SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
FÖRTÄRA förtä4ra l. fœr-, l. -tæ4r-, i Sveal. äv. 032 (förtä´ra Weste; förtä`ra Dalin), v. -tär, -de, -t, -d ((†) -ar, pr. sg. Balck Es. 175 (1603), Halenius ConcGT 1396 (1742); -at, sup. Brasck TyKr. G 1 b (1649)); se för övr. TÄRA. vbalsbst. -AN (†, RelCur. 202 (1682; i bet. 5 b)), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1738, 1749), Möller (1745, 1755)), -ING o. -NING (se FÖRTÄRING); -ARE (tillf., Linc. (1640; under confector), 2Saml. 35: 218 (1662), Östergren (1924; sälls.)), -ERSKA (tillf., Lind (1749; under verzehrerin), Östergren (1924; sälls.)).
Etymologi
[fsv. fortära, liksom d. fortære efter mnt. vorteren (motsv. t. verzehren); jfr FÖR- II 1 a ϑ o. TÄRA]
— jfr HALV-, O-, ROST-, SORG-FÖRTÄRD.
1) (numera föga br.) förbruka, göra slut på, konsumera; förr äv. med klandrande bibetydelse: förslösa, föröda (jfr 5); oftast i fråga om uppehälle l. underhåll (jfr 3): leva upp; stundom med saksubj.: taga i anspråk. Thenne thin son .., som sina äghodelar haffuer förtärt medh skökior. Luk. 15: 30 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). (Du bör icke blanda så mycket gråbärg i silvermalmen) szå att wåre kol icke påå Gråbergitt onytteligen förtäres. GR 16: 684 (1544). The (fåvitska jungfrur) hade sin olio medh allo förtärdt, / Och wille af systrarna köpa. Ps. 1695, 214: 4. Förläningar och enskiltas omåtteliga begär förtärde det mästa af (statsinkomsterna). Schönberg Bref 1: 97 (1772). Hvar och en (brinnande) kropp .. tilltager i vigt lika mycket, som den förtärda syrgasen vägde. Berzelius Kemi 1: 94 (1808); jfr 5. (Minerallagren) uttömmas och förtäras .. desto hastigare ju ifrigare man bearbetar dem. Bergstedt Clément 410 (1868); jfr b. Den lilla penningesumma, som hans föräldrar kunnat lemna honom, var snart förtärd. LbFolksk. 370 (1868). WoH (1904). — särsk.
a) (†) abs.: förbruka pänningar, livsmedel l. dyl. (Skeppen) liggie ther och Forthära och göre Föge gangnn. GR 10: 228 (1535). (Accisen går) mest öffuer den ätande, förtärande och vandrande mann. OxBr. 3: 45 (1623). Tessin Bref 2: 318 (1755).
b) (†) i pass. med intr. bet.: gå åt, taga slut. Tå nu watnet j flaskonne war förtärdt. 1Mos. 21: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: hade tagit slut). Koka .. (till dess) at Öhlet är mäst förtärdt. Lindh Huuszapot. 5 (1675).
2) [specialanv. av 1] (numera nästan bl. bildl. i högre stil, då anslutning till 5 är möjlig; föga br.) (gm långvarigt l. starkt bruk, gm långvarig nötning l. dyl.) slita ut l. göra slut på.
a) tr. samt i pass. (ofta med intr. bet.); i sht i p. pf. om person: uppsliten, uppgiven (av mödor o. d.), ”slut”, ”förbi”. Iagh haffuer fåfengt och onytteligha förtärdt mina krafft här vppå. Jes. 49: 4 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917); jfr 1. Någon lös sten, som .. blifvit omkastad af vågorne och med tiden förtärd (dvs. uppsliten). Dalin Hist. 1: 8 (1747). Förtärd af mödor och strider, .. sjönk (Karl XI) i sin förtidiga graf. Carlson Hist. 5: 249 (1879). Jag är förtärd av trötthet. Heidenstam Svensk. 1: 210 (1908).
b) (†) refl. Draga ut et fälttåg på tiden, at fienden må förtära sig. Dalin Hist. 1: 261 (1747). Zetzell PVetA 1764, s. 3.
3) [utvecklat ur 1] äta l. dricka upp (ngt) (jfr 5 a); stundom: uppsluka; intaga l. njuta (föda, mat l. dryck), taga l. få (ngt) till livs; äv. (i sht förr) bildl. Förtära kött, öl, brännvin. Förtärande av starka drycker. Han förtär aldrig något före middagen. Den sjuke har ingenting förtärt på flera dagar. GR 1: 22 (1521). Presternar .. (hade) förtärdt .. hwadh på bordena war. Bel 21 (Bib. 1541). Man trugade på oss gorån, vofflor, kringlor mera än vi orkade förtära. Ödmann Hågk. 67 (c. 1805; uppl. 1918). Äfven i fångenskapen förtära .. (flädermössen) helst insekter, som de fånga i flygten. Nilsson Fauna 1: 13 (1847). På .. andra (ångbåtar) betalar man ej mer än hvad man verkligen förtär. IllSv. 1: 7 (1873). — särsk.
a) (numera bl. vard., föga br.) abs.; särsk. pregnant: förtära starka drycker, supa; tidigast måhända [jfr motsv. anv. i fsv.]: slösa, rusta (jfr 1 a). Then som .. spelar och dublar, dricker och förtärer, .. han haffuer intet Gudh med sigh. Botvidi 3Pred. 11 (1621, 1627). Lät oss nu förtära / Och vår flaska tömma ur. Bellman 4: 90 (1791). Hon såg gerna, att fremmande .. togo in (hos henne) och förtärde. Almqvist Ekols. 2: 50 (1847).
b) (numera föga br.) mer l. mindre bildl. Itt slechte .. hwilke medh sina oxlatender vpfräta och förtära the elenda j landena. Ordspr. 30: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: äta ut). Revolutionen förtärer sina egna barn. Svedelius SmSkr. II. 2: 23 (1864, 1888); jfr 5.
4) (†) med avs. på tid o. d.: förspilla; förnöta, framleva; äv. om fortskaffningsmedel: använda (så l. så mycken tid); refl. med intr. bet., om tid o. d.: förgå. Mandoms Ålderen förtärer man .. vthi .. Dichtande och Trachtande. Schroderus Hoflefw. 281 (1629). Därför skall äfven mitt lif sig i enslig jämmer förtära. Stagnelius (SVS) 1: 200 (1815). En ångbåt, som endast förtär tre, fyra timmar på sin öfverfart. Almqvist AmH 2: 243 (1840). Hvi förtären I eder tid i fåfäng och onyttig sträfvan. Flensburg KyrklTal 126 (1871).
5) (så småningom) förstöra l. förinta (ngt).
a) [jfr 3] om ohyra, kryp, parasiter l. dyl.: uppfräta; äv. (föga br.) mer l. mindre bildl. All tijn trää och tijns landz frucht skal ohyra förtära. 5Mos. 28: 42 (Bib. 1541). De främmande svärmar (av tiggare), som förtärande störtat öfver (landet). Lysander Äfv. 11 (1872). Cavallin (1875).
b) (numera bl. i högre l. i vitter stil) invärka sönderdelande l. upplösande på (ngt), uppfräta, bortfräta; ofta i pass. med intr. bet.: undergå en småningom skeende förstöring, täras bort, förr äv. om sten o. d.: förvittra; äv. mer l. mindre bildl. (jfr f); ss. tr. med saksubj.; i p. pr. äv. med adjektivisk bet. BOlavi 41 b (1578). Ett aff the tienligaste Medel .. til at förtära Steenen. Palmcron SundhSp. 65 (1642). (Kalkbärgens) root är vpäten och förtärd lijka som trää af maal. Hiärne 2Anl. 248 (1706). Tidens förtärande magt. Rydqvist SSL 1: 249 (1850). (Läkaren) hade förklarat, att den ena lungan var förtärd. De Geer Minn. 1: 165 (1892). Rosten (på guldet) .. skall såsom en eld förtära edert kött. Jak. 5: 3 (Bib. 1917; NT 1526: vpäta).
c) (†) smälta (mat). Wollimhaus Ind. (1652). När Magan intet förtärer, och et Durchlopp är der hos. Roberg Beynon 134 (1697; t. orig.: Für das Undäuen desz Magens mit der Ruhr). jfr O-FÖRTÄRD. — bildl. [jfr fr. digérer une pensée, gr. χόλον καταπέσσειν] med avs. på tankar o. d.: grubbla l. ruva på. Sedan han sina swåra Tanckar i så måtto vthi twå Dagar förtärdt hafwer, kommer (osv.). Sylvius Curtius 233 (1682).
d) (numera i sht i högre stil) om eld, låga, hetta l. dyl.: förbränna, bränna bort, förinta; äv. mer l. mindre bildl. Ath eldhen motte komma nedh aff himmelen och förtära them. Luk. 9: 54 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Liws förtära sigh sielfwa i thet the lysa för androm. Prytz MJonsd:r B 2 a (1652). Kroppen var redan af lågan förtärd. Ehrenadler Tel. 713 (1723). Jag ville tala om min kärlek, om den glöd som förtärde min själ. Wijkander OSam 74 (1875). Auerbach (1908). — särsk.
α) i p. pr. med adjektivisk bet., om eld, hetta o. d. Ebr. 12: 29 (NT 1526). Herrans herligheetz anseende war såsom en förtärande eeld .. för Jsraels barnom. 2Mos. 24: 17 (Bib. 1541). En så förtärande hetta, att den bragte döden åt hvarje lefvande varelse. Svensén Jord. 37 (1884).
β) i pass. med intr. bet. om eld, förr äv. om lampa, fackla o. d.: brinna ut; i p. pf.: utbrunnen. Jag vördar, forntidsminnen, ännu er, / och tänder åter er förtärda lampa. Tegnér (WB) 1: 173 (c. 1805). Den eld, som flammar mest, är först förtärd. Sturzen-Becker 6: 30 (1868; bildl. om känsla).
e) (numera knappast br.) om (”tärande”) sjukdom, umbäranden, lidanden o. d.: tära på (ngn, ett organ, ngns utseende, hälsa l. krafter l. dyl.), komma att avtyna l. dö bort; i sht i pass. med intr. bet.: täras bort, avtyna, dö bort; äv. bildl. Then dyra tijdhen warder förtärandes landet. 1Mos. 41: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: hungersnöden skall förtära landet). Hans fäghrind (varder) förtärd såsom aff maal. Psalt. 39: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: är det ute med). Förtärd af plågor. Cavallin (1875). Förtärd af bröstlidande. SvBL 10: 133 (1890). — särsk.
α) (†) i p. pr. ss. adj., om sjukdom (särsk. om feber): tärande, hektisk. En förtärande feber. Serenius Bb 4 b (1734). Cavallin (1875; med hänv. till tärande).
β) i p. pf. ss. adj.: avtärd, tärd, avfallen. Ågren Gell. 61 (1757). Döden hade då .. tryckt sin stämpel djupare på hans förtärda gestalt. De Geer Minn. 2: 136 (1892).
f) (numera bl. i vitter stil) mer l. mindre bildl., särsk. om känsla, bekymmer, sorg l. dyl.: jämt o. ständigt anfäkta l. plåga (ngn, ngns liv) så att han kan förgås; ofta i pass. med intr. bet.: lida svårt, vara nära att förgås (av sorg, bekymmer, otålighet osv.); i p. pr. äv. med adjektivisk bet. Förtäras av längtan, kärlek, sorg. En förtärande avund. Wår Ande han förtäres heel aff Sårger wee och Möda. Arvidi 148 (1651); jfr e. (Smärtan) hemligt mig förtär. Nordenflycht Turt. 5 (1743). Mannens hjerta / förtärdes lika utaf fröjd och smärta. Tegnér (WB) 7: 32 (1834). Förtärd av maktlystnad. Sylwan (o. Bing) 1: 155 (1910). — särsk. (numera föga br.) refl. Hiertan som af sorg förtära sig och blöda. Brenner Dikt. 2: 63 (1719). (Han) kunde .. förtära sig sjelf i vemod. Wirsén i 3SAH 2: 547 (1887).
g) (numera bl. ngn gg i vitter stil) allmännare (utan tanke på om förstörelsen tager längre l. kortare tid): helt o. hållet förstöra, föröda; såväl med avs. på ngt materiellt som på ngt immateriellt; i pass. ofta med intr. bet.: gå under, förgås. Swerdet (skall) komma offuer theras städher, och skal förtära och vpfräta theras bomar. Hos. 11: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: förstöra). Haatet förtärer och till intet gör alt hwad hoos menniskiomen finnes ärligit bestält wara. Bullernæsius Lögn. 373 (1619). De brytningar, i hvilka det gamla samhället förtärdes och ett nytt i stället framstälde sig. Carlson Hist. 3: 185 (1874). Ett land som förtär sina inbyggare. 4Mos. 13: 33 (Bib. 1917).
h) tekn. om viss färg i förh. till en annan: förtaga värkan av (en färg), ”slå ihjäl”, ”döda”. De flesta gröna färger (äro) farliga att blanda med andra, emedan de ofta förtära dessa. MeddSlöjdf. 1889, s. 111.
6) [bet. utvecklad ur 5 b; jfr motsv. anv. av TÄRA] (†) refl. med saksubj.: fräta (sig genom ngt); dep.: sippra ut (ur ngt). Balck Es. 166 (1603). Man (kan) kasta Salt på .. (paddorna), thet förtärer sigh igenom them, och the döö. IErici Colerus 1: 174 (c. 1645).
Särsk. förb.: FÖRTÄRA BORT. (†) helt o. hållet förtära l. göra slut på; i pass. äv. med intr. bet.: täras l. nötas bort; jfr BORT-TÄRA. Job 24: 19 (Bib. 1541; till FÖRTÄRA 5). Then naturlige Hetan förtärer bort födan i Kroppen. Ekman Siönödzl. 32 (1680); jfr FÖRTÄRA 5 c. När .. (hästen) kommer på det Nijonde Åhret, så förtärs .. det swarta på Tänderna bårt. Rålamb 13: 119 (1690); jfr FÖRTÄRA 2.
FÖRTÄRA UPP. (†) till 1, 3: göra slut på (mat l. dryck), äta l. dricka upp. (Fogdens karlar) förtäre up alt thet bonden haffver till matt eller drijck. GR 22: 475 (1551).
Spoiler title
Spoiler content