publicerad: 1928
FÖRVANT förvan4t l. fœr-, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. FÖRVANTE, m.||ig.; best. -en; pl. -er ((†) -ar GR 3: 140 (1526), 2RARP 5: 638 (1727: bundsförvantarne)). Anm. Den förr stundom förekommande pluralen förvante (GR 12: 266 (1539), Därs. 13: 109 (1540)) är eg. en substantiverad form av FÖRVANT, adj.
Ordformer
(-vant GR 28: 224 (1558) osv. -vante GR 18: 257 (1547: Blodzförwante), Östergren (1924). -vanter Emporagrius Oxenstierna 110 (1655: religions förwanter), Rajalin Skiepzb. 16 (1730: när förwanter))
Etymologi
[av mnt. vorwante(r) l. t. verwandte(r), substantiveringar av mnt. vorwant resp. t. verwandt (se FÖRVANT, adj.); jfr ANFÖRVANT]
1) (†) person som (på ett l. annat sätt) är nära förbunden med l. hör till ngn l. ngt; anhängare; delägare; äv.: undersåte. Ko(nung) Cristierns anhang och förwantter. GR 4: 378 (1527). Bisper, Prelater och alle andre åndelige dheres förwanthe och vnderdaane. Därs. 12: 266 (1539). (Söder-)Compagnietz Förwanter. Stiernman Com. 1: 942 (1626). Dalius Valet. (1681; i titeln). — jfr ART-, BEKÄNNELSES-, BLODS-, BUNDS-, DOMKAPITELS-, EDS-, KAMMAR-, KANSLI-, KONFESSIONS-, KONST-, LANDS-, RELIGIONS-, RÅDS-, SKYDDS-, SLÄKT-, STAM-, TROS-, TULL-, ÄMBETS-FÖRVANT m. fl. — särsk.
a) bundsförvant, förbunden. GR 1: 81 (1523). Hans K: M:t med sina förwanter the Lubske. Därs. 8: 71 (1532). AOxenstierna 1: 517 (c. 1624).
b) anhängare l. bekännare (av en religion l. troslära), trosförvant. Alle then Augsburgiske confessions förvanter. OxBr. 1: 65 (1614). Münchenberg Scriver Får. 150 (1725).
2) (numera föga br.) person med vilken ngn räknar släktskap (på grund av blodsband l. giftermålsförbindelse), anförvant, frände, släkting. GR 1: 24 (1521). Thet .. så hände, att någon menniskia .. bliffwer åweta, så at hon kommer ifrån skäl och förnufft, tå skole hans .. näste fränder och förwandter honom .. bewara. Lagförsl. 514 (c. 1606). Både jag och min bror togo hustrur ur denna krets af förvandter och leksystrar. Geijer I. 3: 7 (1834). Hildebrand Hedn. 85 (1872). Fatab. 1908, s. 228. jfr BLODS-, NÄR-, SIDO-FÖRVANT m. fl. — särsk. (i högre stil) i bildl. anv. Atterbom SDikt. 1: 88 (1811, 1837). En plats bland konungens drabanter / han (dvs. Axel) fick, ibland sin själs förvandter. Tegnér (WB) 4: 10 (1822). Rundgren Minn. 1: 139 (1855, 1870). jfr SJÄLS-FÖRVANT m. fl.
Avledn. (se äv. under FÖRVANT, adj.): FÖRVANTARE, m.||ig. [eg. ombildning av förvanter efter mönstret MÄSTER : MÄSTARE] (†) till 2: släkting. VDAkt. 1660, nr 114. Därs. 1724, nr 566. —
Spoiler title
Spoiler content