SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-VILLKOR. [fsv. forvilkor] (†) villkor, förbehåll. GR 14: 36 (1542).
(II B) -VILLKORA, -ing (se avledn.). [fsv. forvilkora, liksom ä. d. forvilkåre efter mnt. vorwillekoren. Jfr VILLKORA] (†)
1) (mot vissa bestämda villkor) avtala l. utlova l. utfästa (ngt). Om then eena part then andra, i sijn anliggiande nödh .. medh offta förebemelte förwilkorade hielp .. förlatendes warder. Tegel G1 2: 144 (i handl. fr. 1541). Schultze Ordb. 2186 (c. 1755).
2) refl.: förbinda sig, förplikta sig. GR 23: 55 (1552). Then sigh förwilkorar och förplichter til något Straff, ther han bewiliade Lagh och Stadga öffwerträdandes worde. L. Paulinus Gothus MonTurb. 55 (1629). Schroderus Os. 1: 421 (1635). särsk. närmande sig l. övergående i bet.: försäkra, bedyra. OPetri Tb. 98 (1526). Haffwer han högeligen sworidt och förwilkoret sigh, att han icke vdj någen måtte, falskeligen, med wår Spannemåle, handlet haffwer. GR 15: 277 (1543). Därs. 28: 390 (1558).
3) vedervåga, sätta i pant. (Han) ville .. förve(l)kora sin halss, om han icke skaffadhe vår Kon(ungh) en sodhan fredh han ville begera på 25 åhr. OxBr. 5: 375 (1625). RP 4: 185 (1634).
4) närmande sig bet.: förvärka (jfr 3). Then framlidne her Joen j hageby höge, hwilcken med sitt oloffligit leffwerne, hans godz och ägedeler, förwilkoratt och förwerckatt haffwer. GR 17: 68 (1545).
5) refl., närmande sig bet.: göra sig l. bliva skyldig till (ett straff). Om hon kommer igen, hafuer hon föruelkorat sigh på elden. ÄARäfst 141 (1596).
Avledn.: förvilkoring, f. till FÖR-VILLKORA 1 o. 2, konkret: utfästelse, förpliktelse. HH XIII. 1: 228 (1566).
(II B) -VINNA (pass. förvi´nnas Weste), numera bl. i p. pf. (i bet. 4) -vunnen040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (p. pf. -vunden 1544 (: förwundene, pl.)1799 (: förvundna, sg. best.), -vunnende (-uunnende) 15421551. -wnnede 1540. p. pf. pl. -vunnene (-vundene, -vunnende) 15431550) [fsv. forvinna, övervinna, överbevisa, fälla, döma, liksom d. forvinde efter mnt. vorwinden]
1) (†) besegra, betvinga. Lovén Dante 3: 51 (1857).
2) (†) nödga, tvinga, driva. Kunna .. (kejsarens utskickade) förwinna edhers Nådhes Höghmechtigheet ifrån thet Confederatz och Förbund, som giort är emillan edher Kon. M(ajestät) och Kon. M(ajestät) wår käre nådigste Herre. Tegel G1 1: 179 (1622). PersSlafv. 136 (1800; klandrat ss. osvenskt o. konstlat i JournSvL 1801, s. 240).
3) (†) övervinna de obehagliga l. skadliga följderna av (ngt), upphöra att känna smärtan l. olägenheten av (ngt), repa l. hämta sig efter (ngt). (De) slogho, hwgge och limmelastade for:ne vår karl, saa ath han forwinner thet aldrick. GR 4: 70 (1527). Nu blef Aske-pjesken så glad, att han tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. SvFolks. 280 (1849).
4) (numera bl. i fackspr. o. i vitter stil) i fråga om brott l. straff.
a) överbevisa (ngn ss. skyldig l. brottslig); numera bl. i p. pf.: överbevisad, funnen l. förklarad saker l. skyldig; i sht i predikativ ställning; numera bl. åtföljt av en (ofta av prep. till, i sht förr äv. om l. för inledd) bestämning angivande det brott o. d. vartill vederbörande gjort sig skyldig. GR 1: 30 (1521). En föruunnende tiuffue och forrädere hoop. Därs. 14: 114 (1542). Lagligen förvunnen til brott. Schönberg Bref 1: 45 (1772). Skulle Herr Comministren värkeligen vilja förvinna mig til så grofva brott. VDAkt. 1783, nr 94. Den som blifvit förvunnen att hafva .. genom våld eller hot stört valfriheten. SFS 1891, nr 14, s. 10. Förvunnen om kätteri. Hallström Skepn. 112 (1910). jfr LAG-, O-FÖRVUNNEN.
b) förklara (ngn) skyldig till straff o. d.; numera bl. i p. pf., åtföljt av en (ofta av prep. till inledd) bestämning angivande det straff o. d. som ngn förtjänar l. ådömes på grund av begånget brott o. d. Det dödsstraff, hvartill han sjelf kände sig förvunnen. Franzén Pred. 2: 14 (1842). Härigenom är .. Faust förvunnen att dö. Lysander Faust 76 (1875). Arbetsförmannen, ingeniören, fabriksföreståndaren kunna .. förvinnas till skadeersättning, om de genom vårdslöshet eller annorledes vållat olycka. Forssell Stud. 2: 7 (1884, 1888). Förvunnen till 40 marks böter. NF 17: 1515 (1893).
Avledn.: förvinnelig, adj. till FÖR-VINNA 3; i ssgn O-FÖRVINNELIG.
(II B) -VINST. [jfr ä. d. forvindst] (†) vinst, förtjänst. All förwinsten (på ett åtaget arbete) blifwer bortto. VDAkt. 1689, nr 169.
-VINTER3~20. [jfr d. forvinter]
1) (mindre br.) till I 2: vinterväder som (oväntat) infinner sig före den eg. vinterns inbrott. Alm. 1638, s. 37. Sundén 1: 410 (1886). Hahnsson (1896).
2) till I 1 b: tidigare del(en) av vintern. HbTrädg. 3: 15 (1872). Nilsson FestdVard. 157 (1925).
Spoiler title
Spoiler content