SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GARANT garan4t, äv. garaŋ4t, stundom garaŋ4 (garánngt Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ga- 1715 osv. gua-, gva- 16461740. -and 16601734. -ant 1646 osv.)
Etymologi
[av fr. garant, ffr. guarant (jfr ä. it. guarento); av germ. ursprung; jfr mnt. warent, p. pr. av mnt. waren, garantera, besläktat med BEVARA, FÖRVARA o. d.; jfr GARANTERA, GARANTI samt GARAGE]
(i sht i fackspr.) myndighet l. enskild person som garanterar (se d. o. 1) ngt; löftesman, borgensman; urspr. bl. i fråga om folkrättsliga förh. RP 11: 504 (1646). (Adolf Fredrik) blef nödsakad att, såsom Garant af Westphaliska freden, gripa till vapen. Gustaf III 1: 11 (1771). Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande aflämna .. skriftlig förbindelse å tecknadt garantibelopp, som är oguldet. SFS 1903, nr 94, s. 23. — jfr MED-GARANT.
Spoiler title