[av fr. garant, ffr. guarant (jfr ä. it. guarento); av germ. ursprung; jfr mnt. warent, p. pr. av mnt. waren, garantera, besläktat med BEVARA, FÖRVARAo. d.; jfr GARANTERA,GARANTIsamt GARAGE]
(i sht i fackspr.) myndighet l. enskild person som garanterar (se d. o. 1) ngt; löftesman, borgensman; urspr. bl. i fråga om folkrättsliga förh. RP 11: 504(1646). (Adolf Fredrik) blef nödsakad att, såsom Garant af Westphaliska freden, gripa till vapen. Gustaf III 1: 11(1771). Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande aflämna .. skriftlig förbindelse å tecknadt garantibelopp, som är oguldet. SFS 1903, nr 94, s. 23.— jfr MED-GARANT.
