FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-VIS3~2, adj. [jfr ä. d. forvis. Jfr FÖRE-VIS]
1) (numera br. bl. i det sista av de nedan anförda ordspr.) som på förhand anar kommande händelser l. inser vad som bör göras, förutseende; jfr FÖR-KLOK; motsatt BAK-, EFTER-VIS. Hoo som wore förwijs han fore aldrig illa. SvOrds. B 1 a (1604). Bättre är förvis än eftervis. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (†) för tidigt klok, brådmoget klok; äv.: självklok, ”viktig”; jfr FÖRVETEN d. Nordforss (1805). (Sv.) Förvis .. (lat.) sciolus; nasutus. Lindfors (1815). (Sv.) Förvis .. (t.) zu frühzeitig klug, altklug. ÖoL (1852).
Avledn.: förvishet, r. l. f. (†)
2) till FÖR-VIS 2: brådmogen klokhet, självklokhet, självgodhet, ”viktighet”. Weste (1807). Hvar och en .. (må) blifva i sitt kall .., samt icke med förvishet söka att blanda sig i det honom icke tillhörer. Askelöf Tal 19 (1835). Och hvad Försynen, full af enhet, tänker, / Det sönderplockas, det förvrides ständigt / Af förvisheten. Ridderstad SDikt. 3: 393 (1862).
