det icke är sörjt; som icke har den ålder l. ställning att han kan försörja sig. Linc. Oo 4 a (1640). Fadren dog och lemnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Strindberg RödaR 149 (1880). Oförsörjda barn. Hedberg Räkn. 31 (1932). särsk.
a) om (ung) kvinna l. flicka; förr ofta (o. ännu ngn gg, arkaiserande) liktydigt med: ogift. VRP 8/2 1725. Tiliander SLinnæus 12 (1797). Östergren (1933).
b) (†) som saknar anställning, obefordrad. (Ärkebiskopen frågade) mester Jon, om han icke ville haffva en ung oförsörgdhan präst till kapellaan. OxBr. 12: 526 (1621).
2) (tillf.) om behov o. d.: icke tillgodosedd. Cassel TeorSocEkon. 181 (1934).
OFÖRTAGEN, p. adj. (†) i uttr. ngn oförtaget att göra ngt, ngn obetaget att göra ngt; jfr förtaga, v.2 2. Stiernman Riksd. 399 (1594).
OFÖRTALD, p. adj.1 [till förtälja] (numera bl. i vitter stil, tillf.) icke omnämnd l. uppräknad. Linc. Oo 6 b (1640). Aronson SlumpMyndl. 22 (1922).
OFÖRTALD, p. adj.2, l. OFÖRTALT l. OFÖRTALAD, p. adj. [fsv. ofortaladher (SthmTb 3: 413); till förtala, v.2] (numera knappast br.) icke förtalad; förr äv. allmännare: icke klandrad l. kritiserad o. d.; särsk. i uttr. icke lämna ngn l. låta ngn bli oförtald o. d. Balck Es. 234 (1603). Menniskian är så ond och arg, at hon intet kan låta sin nästa blij oförtalt. Grubb 758 (1665). Swedberg Lefv. 207 (1729). Lemna ingen oförtalt. Sahlstedt (1773). Björkman (1889). särsk.
a) i den fristående satsförkortningen ngn oförtald l. ngt oförtalt, utan att (gm vad som i övrigt säges o. d.) förtala l. klandra l. förringa ngn l. ngt l. rikta ngn anmärkning l. kritik mot ngn l. ngt. Serenius O 3 b (1734). Alla barn oförtalta, men Colas är väl den sötaste pojken i vår by, och på hela trakten deromkring. Björn Fanfan 32 (1786). Hedenstierna Jönsson 90 (1894).
b) (†) övergående i bet.: otadlig. Görer all ting vthan knorr och twekan, på thet j måghen wara oförtaladhe och rene. Filipp. 2: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: otadliga). Swedberg Lefv. 35 (1729).
OFÖRTECKNAD3~200 l. ~020, p. adj.1 mus. icke förtecknad (se förteckna, v.1 1 slutet). Östergren (1933).
OFÖRTECKNAD3~020, p. adj.2 icke förtecknad (se förteckna, v.2 5 slutet); äv. (numera mindre br.) allmännare: icke antecknad l. uppskriven l. specificerad o. d. (se förteckna, v.2 5). Calonius 4: 218 (1797). Döss o. Lannge 964 (1915).
OFÖRTEGAD, p. adj. [jfr t. unverschwiegen] (†) som icke förtiges (förtigits) l. hemlighålles (hemlighållits); särsk. i den fristående satsförkortningen ngt oförtegat, utan att förtiga l. hemlighålla l. förbigå l. underlåta att påpeka ngt, ”vartill kommer” ngt. PrästP 1: 253 (1720). Elliest finnes utj H Lorichs Källare Diverse sorter winer, till 1500 Smt, eller mera, oförtegat utestående fordringar. BoupptVäxjö 1745. Weste (1807).
OFÖRTEGEN. (†) som icke kan hålla tyst med ngt. Lind (1749). Möller (1790, 1807).
OFÖRTENT l. OFÖRTENNAD, p. adj. icke förtent. Fyra oförtennade Stekepannor. BoupptSthm 25/8 1658. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 171.
OFÖRTJÄNST. [jfr t. unverdienst] (†) förhållandet att ngn saknar förtjänster, demeriterande egenskap l. beteende, ovärdighet; äv. konkretare, om ovärdig person o. d. Wollimhaus Ind. (1652). På din sida är idel oförtjänst och ovärdighet, och på .. (Kristi) sida all Nåd och barmhertighet. Borg Luther 1: 15 (1753). SvLittFT 1835, sp. 585 (konkretare).
OFÖRTJÄNT, förr äv. OFÖRTJÄNAD, p. adj. [fsv. oforthiänter; jfr t. unverdient, ävensom mnt. unvordēndes, adv.]
1) som man icke (gm sina handlingar o. d.) gjort sig förtjänt av l. förskyllt, oförskylld; äv.: som man oskyldigt l. orättvist får lida för l. utsättes för; stundom liktydigt med: orättvis. En oförtjänt belöning. Oförtjänt beröm. Ett oförtjänt straff. Såsom en foghel faar bortåt och een swala flygher, altså bijter intit een oförtient banna. SalOrdspr. 26: 2 (öv. 1536). På thet then flijtige icke må oförtiänt beskylt warda och ett förwijteligit nampn uthan orsak påfört. RA II. 2: 177 (1617). Om oförtjenta olyckor äro svåra att bära, så måste de vi ådragit oss sjelfva vara ännu tyngre. Carlén Repr. 192 (1839). En oförtjänt heder hafven I visat mig genom att kalla mig till medlem af eder krets. 3SAH 15: 17 (1900). särsk.
a) ekon. i uttr. oförtjänt värdestegring, om sådan ökning av ett jordområdes värde, som uppkommer oberoende av ägarens l. innehavarens åtgärder. PT 1904, nr 27 A, s. 3. SvUppslB (1934).
b) i numera obr. anv.; särsk.: obefogad; som man icke gett anledning till; äv. (ss. adv.) pregnant: orättvist illa; äv. med indirekt obj. Wij wele doch gerne wette huarföre the szå Aristerade wårtt godz, osz oförtientt. G1R 8: 286 (1533). Tå nu .. (G. I) förnam sigh således wara bedragen och förfördh vthi ett sådant oförtiänt krigh (osv.). Brahe Kr. 63 (c. 1585). Gustaf påminte sig ständigt sin oförtiente fångenskap. Celsius G1 1: 56 (1746). Det vanligaste af alla missbruk (av tryckfriheten) är det, at oförtjent behandla Personer. LBÄ 9—10: 120 (1798).
2) (numera i sht i vitter stil, mera tillf.) som icke gjort sig förtjänt av l. förskyllt ngt visst, som oskyldigt l. orättvist får lida för l. utsättes för ngt; äv. i uttr. oförtjänt av (förr äv. till) ngt, särsk. om sak: ovärdig l. allt för betydelselös för (att förtjäna) ngt; äv. i substantivisk anv.; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 3. RP 3: 269 (1633). En enfaldig allmoge .. måste se .. förfäders och egen möda lemnas oförtjenta till rof. Chydenius 20 (1765). Adlerbeth Ant. 2: 324 (c. 1815: oförtjent till). Lärodikten .. är på intet vis oförtjent af ett rum inom det vittra herradömet. 2SAH 12: 429 (1827). Småsaker, oförtjenta af stiftarens uppmärksamhet, torde någon säga. Därs. 34: 217 (1861). Östergren (1933).
3) (†) om person: som saknar förtjänster l. meriter, omeriterad; ovärdig; äv. i substantivisk anv.; jfr 2. Unge och oförtiente prästmän. OxBr. 12: 482 (1643). Befordra en oförtjänt. Wallquist EcclSaml. 1—4: T 4 a (1790). Sundén (1887).
OFÖRTRAMPAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil, tillf.) icke nedtrampad. Murberg FörslSAOB (1791). En oförtrampad blomma. BEMalmström 6: 288 (1855; i bild).
OFÖRTROTEN, se oförtruten.
OFÖRTROT(T)LIG, OFÖRTROTZLIG, se oförtröttlig.
OFÖRTRUT l. OFÖRTRYT, adj. (-trut 1758. -tryt 1700) [jfr oförtruten] (†) oförtruten. Hamb. (1700). Dalin ÅmVetA 1758, s. 11.
OFÖRTRUTEN, adj. -tnare. (-trot- 15611652. -trut- 1579 osv. -trutt- 15901639. -tråt- 15561758 (: oförtråtenhet). -tröt- 15411700. -trött- 1548) [jfr d. ofortrøden, mnt. unvordroten, t. unverdrossen]
1) (†) (alltid) villig (o. redo), icke trög; äv. med bibet. av 2. RA I. 1: 569 (1548). O Iungfrw lill / Om j så wil / Finnes iagh oförtruten / Blifwa eer Man. Wivallius Dikt. 55 (1630). Til Herrebodh måste man altijdh wara willigh och oförtruten. Grubb 733 (1665). Möller (1790, 1807).
2) som bedriver ngt med outtröttlig iver o. energi, ihärdigt o. ivrigt värksam, som icke förtröttas, outtröttlig; numera nästan bl. dels ss. adj., ss. bestämning till ord betecknande antingen (person i) viss värksamhet l. möda l. flit o. d., dels ss. adv.: outtröttligt o. d. Biwdh them som rijke äro j thenna werld .., at the göra wel, och rijke warda på godha gerningar, gerna giffua, äro oförtrötne. 1Tim. 6: 18 (Bib. 1541); jfr 1. Een brinnande och oförtruten flijt. PErici Musæus 1: 90 b (1582). Herr Andersin, Ehr o-förtrutne Möda / Är så berömlig att den nog ey prijsas kan. OWexionius hos Lucidor (SVS) XX (1688). (Han) exercerade .. oförtrutet sina landtvärnister. Carlén Skuggsp. 2: 32 (1865). Det oförtrutna nit och den osparade arbetskraft, som åstadkommit detta kyrkomöte. Segerstedt Händ. 104 (1926). (Biskop) Nicolaus Allonis .., som var en oförtruten visitator (i sitt stift). KyrkohÅ 1928, s. 175. Jag (dvs. gossen, hade) .. oförtrutet arbetat på just det mål som jag innerst åsyftat. Hellström Malmros 108 (1931). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. oförtruten (till) att göra ngt l. i viss gärning l. till l. med ngt. LPetri WerdzlÖffuerh. B 6 b (1561). (Han skall) wara .. oförtrutten, til at sökia them siwka. PPGothus Und. Gg 7 b (1590). Men dee gambla knechter .. låta sigh ännu finna oförtrutne i theres tiensts förrättande. OxBr. 8: 517 (1645). Fast oförtrutne äro the / At göra the Christne plåga och wee. Brasck Apg. L 3 b (1648). Atterbom Minnest. 2: 275 (1840).
b) (†) i uttr. ha ngt oförtrutet, oförtrutet arbeta på ngt. Börk Darius 10 (1688).
c) (†) övergående i bet.: fysiskt outtröttlig. Holm NSv. 22 (1702). De dygder, hvilka den härdade och oförtrutne Araben medförde från sina öcknar. 2SAH 7: 211 (1815).
d) i numera obr., allmännare anv.; särsk. övergående dels i bet.: aldrig svikande l. sviktande, trogen, trofast, oavlåtlig, ständig, dels i bet.: nitisk, duktig. Een tapper och oförtruten krigzman. OxBr. 5: 20 (1613). (Jag) förobligerar migh .. emot E: K: M:t och mit K. Fäderneslandh .. at continuera, een oförtruten, huldh och trogen tienare, in till min dödh. HSH 31: 514 (1662). (Fransmännen äro) nästan vthi alle Konster och saker skickelige och oförtrutne, thet må wara studier, eller Kiöphandel (osv.). Brask Pufendorf Hist. 247 (1680). (Till brandmästare) antager Magistraten en skickelig och oförtruten Man ibland Borgerskapet. PH 4: 2759 (1748). (Jag har icke) misstagit mig om Nationens oförtrutna styrka i själen. Gustaf III 1: 151 (1792). Spongberg Soph. 41 (1866).
Avledn.: oförtrutenhet, r. l. f. [jfr t. unverdrossenheit]
1) (†) till 1: förhållandet att (alltid) vara villig (o. redo), villighet; äv. med bibet. av 2. Linc. (1640; under impigritas). Så vida han derigenom fått öfvertyga mig om sin redlighet och oförtrutenhet at tiena mig. Ullman GrefvHänd. 75 (1782).
2) till 2: förhållandet l. egenskapen att vara oförtruten, ihärdighet, outtröttlig iver o. energi, outtröttlighet; äv.: outtröttligt arbete, outtröttlig flit o. d.; förr äv. övergående i bet.: trofasthet, plikttrogenhet, duglighet. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 3 (1595). Att .. godhe, capable och dychtige män .. tillsättias (ss. byfogdar), som mäd alfwar, flijt och oförtrutenheet giöra det dem bör. LReg. 283 (1676). De visare .. arbeta med all oförtrutenhet att upplysa både sig och andra, på ett sätt, som ofelbart gör vårt land en stor heder. Bergklint Vitt. 270 (1779). LfF 1907, s. 197. särsk. (†) till 2 c, övergående i bet.: fysisk outtröttlighet. Ekelund 1FädH II. 2: 94 (1831).
OFÖRTRYCKLIG. (†) som icke låter sig undertryckas l. kuvas l. nedslås; jfr förtrycka, v.1 2. Murberg FörslSAOB (1791). Bremer Hem. 1: 197 (1839).
OFÖRTRYCKT, p. adj. (o- 17451852. u- 1540)
1) (numera knappast br.) icke förtryckt; icke undertryckt l. underkuvad. RA I. 1: 262 (1540). Murberg FörslSAOB (1791).
2) [jfr oförryckt] (†) oförändrad, orubbad. Sluteligen förekommer 9 § af Acten der Regerings-Formen af den 21 Augusti 1772 blifver oförtryckt beståndande i allt hvad som ej genom denna Act blifvit ändrat. AdP 1789, s. 421. SvT 1852, nr 26, s. 2.
OFÖRTRYT, se oförtrut.
OFÖRTRYTLIG se oförtröttlig.
OFÖRTRÅTEN, OFÖRTRÖTEN, se oförtruten.
OFÖRTRÖTTAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil, tillf.) som icke förtrötta(t)s; oförtruten, outtröttlig. En oförtröttad arbetsamhet. 2RARP I. 1: 122 (1719). Flickorna .. dansade ungdomsyra och oförtröttade. Lundgren MålAnt. 3: 49 (1873). HågkLivsintr. 11: 16 (1930).
OFÖRTRÖTTEN, se oförtruten.
OFÖRTRÖTTLIG, adj.; adv. = (†, BtFinlH 3: 56 (1535), HFinlH 1: 257 (1545)), -a (†, Linc. Nn 4 a (1640), Wollimhaus Ind. (1652)), -en (†, HFinlH 2: 280 (1549)), -t. (-trot- 16401652. -trott- 15351545. -tryt- 1700. -tröt- 1549. -trött- 1844 osv. Anm. Formen oförtrotzlig i G1R 27: 282 är sannol. antingen felaktig för oförtrottlig l. utvecklad ur denna form (möjl. med anslutning till trotsa)) [jfr mnt. unvordrētlik] (numera bl. i vitter stil, tillf.) som icke förtröttas, outtröttlig, oförtruten. BtFinlH 3: 56 (1535). (Gjörwell var) den egentlige grundläggaren till Sveriges litterära journal-väsende, och .. oförtröttligt medverksam vid dess utveckling. Atterbom Siare 3: 559 (1844). Lo-Johansson Zig. 68 (1929).
OFÖRTRÖTTNELIG, adj. [till förtröttna] (†) outtröttlig, oförtruten. Linné Nem. Föret. 2 (1878).
OFÖRTULLAD, p. adj. [fsv. ofortolladher] som icke tullbehandlats; för vilken tull icke erlagts. G1R 23: 133 (1552). (Mörkömännen) gå icke till Göteborg med sin oförtullade konjak, det är klart. Carlén Köpm. 2: 407 (1860). Döss o. Lannge (1915).
OFÖRTUNGAD, p. adj. (†)
1) icke tyngd l. tryckt; anträffat bl. bildl. Liljestråle Kempis 52 (1798).
2) icke betungad (av pålagor o. d.). G1R 4: 302 (1527).
OFÖRTVIVLAD, p. adj. [jfr t. unverzweifelt] (†)
1) som icke tvekar; anträffat bl. ss. adv.: utan att tveka. Therföre är iach och oförtviflat kommen sedhan iach wart kallat vhtaff idher. Apg. 10: 29 (NT 1526; Bib. 1917: utan invändning).
2) som man icke tvivlar på l. misströstar om, säker, viss; fri från tvivel l. misströstan; ss. adv.: utan att tvivla l. misströsta, säkert. Tu moste troot (dvs. tro det), och forlåta tich ther wisseligha och oförtwiflat vppåå, at så är som euangelium segher. OPetri 1Post. 72 b (1528). Ett oförtwiflat hopp om ett annat fast bättre lijf. Phrygius HimLif. 181 (1615). VDAkt. 1760, nr 438.
OFÖRTVÅLAD, p. adj. [jfr t. unverseift] kem. icke förvandlad till tvål, icke försåpad. Oförtvåladt fett. 2NF 9: 292 (1908).
OFÖRTVÅLBAR3~020 l. ~002, adj. [jfr t. unverseifbar] kem. som icke kan förvandlas till tvål l. försåpas. 2NF 26: 84 (1917).
OFÖRTYDBAR3~020 l. ~002. (i skriftspr.) som icke kan misstydas l. missuppfattas, otvetydig; som tydligt visar ngt, omisskännlig; tydlig, klar, uppenbar. En klar och oförtydbar lag. SC 1: 685 (1820). I de klaraste och oförtydbaraste ordalag. SvT 1852, nr 167, s. 1. (Det) synes vara oförtydbart, att aldrig enstafviga ord .. kunna hafva gravis. Aurén Akc. 5 (1880). Man kan ej misstaga sig om riksdagsordningens oförtydbara udd mot hertig Johan. SvRiksd. I. 3: 138 (1933).
Avledn.: oförtydbarhet, r. l. f. (i skriftspr.) Wikner Pred. 407 (1879).
OFÖRTYDD, p. adj. (†) icke misstydd l. missuppfattad; oförtydbar. Murberg FörslSAOB (1791). Min väg är historien, handskriften, sägnen, naturen, sådana de oförtydda erbjuda sin ledning. Rääf Ydre 1: 8 (1856).
OFÖRTYDLIG, adj.; adv. -en (Crusenstolpe Tess. 1: 40 (1847), Därs. 2: 186), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Rydberg KultFörel. 4: 301 (1887)). (†) = oförtydbar. Murberg FörslSAOB (1791). Den oförtydliga 16 § Regeringsformen. Crusenstolpe CJ III. 1: 294 (1846). Rydberg KultFörel. 4: 267 (1887). Björkman (1889).
OFÖRTYNGD, p. adj. (numera föga br.) icke tyngd l. tryckt; äv. bildl. Murberg FörslSAOB (1791). Oförtyngd af öfverflödig packning gick han med spänstiga steg framåt den breda landsvägen. Benedictsson Skåne 127 (1884).
OFÖRTÄCKT, p. adj. [jfr t. unverdeckt]
1) (†) icke (över)täckt l. dold, obetäckt. Itt oförtäckt ansichte. 2Kor. 3: 18 (NT 1526; Bib. 1917: avhöljt). Atterbom 2: 240 (1854).
2) bildl.: icke dold o. d.; särsk. (o. numera bl., i vitter stil) dels om yttrande: som säges öppet o. klart, utan användande av förskönande omskrivningar l. bilder l. antydningar o. d., dels om (uttryck för) sinnesstämning: som man öppet visar, som man icke lägger band på l. söker dölja, ohöljd. Murberg FörslSAOB (1791). I trappan råkade jag landshöfding af Nordin, som jag med oförtäckta ord sade min rena mening. Schröderheim Skr. 139 (c. 1795). O, .. att jag ej så oförtäckt visat henne mina känslor. Carlén Klein 54 (1838). Han talade detta i oförtäckta ordalag. Mark. 8: 32 (Bib. 1917). särsk. (†) i allmännare anv.; särsk. om handling: som företages öppet. Wulf Köppen 2: 1003 (1800). (Han) hade händelsevis nattetid lupit in i hamnen, men seglade oförtäckt ut derifrån. Emanuelsson Polyb. 1: 90 (1833). (Aratus) var .. feg i anfall; den oförtäckta åsynen af en fara uthärdade han icke. Därs. 2: 18 (1834). Det evangeliska embetets klarhet och herrlighet bevisar sig .. (bl. a.) uti dess oförtäckta sammanhang med en högre verldsordning. Melin Pred. 3: 113 (1852). Andersson Plautus 69 (1901).
OFÖRTÄNKSAM3~020, äv. ~002. (mindre br.) obetänksam. TT 1900, Allm. s. 310. Koch Estaunié MännVäg 163 (1925).
Avledn.: oförtänksamhet, r. l. f. (mindre br.) obetänksamhet. UNT(A) 1905, nr 3094, s. 2.
OFÖRTÄNKT, p. adj. (o- 1528 osv. u- (v-) 1534) [fsv. oforthänkter; jfr d. ufortænkt, mnt. unvordacht, t. unverdacht]
1) (†) om person: som icke tänker l. är betänkt på l. beredd att göra ngt. Thet wij skulle szenda tig ther nidh Botzmenn krut och lodh etc szom tu begärer thervtinnan äre wij plat vfortenckte. G1R 9: 336 (1534). Därs. 11: 71 (1536). Murberg FörslSAOB (1791).
2) (†) icke noga genomtänkt l. övertänkt, oöverlagd; oavsiktlig; ss. adv.: tanklöst, oöverlagt, oförsiktigt; oavsiktligt, av våda. G1R 5: 31 (1528). Terföre betröstade wij oss icke såå oförtencktt sådana Feijde före tagha. G1R 8: 257 (1533). När som et ädelt Werck af Konstberömde händer / .. Af wåda oförtänkt en märklig skada fåt / Det kräncker hwar och en. Brenner Dikt. 1: 94 (1688, 1713). Samma gång giorde jag honom .. oförtänkt heel röd (gm att läsa upp vissa brev). SvBrIt. 1: 19 (c. 1700). 3SAH 2: 575 (1829).
3) (numera bl. i vitter stil) som man icke är beredd på; oförutsedd, oväntad, oförmodad; äv. övergående i bet.: plötslig, överraskande; förr äv.: som sker l. råkar ngn o. d., utan att den som det angår vet om l. märker l. förstår det (jfr särsk. b); förr äv. med indirekt obj. HSH 1: 56 (1594). Nu faller fiende oförtänckt in i landet, och kan ej Konungens befalning afbidas; tå må .. manskap til motvärn upbodas. MB 6: 4 (Lag 1734). Där .. någre Riksens höge tarf och angelägenheter, eller någon dem (dvs. ständerna) nu oförtänckt händelse infalla skulle, .. så skola (osv.). PH 2: 1476 (1739). Ser .. til, at denne (yttersta) dagen icke må öfverraska eder oförtänkt. Borg Luther 2: 704 (1753). I gån och sucken, som dufvor sucka / För morgondagen, som I ej sett; / Då oförtänkt, som en fallets lucka, / Sig jorden öppnar för er med ett. Wallin Vitt. 1: 46 (1839). Wägner NattS 17 (1926). särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Mycket skeer oförtänckt. Grubb 540 (1665). Oförtänkta giäster, få oförtänkta rätter. Dens. 609.
b) (†) ss. adv.: utan att man tänker på det l. vet om l. förstår det. Oförtänkt kan kärlek råda, / Hemligt öfvar den sin magt. Nordenflycht (SVS) 2: 415 (c. 1760).
4) (†) icke misstänkt. Lind (1738). Murberg FörslSAOB (1791). Anm. I följ. ex. föreligger möjl. en (eljest icke uppvisad) bet.: som man icke förtänker l. misstycker (jfr förtänka 3). Den dubbla negeringen (ej o. o-) beror i så fall på ett skriv- l. tankefel; jfr o- 3 anm. Eders Magnificence (dvs. rektor) och Venerandum Consistorium täcktes låta sig eij oförtänkt förekomma den ödmiuka ansökning jag härmedelst giör, att blifva antagen vid Hortum botanicum academicum. Linné Bref I. 1: 110 (1729).
OFÖRTÄRANDE, p. adj. (†) oförstörbar, oförgänglig. KOF 1: 269 (1575). RelCur. 5 (1682).
OFÖRTÄRD, p. adj. [fsv. ofortärdher]
1) (numera bl. tillf.) icke förtärd l. uppäten. G1R 26: 499 (1556). NF 8: 1354 (1884).
2) (numera föga br.) om pänningmedel o. d.: icke förbrukad. Helsingius (1587). En sparbank upptager mestadels skillingsummor af arbetares oförtärda veckolöner. Järta 2: 604 (1833). Björkman (1889).
3) (numera knappast br.) om föremål, ämne o. d.: icke förstörd (av rost l. dyl.) l. uppfrätt l. förintad. Schroderus Os. 2: 412 (1635). Järn, som öfver 100 år legat under vatten, uti ren Blålera inneslutet, (har) varit lika blankt och oförtärdt, som då det ditkommit. Rinman JärnH 752 (1782). Murberg FörslSAOB (1791).
4) (numera knappast br.) om person l. ngns kropp o. d.: icke (av)tärd l. avfallen. Böttiger 2: 221 (1857). Han erbjuder alltjämt till påseende en synnerligen oförtärd kroppshydda. GHT 1897, nr 243 B, s. 1.
OFÖRTÄRLIG. [jfr t. unverzehrlich] (†)
1) oätlig. Lind (1749). Murberg FörslSAOB (1791).
2) oförstörbar. Murberg FörslSAOB (1791). JGOxenstierna 4: 7 (1815). Atterbom 1: 217 (1854).
OFÖRTÖRNAD, p. adj. (†) icke retad l. förargad l. förtretad; lämnad i fred. Leijon och Biörnar, och alle sådane Kloo Diwr, wele wara oförtörnade och eensamme, när the äre Hungruge och warda spijsade. Brahe Oec. 30 (1581; uppl. 1920). När .. (G. I) elliest war obekymbratt och oförtörnatt, så war han (osv.). Dens. Kr. 1 (c. 1585). Murberg FörslSAOB (1791).
OFÖRTÖVAD, p. adj.; adv. -töva (†, OxBr. 3: 14 (1613), Holm NSv. 177 (1702)), -tövad (†, Svart G1 44 (1561), Widegren (1788)), -tövat (G1R 1: 108 (1523) osv.), -tövit (†, G1R 1: 97 (1523), Därs. 207 (1524)). (o- 1523 osv. u- 15231549) [fsv. ofortövadher; jfr mnt. unvortogen, unvortoget] (numera bl. i vitter stil)
a) ss. adj.: som företages l. sker utan dröjsmål l. omedelbart, ofördröjlig, omedelbar. HH XXVI. 1: 145 (1625). Sannerliga hafwe wij månge och wichtige orsaker til at sökia Frijden genom oförtöfwadh boot och bättring. Spegel Oliw. C 1 b (1675). Hjärne K12 68 (1902). särsk.
α) (†) om person, i predikativ anv., motsv. konstruktion med adv. (jfr b). Ps. 1695, 53: 8. Jag lät äfvenså kalla dem in til mig, och de kommo oförtöfvade in. 2RARP 4: 505 (1727).
β) (†) övergående i bet.: inom kort l. omedelbart förestående, snar. Kellgren (SVS) 3: 64 (1782).
b) ss. adv.: så fort l. skyndsamt som möjligt, utan dröjsmål, ofördröjligen, omedelbart. G1R 1: 108 (1523). Befaller H: K: M:tt att Stådthollaren oförtöffwatt qwarnor byggia låther. Gustaf II Adolf 280 (1626). Petter gav sig iväg oförtövat och prästen red efter. TurÅ 1936, s. 112. särsk. (†) övergående i bet.: inom kort, snart; fort. Svart G1 44 (1561). Talgen .. opstiger så att .. han lärer oförtöfwa gå till 10 d(a)l(er). HovförtärSthm 1694 A, s. 1080. Hwad wåld har satt i knut, slits sönder oförtöfwat. Frese VerldslD 7 (1715, 1726). AnderssonBrevväxl. 1: 57 (1835).
OFÖRTÖVANDES, adv. (†) omedelbart, strax. LPetri Kr. 32 (1559).
OFÖRTÖVRAT, adv. [fsv. ofortöfradher; jfr mnt. unvortogert; jfr äv. förtövring] (†) ofördröjligen, omedelbart. G1R 2: 35 (1525). Därs. 92. —
OFÖRUTFATTAD3~0020, p. adj. (mera tillf.) om mening o. d.: icke förutfattad; förr äv. om person: som icke har en förutfattad mening om ngt. Murberg FörslSAOB (1791). Frey 1843, s. 329 (om person).
OFÖRUTSEBAR3~0020 l. ~0102. (i skriftspr.) som icke kan förutses. Fyris 1894, nr 88, s. 2. Steffen Krig 1: Förord VII (1914).
OFÖRUTSEDD3~002 (oföru`tsedd Weste), p. adj. [jfr t. unvorausgesehen] som man icke förutsett l. räknat med l. vid uppgörandet av en viss plan o. d. tagit med i beräkningen; stundom: oförmodad; äv. i substantivisk anv. Om intet oförutsett inträffar, är jag tillbaka om ett år. Säkerhets-Acten .. kunde leda till .. många nu oförutsedde följder. AdP 1789, s. 400. Skulle i något fall oförutsedda hinder möta för lärare att bestrida sin tjänst, äge rektor (osv.). SFS 1905, nr 6, s. 35. Oförutsedda utgifter. BtRiksdP 1945, 6: nr 167, s. 27.
OFÖRUTSEENDE3~00200, p. adj. (mera tillf.) icke förutseende l. framsynt. Samtiden 1874, s. 344. Enckell Tillbliv. 88 (1929).
OFÖRVAKTAT, p. adv. (†) oförmodat; jfr förvakta 1. Rosenfeldt Vitt. 201 (1686).
OFÖRVANDLAD, p. adj. [jfr t. unverwandelt]
1) icke förändrad gm en förvandlingsprocess o. d., icke förvandlad (se förvandla 1). (Skrymtare) bliffua oomwende och oförwandladhe j theras naturliga blindheet. PErici Musæus 5: 51 b (1582). (Alkohol) bortgår oförvandlad genom hud, lungor och njurar. TT 1884, s. 90. särsk. (†) allmännare: som är i oförändrat skick, oförändrad; om ord(form) äv.: oböjd. All bodh och befalningar som Konungen beslutit haffuer, skola oförwandladha bliffua. Dan. 6: 15 (Bib. 1541). Är thet bäst, at the (dvs. de tyska egennamnen) blifva oförvandlade och ei declineras. Giese Sprachm. 1—3: 100 (1730). Atterbom Minnest. 2: 213 (1853).
2) (numera bl. jur.) om pänningmedel, egendom: icke förvandlad (se förvandla 2) l. avyttrad o. d. LBÄ 33—35: 134 (1800). Grosshandlaren som lemnat honom pengarne på den falska vexeln, återfick det mesta oförvandladt. Tiden 1848, nr 201, s. 4.
3) (†) icke utbytt. 2SthmTb. 4: 456 (1573).
OFÖRVANDLIG. (-elig 15661642. -lig 15581596) (†) som icke kan l. får förvandlas l. förändras; oföränderlig; orubblig. Falck Und. 208 a (1558). Förwandla Christi eghen oförwandligha ordningh. LPetri 2Sänd. 209 (1564). (Budorden) woro hans alffuarligha mandat, oförwandlighe wilie och decreet. Balck Musæus C 8 b (1596). Palmchron SundhSp. C 5 b (1642).
OFÖRVANDLING. (†) förhållandet att icke förändras, oföränderlighet. Phrygius HimLif. 98 (1615).
OFÖRVANSKAD, p. adj. [jfr d. uforvansket]
1) (†) oförgänglig. Den Död / Hwar genom Han til Oförwanskad Krona Länder. Dahlstierna (SVS) 71 (1698).
2) (i sht i vitter stil) icke förvanskad (se förvanska 2). I oförvanskadt skick. 3SAH 4: 211 (1889). Bolsjevismen är den sanna och oförvanskade marxismen. Oljelund Saltst. 82 (1923).
3) (†) i allmännare anv.: oförändrad. LPetri Exorc. D 6 a (1562). (Staden Salur i Indien) med lika Bookstäfwer oförwanskat skrifwin (som det sv. ortnamnet Salur). Rudbeck Atl. 3: 481 (1698). (I sarkofagen) ser man en liflös man, med sorgsna drag, helt oförvanskad .. af tiden. Lundegård LaMouche 251 (1891).
OFÖRVANSKLIG3~020, ngn gg OFÖRVANSKELIG3~0200 (oförva´nskelig Weste), adj.; adv. = (†, Carl XII Bref 43 (1701)), -t. (-elig 15551933. -lig 1648 osv.) [jfr d. uforvanskelig]
1) (numera bl. i vitter stil) som icke förstöres l. vissnar bort l. förgås l. dör, oförstörbar, oförgänglig, odödlig; ovansklig; evigt bestående, evig; i ä. ex. ofta svårt att skilja från 2. Een .. oförwanskeligh och ewigh frögd, hwilka ingen .. kan oss ifrå tagha. LPetri 1Post. G 4 a (1555). Du blir rik efter döden genom den oförvanskliga arfvedel, som åt Guds barn i himmelen förvarad är. Franzén Pred. 2: 213 (1842). Hölja sig med en oförvanskelig ära. Mankell Fältsl. 720 (1859). Lagerkvist HjärtSång. 28 (1926).
2) (†) oföränderlig, som alltid är densamma l. lika stor o. d.; orubblig; jfr 1. Naturligh Lagh är stadigh och oförwanskeligh, såsom then ther aff Gudhi är vtsprungen. L. Paulinus Gothus MonPac. 624 (1628). Gud välsigne och belöna Eder alla för den oförvanskliga hjertlighet .., hvarmed I ej tröttnen att omfatta mig! Atterbom Minn. 608 (1819). Mankell Fältsl. 387 (1858). Auerbach (1913).
3) (†) ss. adv.: oföränderligt; beständigt. Iagh förblifver altidh oförvanskeligh mon ceours underdånigste tienare och broder Carolus. Carl XII Bref 43 (1701). (Sv. Akademien) har .. sökt antyda .. (Samuel Columbus') oförvanskligt trogna vördnad för sin mästare (dvs. Stiernhielm). Atterbom Minnest. 1: 286 (1848).
Avledn.: oförvansklighet, r. l. f. [jfr d. uforvanskelighed]
1) (numera bl. i vitter stil) till 1: oförgänglighet o. d. Svart Ähr. 89 (1560). Östergren (1933).
2) (†) till 2: oföränderlighet. Schroderus Dict. 148 (c. 1635). Atterbom Minn. 286 (1818). Auerbach (1913).
OFÖRVAR. [jfr ä. d. uforvar, oförmodat] (†) i uttr. av oförvar, oavsiktligt, av misstag. BoupptSthm 17/9 1674.
OFÖRVARAD, p. adj.; adv. oförvart l. oförvarat. [fsv. oforvaradher; jfr mnt. unvorwardes, unvorwaringes, adv., t. unverwahrt] (†)
1) icke varnad; icke förberedd l. beredd på ngt; ss. adv.: utan föregående varning; (plötsligt o.) oväntat; utan att ngn l. den som det gäller vet om det; i hemlighet. G1R 1: 27 (1521). Her Söffuerjn norbys partij haffua aather offorwareth giordt en forraskningh in j blekingh. Därs. 2: 47 (1525). (Greven av Hoya) drog lönligen oförwaratt igönom Littowen .. thill Lybbek. Brahe Kr. 9 (c. 1585). Murberg FörslSAOB (1791).
2) ss. adv.: av oaktsamhet; utan (ond) avsikt, oavsiktligt; oöverlagt, tanklöst. LPetri KO 6 a (1561, 1571). Hans wulff skule hedes (dvs. hetas) trampa barnet på brystet oförwart. EkenäsDomb. 1: 190 (1654).
3) om eld: icke skyddad, bar o. d. Att gå uti husen .. med bara liuus eller annan oförwahrad eld. FörarbSvLag 4: 372 (1694).
4) icke försedd med skydd l. bevakning l. ngt som hindrar tillträde o. d., försvarslös, oskyddad; obevakad. Schroderus Liv. 178 (1626). Husen äro dessutom så oförvarade emot eldsvådor, at om vådeld i något hus yppas, är sällan någon räddning at förmoda. Fischerström 3: 61 (1782). Vid ingången i Sacristien befants samma rum verckeligen utan lås, och i alla afseender oförvaradt. VDAkt. 1790, nr 328. Sveriges vestra gräns, .. lemnad alldeles oförvarad. Adlerbeth Ant. 1: 46 (c. 1792). Kolmodin TacAnn. 1: 86 (1833). särsk. oeg., om stund: obevakad. Leopold 5: 330 (c. 1804).
OFÖRVARANDE, p. adj. [jfr d. uforvarende] (†) oförmodad, (plötslig o.) oväntad. RA I. 1: 279 (1540). (Se dig för) så att tig och titt sälskap icke skeer någen vförwarende förrasking aff then tiuffwehoop. G1R 15: 342 (1543). RP 4: 44 (1634).
OFÖRVARANDES3~0200 (oförva´randes Weste), förr äv. OFÖRVARANDE, adv. (o- 1527 osv. u- 1543. -ande 15501881. -andes 1527 osv.) [fsv. oforvarandis; jfr mnt. unvorwarndes] (numera i sht i vitter, ngt arkaiserande stil l. bygdemålsfärgat)
1) så att den det gäller icke är beredd på l. märker l. anar det, överraskande, oförberett, oförmodat, (plötsligt o.) oväntat. OPetri Kr. 84 (c. 1540). (Ovännen) skickar sigh såsom han wille hielpa tigh, och skiwter tigh om kull oförwarandes. Syr. 12: 18 (Bib. 1541). Der Præpositus hafver Comministrum, skall han understundom oförvarandes begifva sig nu til den ena nu til den andra Församlingen i sitt Prosteri. Wallquist EcclSaml. 5—8: 613 (1619). Om en person hittade på att komma oförvarandes öfver honom på hans gamla dagar .., så såg han ögonblickligen mycket vis ut. Nyblom Twain 2: 167 (1874). Stadener Triangeldr. 209 (1945).
2) av oaktsamhet; utan att man tänker på l. rår för l. vet om l. menar det; utan (ond) avsikt, oavsiktligt, ofrivilligt; av misstag l. våda. Wilfarelse .. ther the helgha fädher haffua oforwarandes medh theres scriffuelse giffuit en stoor tilfälle til. OPetri PEliæ h 2 a (1527). Stöter han honom oförwarandes vthan owenscap, eller kastar någhot på honom, icke medh föracht. 4Mos. 35: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: av våda). En Qwinna hade oförwarandes legat sitt Barn ihiäl. Rudbeckius Starcke C 8 a (1624). Tårarne komma mig oförwarandes utur ögonen. Kling Spect. Uu 1 b (1735). 3SAH 26: 18 (1914).
3) (numera knappast br.) av en händelse l. slump, händelsevis. Iagh kom oförwarandes vp på Gilboa bergh. 2Sam. 1: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: av en händelse). När hennes ögon (under en predikan) oförvarandes föllo på Bengt, då han lämnade sin plats, var det slut med andakten. Lindhé Ledf. 203 (1903). Auerbach (1913).
OFÖRVARLIGA l. OFÖRVARLIGEN, adv. (-a (-e) 15281530. -en 1780) [fsv. oforvarlika; jfr t. unverwahrlich] (†) = oförvarandes 2. OPetri Sacr. Föret. 2 (1528). Fischerström 2: 462 (1780).
OFÖRVARNAT, adv. [jfr mnt. unvorwarndes] (†) = oförvarandes 1. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668).
OFÖRVEDAD, p. adj. bot. som (ännu) icke förvandlats l. övergått till ved. Areschoug Blad. 118 (1878). 2NF 34: 181 (1922).
OFÖRVETANDES, adv. [till förveta, v.1] (†) så att den som det gäller icke vet om l. är beredd på det; jfr oförvarandes 1. Att drabanterne medt berådde modhe ginge effter knechterne på gatun, och them oförwetendis bak vpå öffwer fölle. HH XIII. 1: 47 (1562).
OFÖRVETENHET. [till förveta, v.1] (†) i uttr. göra ngt av oförvetenhet, göra ngt oavsiktligt. BtHforsH 1: 128 (1623). jfr Aurivillius Gr. 26 (1684; utan angiven bet.).
OFÖRVETT, adv. [till förveta, v.1] (†) = oförvarandes 2. UrkFinlÖ II. 1: 14 (c. 1605).
OFÖRVILLAD, p. adj.
1) (†) motsv. förvilla, v. 1: icke förd vilse l. på villospår; som icke förirrat sig l. råkat vilse; anträffat bl. i utvidgad l. oeg. anv., om steg l. lopp. Jag ser, i oförvilladt lopp, / Här verldar sänkas, der gå opp. Ps. 1819, 27: 3. Skynda framåt med ofördröjda, oförvillade steg! Wallin 2Pred. 2: 99 (1838).
2) motsv. förvilla, v. 2: icke förvillad l. vilseledd o. d.; särsk. om ngns omdöme, begrepp, syn på ngt o. d.: icke bragt ur sitt normala, sunda, rediga o. klara tillstånd, icke förvirrad l. förd på avvägar o. d. Lind 1: 1729 (1749). Det enkla, oförvillade förståndet. SC 2: 369 (1822). Den sansade och oförvillade arbetaren (måste) vara tillgifven en fast och stark regering. SvT 1852, nr 14, s. 2. Hans omdöme var oförvillat av läsning. Nilsson Bock 32 (1933). särsk. (numera föga br.) icke förd på avvägar l. villovägar i moraliskt l. religiöst avseende, ofördärvad o. d.; jfr förvilla, v. 2 c. Wallin 1Pred. 1: 363 (c. 1830). Dessa små (barn). Ännu oförvillade och oförderfvade, äro de Guds rikes värdigaste medlemmar. Därs. 3: 328 (c. 1830).
OFÖRVILLBAR3~020 l. ~002, adj. [till förvilla, v. 2] (numera bl. tillf.) som icke låter förvilla sig l. föras på avvägar o. d. Ett oförvillbart omdömes klarsinnighet. Atterbom Minn. 292 (1818). LRibbing hos Tallberg Ellis TankKärlek 13 (1934).
OFÖRVILLELIG, adj. [till förvilla, v. 2] (†) = oförvillbar. Frey 1841, s. 265. särsk. om ngns levnad, övergående i bet.: oförvitlig. Också du, .. hvars oförvilleliga lefnad svarar emot .. (din i övrigt visade) gudaktighet: ransaka ditt innersta. Franzén Pred. 1: 59 (1841).
OFÖRVINNELIG l. OFÖRVINNERLIG l. OFÖRVINTLIG, adj. (o- 15241622. u- 15331540. -vinne- (-ui-) 15241622. -vinner- 15261595. -vint- (-ui-) 15331563. -vynner- 1533) [fsv. oforvinneliker; jfr mnt. unvorwinlik, t. unverwindlich] (†) om sak: som man icke kan övervinna l. komma till rätta med l. repa sig efter, vars skadliga l. obehagliga följder icke kunna övervinnas l. repareras, obotlig; äv. med försvagad bet., övergående i bet.: (ytterst) svår o. d. Landzköpare .. (ha) wij .. tiidt oc offtha forbwdit .. ath thet icke schulle tiilstedies saa frampdt ath menige riikis inbyggiare ther wtaff icke schola haffwa ewig och offorwinnelighen scada och fordarff. G1R 1: 274 (1524). Swåre, långwarige och oförwinnelige siukdomar. Stiernman Riksd. 157 (1540). Tegel G1 2: 86 (1622).
OFÖRVIRRAD, p. adj. [jfr t. unverwirrt] (†)
1) icke bragt i oordning l. oreda, icke tilltrasslad; orubbad; som utan störning l. rubbning består i sitt ursprungliga skick l. fortgår på samma sätt som förut, ostörd; icke gjord oklar l. virrig l. kaotisk, klar, redig; jfr förvirra 2. RARP 3: 139 (1640). Jag önskade fuller .. at Jag vore på en tima heller 2 hos dig, mädhan saken och rådslagen äre oförrychte och oförvirrade. AOxenstierna Bref 1—3: 8 (1642). Att gifwa hwariom och enom så mykit bättre tillfälle att idka oförwirradt sin redelige nähring. LReg. 254 (1651). När man betrachtar, at desze Fäder .. behållit oförwirrat dhet Hebraiske Språket: Så (osv.). RelCur. 322 (1682). Zendläran .. är i sin ethiska del en öfvergångslänk mellan Brahmaismens förvirrade urverlds-tradition och Mosaismens oförvirrade. Atterbom PoesH 1: 240 (1848). särsk. om ngns omdöme l. blick o. dyl. l. om person med avs. på hans omdöme osv.: oförvillad. Wallin Vitt. 2: 213 (1805). En Svensk yngling (skulle) oförvirrad af de förut brukade uppställningarna .. med lätthet göra den första bekantskapen med alla Språk. Silverstolpe Språkl. 64 (1814). 2VittAH 15: 3 (1831, 1839).
2) icke förvirrad l. bragt ur fattningen; som icke låter sig bringas ur fattningen. Liljestråle Fid. 25 (1772). Med ett lugn, som sällan kunde rubbas, stod han oförvirrad i vådans betänkliga stund. 2SAH 8: 180 (1817).
OFÖRVISLIGEN, adv. (u-) [jfr t. unverweislich] (†) oklanderligt, oförvitligt. RA I. 1: 520 (1547).
OFÖRVISSNAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil)
1) om växt l. växtdel: icke vissnad. Helsingius (1587). Wirsén Ton. 247 (1893; i bild).
2) (†) om ngns döda kropp: icke förmultnad. Schroderus Os. 2: 397 (1635). Därs. 412.
3) bildl.: icke förvissnad l. förtvinad; som icke förlorat sin friskhet; (ännu) levande. Afundsvärda lott af en varelse, som hädanflyttas i den fulla besittningen af en oförvissnad ungdom! Atterbom Minnest. 2: 363 (1824). Hvar och en, som med oförvissnadt sinne varit i Rom, kan fatta hvad Böttiger erfor. 2SAH 56: 104 (1879). Men om också döden skriver / Lag för allt som föds på jord, / Dock evinnerligen bliver / Oförvissnat Herrens ord. NPs. 1921, 646: 2.
OFÖRVISSNELIG3~0200 (oförvi´snelig Weste). (numera bl. i vitter stil)
1) om växt l. växtdel o. d.: som icke l. aldrig vissnar; ständigt grön. Helicons oförwissneliga Blomster. OWexionius hos Lucidor (SVS) XVIII (1688). Idaslättens oförvissneliga gräs. Rydberg Gudas. 197 (1887). Härlighetens oförvissneliga segerkrans. 1Petr. 5: 4 (Bib. 1917).
2) mer l. mindre bildl.: som ständigt håller sig frisk l. evigt består; oförgänglig, ovansklig o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Sjöbataljen och segern, der skärgårdsflottan skar åt både fosterlandet och sig sjelf oförvisneliga lagrar. KrigVAH 1840, s. 252; jfr 1. Oförvissnelig ungdom. Johansson HomOd. 7: 257 (1844). Tegnér skref ”Landtvärnssången” och flera af sina oförvissneliga ungdomsdikter. 2SAH 35: 457 (1861). Svanberg Sångoff. 22 (1930).
Avledn.: oförvissnelighet, r. l. f. (numera bl. i vitter stil) till 1, 2. WoJ (1891).
OFÖRVITLIG, förr äv. OFÖRVITELIG (oförvi´telig Weste), adj.; adv. -en (numera knappast br., RA I. 1: 421 (1544), SFS 1910, nr 125, s. 8), -t. (o- 1545 osv. u- 1544. -vit- (-w-, -ii-, -ij-) 1554 osv. -vite- (-w-, -ii-, -ij-) 15441845. -wither- 1598. -vitt- (-uitt-) 1577) [jfr mnt. unvorwīt(e)lik]
1) (†) som icke ger anledning till ngt klander, som ingen kan klandra l. anmärka på, oklanderlig, otadlig; som icke länder ngn till skam l. vanära, icke förödmjukande o. d.; äv. övergående i bet.: som är alldeles i sin ordning, i alla avseenden korrekt; tillbörlig; acceptabel; äv. i uttr. ngn oförvitlig, acceptabel l. icke förödmjukande osv. för ngn; jfr 2. RA I. 1: 421 (1544). (Vi skulle ha önskat) ath (vid prins Eriks avresa) um affskiutningenn medh skyttenn och annet mere hade så bliffveth bestälth, såsom thätt tilbörligenn och oförvitligenn hade borth vare. G1R 28: 348 (1558). H. K. M:t kunne komme medh dem (dvs. ryssarna) till ehn oss oförwitheligh frijdh. RA II. 2: 25 (1617). H. Furstl. N:des benägenheet til Frijd och Föreening, när sådant skedde med lÿdelige och oförwijtelige wilkor. Widekindi G2A 19 (c. 1676). Är vårt lif så opålitligt, / Och så dunkelt, och så kort, / Hvilken må ej, oförvitligt, / Längta från dess armod bort ..? Wallin Vitt. 1: 270 (1826). Emanuelsson Plut. 1: 267 (1842).
2) i inskränktare anv., i fråga om en människas livsföring l. fullgörande av sina åligganden o. d.: som icke kan tillvitas ngt (moraliskt) förkastligt l. vanhedrande, mot vars vandel ingen anmärkning kan riktas, som för en i alla avseenden hedrande vandel, ”ostrafflig”; oklanderlig, otadlig; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 1. Efter trettio års oförvitlig tjänst erhöll han avsked med pension. K(onung) Erics (XIV:s) gemål Drottning Carin, .. lefde hela tiden oförviteligit och högst berömmeligt. HSH 3: 48 (c. 1700). Den ena åberopar sin oförvitliga vandel, af den grund, att han icke blifvit offentligen tilltalad för brott eller är känd för några grofva laster. Franzén Pred. 3: 103 (1843). Oförvitligt namn och rykte hans föräldrar sig förvärft. CVAStrandberg 1: 252 (c. 1870). SFS 1936, s. 781.
Avledn.: oförvitlighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
1) (†) till 1: oklanderlighet. Ljunggren SVH 2: 397 (1876).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara oförvitlig. Fryxell Ber. 3: 227 (1828).
OFÖRVITT (o`förvitt Weste), p. adj.; adv. =. [fsv. oforvitter, adj.; jfr t. unverweist; till förvita] (†)
1) oklandrad; opåtald; icke anklagad; särsk. ss. adv., i uttr. göra ngt oförvitt, göra ngt utan (risk för) rättslig beivran l. åtal l. opåtalt. Tegel G1 1: 202 (1622). Skäligtt synes, att han Pfuell för een sådan act eij må oförwitt bliffua. HSH 27: 192 (1633). Dräper eller förgiör någor sig sielf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförvit uptagas, och afsides läggas. MB 13: 1 (Lag 1734). Lindfors (1824).
2) oförvitlig. PH 10: 214 (1773). Efter oafbruten och oförvitt tjenstgöring. VDAkt. 1795, nr 175. Afskjedade Corporalen Hurtig, som oförvitt tjent Kronan som Soldat och Corporal uti 32 Åhr. Därs. 1796, nr 87. Lindfors (1824).
3) om samvete: ”ren”. Med godt och oförvitt samvete. Wallquist EcclSaml. 1—4: 400 (1766).
OFÖRVITTERLIG, adj. (mindre br.) som icke (för)vittrar. Anholm Gog 270 (1895). LB 1: 7 (1899).
OFÖRVITTRAD, p. adj. icke (för)vittrad. Murberg FörslSAOB (1791). Kristalliserad, oförvittrad citronsyra. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 3.
OFÖRVRÄNGD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förvrängd. Wallin Rel. 2: 284 (1827). Kræmer Span. 151 (1860).
Avledn.: oförvrängdhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) Biberg 2: 37 (c. 1820).
OFÖRVUNNEN, p. adj. [fsv. oforvunnin; jfr mnt. unvorwunnen]
1) (numera knappast br.) icke överbevisad om l. förklarad skyldig till ngt brottsligt; äv. med bestämning (inledd av prep. till) angivande brottet; jfr förvinna 4. G1R 2: 195 (1525). Hvar som griper, bastar eller binder någon oförwunnen, utan uppenbar missgierning, ther han må gripas och hächtas före; then hafwer brutit edsöre. MB 20: 7 (Lag 1734). Oförvunnen till förräderi. Adlerbeth Ant. 1: 80 (c. 1792). Tengwall Tank. 19 (1799). SvT 1852, nr 30, s. 2. särsk. (†) i uttr. lag oförvunnen, icke lagligen överbevisad l. förklarad skyldig. SvTr. 4: 28 (1522). RA I. 4: 828 (1598).
2) (†) allmännare: oskyldig. De qval jag oförvunnen lider. Leopold 2: 52 (1801, 1815).
OFÖRVÅLLAD, p. adj. som man icke själv är vållande l. skuld till, som man icke rår för; ofta liktydigt med: oförskylld; motsatt: självförvållad. PH 11: 704 (1779). Oförvållad fattigdom är ingen skam. Bremer Dal. 161 (1845). De oförvållat arbetslösa. SDS 1928, nr 51, s. 6.
OFÖRVÅLLANDES, adv. (vard.) utan ens eget förvållande, utan att man rår för det. Strindberg SvÖ 3: 198 (1890). Lo-Johansson Hist. 133 (1928).
OFÖRVÄGEN. [jfr mnt. unvorwegen, t. unverwegen; jfr o- 3 anm.] djärv, dristig; som icke väjer för risk l. fara l. skyr ngt, vågsam, våghalsig; ofta med bibet. av: övermodig; stundom: dumdristig; äv. oeg., om handling, mod o. d. Pred. 8: 1 (Bib. 1541). Therföre gaf han ock sigh uthi strijden oförvägit, och uthan alt betänkiandhe. LPetri Kr. 16 (1559). The Schyter woro så oförwägne, at the och hotadhe Italien. Schroderus Sleid. 75 (1610). En oförwägen Krijgzman. Widekindi KrijgH 234 (1671). Banér är mera oförvägen och vågsam, Torstenson mera försigtig och modererad. Mankell Fältsl. 483 (1858). Gripenberg Johnson Saf. 188 (1928). särsk. (†) klandrande, i fråga om en otillbörlig djärvhet l. tilltagsenhet; övergående dels i bet.: fräck, övermodigt självsvåldig, oförskämd o. d. (äv. i uttr. oförvägen till att göra ngt), dels i bet.: (brottsligt) oförsiktig, oaktsam, vårdslös (äv. i uttr. oförvägen om ngt, vårdslös med ngt). En oförwäghen biebbare kommer vppå skam. Syr. 9 (”10”): 18 (öv. 1536). Hoffolck .. ganska oförwägit til at bedrifwa allehanda laster och skam. Schroderus JMCr. 216 (1620). Erik Marcusson i Torp oc Jöns Michilson i Westmyra spittelsk och mykit oförwägne i umgenge, ty han är i gården i bastugun eller i fähuset och thenna för 8 dagar sedan sat i klockarestugun. Murenius AV 100 (c. 1644). Faggot ÅmVetA 1744, s. 11 (: om). Häftigt och oförvägit körande och ridande .. hvarigenom Folket, som går til fot, .. esomoftast köras omkull. PH 9: 884 (1772). Hagberg Shaksp. 4: 185 (1848).
Avledn.: oförvägenhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförvägen; äv. (mera tillf.) konkretare, om oförvägen handling o. d. Schroderus Comenius 883 (1639). Hela dagarna deltogo pagerne i Konungens (dvs. K. XII:s) häftiga ritter, oförvägenheter och lifsfaror. HSH 7: 200 (1819). Oförvägenhet är genaste vägen till förderfvet. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk. (†) till slutet, om förkastlig l. otillbörlig djärvhet, övergående i bet.: fräckhet, övermodigt självsvåld, vårdslöshet. Den stora öfwerdådigheet och oförwägenheet, til at giöra twärt emot Gudz bodh. Emporagrius Cat. C 3 a (1669). Ingen .. (bör) af nyfikenhet eller oförwägenhet .. trängia sig til Liken, när de utbäras. SthmStadsord. 2: 233 (1710).
OFÖRVÄGERLIG (oförvä´gerlig Weste), adj.; adv. -en. [jfr t. unverweigerlich] (†) som icke kan l. får vägras; äv. i uttr. oförvägerligen göra ngt, icke vägra att göra ngt. (Ständerna) begärade thet han wille .. thet Konungzlige Nampnet tillijka medh Wäldet oförwägerligen antaga. Girs G1 40 (c. 1630). BraheBrevväxl. 1: 220 (1675). Weste (1807).
OFÖRVÄGLIGEN l. OFÖRVÄGLIGA, adv. (-veg- 1681. -väge- c. 1550. -väije- 1539. -a c. 1550. -en 15391681) [jfr fsv. oforväghliker, oförvägen (Troj. 118); till oförvägen] (†) oförväget; äv.: otillbörligt djärvt, fräckt. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 79 (1539). Verelius 302 (1681).
OFÖRVÄGRAD, p. adj. [fsv. oforveghradher; jfr t. unverweigert] (†)
1) i uttr. göra ngt oförvägrat, icke vägra att göra ngt. Är förthenskuld wår wilie och befalning, att tu oförwägret och strax leffuererer honum samme Summa pen:r. G1R 15: 459 (1543). Petreius Beskr. 2: 120 (1614).
2) som icke förvägras ngn, tillåten, medgiven. Stiernman Com. 1: 278 (1577). Vill någon uti flera smärre pannor inom samma .. (bränneri) .. fördela den på det hela belöpande pannerymden, vare sådant oförvägradt. SFS 1830, s. 617. Söderwall Ordb. 1276 (1917).
OFÖRVÄGS, adv. [sannol. kontamination av oförvägen o. (löpa o. d.) till vägs] (†) i uttr. löpa oförvägs, oförväget l. övermodigt löpa åstad. Hiortzberg Vitt. 323 (c. 1740, 1756).
OFÖRVÄLLD, p. adj. icke förvälld. Warg 363 (1755).
OFÖRVÄND, p. adj. [fsv. oforvänder (SthmJordeb. 2: 319); jfr t. unverwandt; till förvända, v.2] (†)
1) icke bortvänd, stadigt framåtriktad; äv. i uttr. se oförvänt på ngt, se oavvänt på ngt. Lucidor (SVS) 224 (1672). Med oförwändt Ansichte. Porath Pal. 1: E 1 a (1693). Se oförvändt på någon. Murberg FörslSAOB (1791). Lindfors (1824).
2) oanvänd, obrukad, icke konsumerad. SkrGbgJub. 6: 511 (1604).
3) icke omkastad. En oförwänd Ordning. Arvidi 3 (1651).
4) icke förvrängd l. förvanskad o. d. Oförvänd mening, tal, tanke. Murberg FörslSAOB (1791).
OFÖRVÄNTAD, förr äv. OFÖRVÄNT, p. adj. (-vänt 1561. -väntad 17341933) [jfr t. unverwartet] (numera bl. i vitter stil) som kommer oväntat l. oförmodat o. d.; numera vanl. ersatt av: oväntad, oförmodad. Svart G1 149 (1561). Et oförväntadt och oberedt krig. 2RA 3: 634 (1734). (K. X G:s) ankomst var så oförväntad, att (osv.). Carlson Hist. 1: 291 (1855). Det var klart hur .. (striden mellan svanar o. vildgäss) skulle ha slutat, om .. (vildgässen) inte helt oförväntat hade fått hjälp. Lagerlöf Holg. 2: 175 (1907). särsk. i numera obr. (l. bl. tillf.) anv.; särsk.: oförutsedd, oanad; som man icke väntat l. räknat med att finna l. påträffa l. möta (på en viss plats, hos en viss person, vid ett visst tillfälle); som visar sig vara annorlunda än man väntat sig o. d. En fond til vissa oförväntade behof. Berch Hush. 406 (1747). Tagen mit råd i akt, ty eljest anmäler jag det på den ort, som för Eder kan blifva oförväntad. Posten 1769, s. 1010. (Gahn) förmärkte hos den unge mannen (dvs. C. W. Scheele) icke allenast oförväntade kunskaper i kemien, såsom vetenskap, utan äfven en skarpsinnighet, en aningsförmåga (osv.). Järta ÅmVetA 1831, s. 12. Nu deremot trädde han in liksom i en ny, oförväntad och ganska allvarsam verld. Almqvist Kap. 17 (1838).
OFÖRVÄNTBAR, adj. (†) som man icke kan vänta sig, oväntad. Almqvist Smar. 338 (1845).
OFÖRVÄRKAD, p. adj. (numera knappast br.) jur. icke förvärkad. SthmTb. 30/7 1599. Melin JesuL 2: 154 (1843).
OFÖRVÄRVBAR3~020 l. ~002. (tillf.) omöjlig att förvärva. Bremer Pres. 109 (1834).
OFÖRVÄRVLIG. (tillf.) omöjlig att förvärva. Murberg FörslSAOB (1791). Boström 3: 124 (1850).
OFÖRVÄXELBAR3~0200 l. 3~0102, adj. omöjlig att förväxla med ngt annat; särsk. el.-tekn. om elektrisk materiel (säkerhetsproppar o. d.). Elfving Starkstr. 199 (1909).
Avledn.: oförväxelbarhet, r. l. f. särsk. el.-tekn. Elfving Starkstr. 201 (1909).
OFÖRYTTERLIG. (-ytter- 1799 osv. -yttre- 18201853) [jfr t. unveräusserlich]
1) jur. om egendom: som icke får avyttras l. försäljas; jfr föryttra 1 a. SC 1: 778 (1820). Egendom, som är oförytterlig. Aldén Medb. 3: 35 (1885).
2) (i vitter stil) om rättighet o. d.: som är av allt för stor betydelse för ngn för att han skall kunna l. få avstå från den, som man icke låter beröva sig l. aldrig avstår från l. uppgiver; numera vanl. allmännare, övergående i bet.: som med full o. obestridlig rätt tillkommer ngn, obestridlig, självklar, absolut; jfr oförgriplig a, ävensom föryttra 1 b. Boëthius Naturr. 62 (1799). Friheten är en af menniskans oförytterliga rättigheter, som .. hon icke ens sjelf äger rätt att frånhända sig. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 34 (1856). Under sistförflutna riksdag .. yttrades .. att qvinnans rätt att träda i gifte efter eget godtfinnande, så snart hon uppnått myndighetsålder, vore en af hennes oförytterliga rättigheter. RiksdP 1873, 1 K. 1: 487.
3) (i vitter stil, mera tillf.) om mening, uppfattning o. d., = oförgriplig c. VL 1893, nr 202, s. 3. Enligt Bohms oförytterliga mening .. (måste) det heliga löftet infrias. Hellström Storm 241 (1935). SDS 1948, nr 143, s. 7.
4) (i vitter stil, numera bl. tillf.) som utgör en väsentlig, omistlig, ”integrerande” del av ngt l. ngt som icke kan undvaras o. d. (Kristi lära) vill helga menniskan, men ej döda det heligaste, oförytterligaste i hennes väsen. Rydberg Ath. 236 (1859, 1866). En regel, som uttrycker en saks oförytterliga och oföränderliga sätt att vara till. Wikner Mater. 92 (1870). Den friska ursprunglighet, som utgör den grekiska klassicitetens oförytterliga behag. GHT 1897, nr 5, s. 2. Den för all evangelisk kristendom oförytterliga läran om rättfärdiggörelsens sola fide. SvTeolKv. 1928, s. 348.
Avledn.: oförytterlighet, r. l. f. (jur. o. i vitter stil) till 1, 2, 3, 4: egenskapen l. förhållandet att vara oförytterlig. ÖoL (1852). Östergren (1933). särsk. jur. till 1. Kronogodsens oförytterlighet. Svedelius Statsk. 2: 346 (1868). 2NF 6: 691 (1906).
OFÖRYTTRAD (o`föryttrad Weste), p. adj. [jfr t. unveräussert] (†) som man icke avyttrat l. sålt l. på annat sätt gjort sig av med; jfr föryttra 1. Blifve och väll en part af samme varur och liggiandes oföryttrade itt, tu, än somblige try år bort åth. RA I. 1: 641 (1559). Bröstnålen fanns ännu qvar oföryttrad ... Jag igenlöste den. Livijn 1: 317 (1822). Dalin (1853). Björkman (1889). särsk. bildl. l. oeg.: som man icke överlåtit på ngn annan l. avstått från l. uppgivit. (Bodin, † 1596) känner endast alternativet af en oföryttrad och en föryttrad .. suveränetet. Bolin Statsl. 1: 307 (1870).
OFÖRÅLDRAD, p. adj. [jfr t. unveraltet]
1) (†) icke åldrad, som icke blivit gammal l. skröplig; som ännu har kvar sin ungdomliga friskhet; äv. bildl. Han ser ännu oföråldrad ut. Murberg FörslSAOB (1791). Ännu är här (i Kaschmirdalen) den friska, oföråldrade naturen rik på under, som blott synas tillhöra verldens första ungdomsår. PoetK 1819, s. 4. Böttiger 3: 134 (1858). särsk. om sak: som icke ser gammal ut, icke sliten. Bäckström Folkb. 2: 184 (1848).
2) (tillf.) icke föråldrad l. omodern. Det ordet är ännu oföråldradt. Murberg FörslSAOB (1791).
OFÖRÄDLAD, p. adj. icke förädlad.
a) (i sht i fackspr.) om växt l. djur; jfr förädla b. ÖfversVetAFörh. 1869, s. 365. Den ursprungliga, oförädlade Jerseykon. TLandtm. 1897, s. 47. De båda svenska oförädlade hvithafresorterna. LAHT 1908, s. 342.
b) (i sht i fackspr.) om naturprodukt l. råvara l. halvfabrikat; jfr förädla d. Bergv. 2: 599 (1752). Flottning och annan vattentransport av oförädlat virke. HbSkogstekn. 300 (1922).
c) (numera bl. tillf.) i allmännare anv.: icke gjord l. bliven ädlare l. finare o. d.; i sht om person l. ngns själsförmögenheter o. d.; jfr förädla a. Murberg FörslSAOB (1791). Den rå oförädlade menniskan. Leopold 5: 15 (1801). Derföre hafva vi ännu en så stor mängd af oförädlade tycken att bekämpa. BEMalmström 7: 409 (1845). 2SAH 58: 65 (1882).
Spoiler title
Spoiler content