GEHENNA jehän3a2, stundom ge-, äv. 040, n.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[av senlat. gehenna, sengr. γέεννα, av hebr. geihinnom, urspr. ett ortnamn (se 1)]
1) eg. namn på en dal (äv. kallad Hinnoms dal) söder om Jerusalem, under vilken enl. judisk folkföreställning funnos brinnande djup som efter den yttersta domen skulle bliva straffort för de onda; senare (i nytestamentlig tid) utan lokalisering till nämnda dal om de osaligas pinorum i dödsriket; helvete. Heta flammor honom bränna; / Grymt han pinas i Gehenna. Stagnelius (SVS) 4: 223(c. 1822). Falstaff .. skulle förpassats till det understa gehenna, om han dömdes af (vissa moralister). Fröding Eftersk. 2: 64(1890, 1910).
2) i överförd anv.: straffort, plågoort, ”helvete”; stundom eufemistiskt. En 16 års yngling, hvilken .. har emot sig en barbarisk förmyndare, ett grymt öde, .. ett Gehenna af omgifning. CFDahlgren 4: 75(1830). Betraktad med våra ögon, var hela medeltiden ett enda stort gehenna. Wulff Dante 41(1897). Jag .. tyckte att lifvet var ett litet Gehenna. Bergman Vänskap 43(1899). — särsk. (föga br.) i ed. Det vore .. sjelfva Gehenna, / om (osv.). Sommelius Silh. 24(1846).
