publicerad: 1928
FÖRVETEN förve4ten l. fœr-, i Sveal. äv. 032, äv. (i sht i Götal.) 3~20 (fö`rveten Weste; fö`rvét'nn o. förvèt'n Dalin), adj. -tet; -tne, -tna; -tnare. adv. -TENLIGA (†, Linc. (1640), Fasciculus (1677, 1690)), -TET.
Ordformer
(-ve(e)t- 1530 osv. -vett- 1619—1798. -vit- 1526—1737. -vitt- 1528—1731. -wätt- 1647 (: förwättenheet))
Etymologi
[fsv. forvitin, motsv. ä. d. forviden, isl. forvitin, eg.: som i förväg vill veta ngt; till FÖR- I 2. Med avs. på senare ssgs-leden jfr ENVETEN]
(numera nästan bl. dels vard., bygdemålsfärgat, dels i högre stil) (mycket l. starkt) nyfiken l. vetgirig; i sht: som opåkallat l. på ett opassande sätt söker få kännedom om l. lägger sig i sådant som icke angår honom; äv. i överförd anv. om yttrande o. d.: som röjer dylik egenskap. Hwadh titt embete intet wedherkommer, ther war icke förwitten, Ty tigh är wel meer befalt än tu kant vthretta. Syr. 3: 23 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Syssla icke förvetet med det som ligger utanför din uppgift). (Jesus) wille (icke) swara på Herodis förwetna frågor. Spegel Pass. 490 (c. 1680). Jag vill icke sörja / För den dag, som än ej är, / Och förveten spörja. Ps. 1921, 325: 1. Förvetnare jänta har jag då aldrig sett. Östergren (1924). — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. förveten på ngt.
α) nyfiken på ngt. På stora sammansvärjningen förveten / Han är, men allt är tyst, ej ljus han får. Kullberg Tasso 2: 205 (1860).
β) lysten efter ngt. Boskapen (är) i Begynnelsen, tå han insättes .. förweten på Halm. IErici Colerus 1: 342 (c. 1645).
b) (†) närmande sig bet.: ivrig, hågad, angelägen. Min Forman war förweten at tala med honom. Rålamb Resa 9 (1658, 1679). Björner HalfdBr. 4 (1737).
c) (†) närmande sig bet.: som åstundar l. eftersträvar nyheter l. förändringar. Någhor stycker vthi thet sett och Ceremonier, som plägha vthi wåra Församblingar brukas widh Döpelsen, .. (äro) aff någhra orooligha och förwetna menniskior anfechtat. LPetri Exorc. A 2 a (1562). Dens. Kyrkiost. 32 a (1566).
d) (numera knappast br.) övergående i bet.: självklok, självgod; förmäten. Förnuftets förvetna förmätenhet. Lutteman Schulze 128 (1799). Den, som djärfdes uppträda mot de vederbörligen hallstämplade unionsteorierna .., han vardt .. illa anskrifven .. såsom en förveten bråkmakare och en närgången antastare af den norska oskulden. HHjärne i SvTidskr. 1894, s. 586. — jfr (†): Förwettne och ähregirige Sinnen pläga allment vpwäckia kätterske Läror. Schroderus Os. 1: 400 (1635).
e) (†) om sak: som innebär en (onödig) nyfikenhet (i fråga om ovidkommande l. dunkla l. onyttiga saker); äv.: vidskeplig. Monge vthaff them som förwitna konster brukat hadhe. Apg. 19: 19 (NT 1526; Bib. 1917: vidskepliga). På förwetna, onyttiga, Ja, skadeliga Ting kunne wij läggia osz medh alt Alfwar. Preutz Kempis 10 (1675).
Avledn.: FÖRVETENHET, r. l. f. (numera nästan bl. dels vard., bygdemålsfärgat, dels i högre stil) nyfikenhet, vetgirighet. OPetri Sacr. 30 a (1528). Judarna (kommo) fordom til Martha och Maria i Bethanien .. af förvetenhet, at se den upväckte Lazarus. Liljestråle Kempis 190 (1798). Förvetenhet om livet är en dårskap, / Naturen vill oss väl med vad den döljer. Wulff Leopardi 99 (1913). särsk.
a) (†) nyfiken begärlighet (efter världens njutningar); jfr FÖRVETEN a β. När diffuulen icke kan .. medh förwetenheet och lust förhindra hörsamheten, så biwdher han til at görat .. medh mödho och mootgång. FörsprSalB (Bib. 1541).
b) (†) närmande sig bet.: åstundan, iver; jfr FÖRVETEN b. Oden omtalar för den trogna makan Frigg sin stora förvetenhet att besöka allkloke jätten Vafthrudne. Wisén Oden 32 (1873).
c) (†) närmande sig bet.: strävan efter förändringar; jfr FÖRVETEN c. De ostuderade (ha) af förwetenhet .. tagit efter (av de ”studerade” använda utländska ord). Columbus Ordesk. 8 (1678).
d) (numera knappast br.) självklokhet, självgodhet; förmätenhet; jfr FÖRVETEN d. Thetta mitt förehafwande .. giordes aff migh (icke) vthi vngdoms förwetenheet. Gustaf II Adolf 118 (1615). Ehrenheim Phys. 1: 2 (1822).
Spoiler title
Spoiler content