publicerad: 1928
GEN- ssgr (forts.):
(8) -FORDRAN. (numera bl. jur.) motfordran; förr äv. i allmännare anv. BoupptVäxjö 1775. En uppoffring utan genfordran har dubbelt värde. Ödmann StrFörs. 1: 464 (1800). Rätt till kvittning för genfordran. SFS 1907, nr 36, s. 46. —
(8) -FORDRING. (numera bl. jur.) genfordran; nästan bl. i sg. best. o. i pl. BtRStP 1828—30, 1: nr 1, s. 10. Kallenberg CivPr. 301 (1918). —
(8) -FRÅGA, r. l. f. [jfr t. gegenfrage] (i skriftspr., föga br.) motfråga. Borg Luther 2: 549 (1753). KWarburg i GHT 1898, nr 80 B, s. 1. Östergren (1924; angivet ss. skriftspr. o. mindre vanligt). —
(6) -FYLLA, v. (†) ersätta. För 9 .. Vocales .. finnas ike meer än 4 ibland Runorne som them lijkväl geenfylla. JTBureus (1602) hos Lindroth Bureus 84. —
(7) -FÄRD. [sv. dial. genfär(d); vbalsbst. till förb. FARA IGEN 1 (se FARA, v. särsk. förb.); jfr d. genfærd] (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid, numera föga br.)
1) abstr.: spökeri. Holmberg Bohusl. 2: 46 (1843). Ringning och sång voro de två medel man hade att skydda sig från genfärd. Norlind AllmogL 626 (1912). Östergren (1924).
2) vålnad, gengångare; äv. bildl. En genfärd af någon som blifvit ihiälslagen. Dalin Arg. 1: 103 (1733, 1754). JmtFmT 3: 5 (1902). Det forna Lund, .. / där .. / .. stora minnens genfärd än dröjt kvar. Flensburg Sång. 160 (1912, 1915). —
(10) -FÖDAS, v. dep. [jfr d. genföde(s)] (i vitter stil, föga br.) ånyo födas, födas på nytt. Atterbom i PoetK 1821, 1: 165. Hvarje gång (hon bränts) lefde hon (dvs. Gullveig) upp igen eller genföddes. Dens. VittH 105 (1845). Ullman UFolk 161 (1904). —
(8) -GIFT, f. [jfr ä. d. gengift] (†) gengåva. Gifft och gengifft. L. Paulinus Gothus ThesCat. 429 (1631). —
(7 a) -GLANS. (i vitter stil, föga br.) återglans, återspegling. Wieselgren SvSkL 2: 3 (1834). En genglans af Herrens heliga klarhet. Flensburg KyrklTal 174 (1873). Tavaststjerna Morg. 141 (1884). Östergren (1924; angivet ss. skönlitterärt o. mindre vanligt). —
-GÅ l. -GÅNGA. [bildat till GEN-GÅNGARE] (†) om död person: gå igen, åter uppenbara sig; äv. bildl. Den .. qvinliga skepnaden .. vore .. en gengående prinsessa. Almqvist Herm. 207 (1833). Denna förvillelse (dvs. att tron i kristendomen betyder allt, bot o. bättring mindre) .. gengångar merändels i hvarje tid. Wieselgren SvSkL 1: 341 (1847). Topelius 24: 242 (1857; bildl.). —
-GÅNG. [jfr d. gengang; bildat till förb. GÅ IGEN efter GEN-GÅNGARE 1] (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i ä. tid, numera föga br.) handling(en) l. förhållande(t) att gå igen, spökande, spökeri. Möjligheten af dödes gengång. Almqvist Amor. VII (1839). Cygnæus 8: 139 (1846). Östergren (1924). —
(7) -GÅNGARE. [jfr d. genganger; bildat till förb. GÅ IGEN l. möjl. lån från d.]
1) (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid) vålnad av avliden människa, spöke. SP 1780, s. 686. Gengångaren var i stånd .. att på mångahanda sätt skada dem (dvs. sina fiender). Lovén Folkl. 202 (1847). Fatab. 1921, s. 204.
2) mer l. mindre bildl.; särsk. om ngn som företräder en förgången tids åskådning l. seder o. d. l. om ngt som är l. uppfattas ss. en kvarleva från en äldre tid. Törneros Brev 2: 8 (1827; uppl. 1925). Karl (den djärve av Burgund) var .. en gengångare från feodalismens gyllene tider. Pallin MedeltH 88 (1872). Första åren efter odlandet uppdyka väl såsom gengångare af den forna vegetationen Vass (osv.). MosskT 1888, s. 360. Wirén ZoolGr. 1: 415 (1899).
-sägen. —
-GÅNGERI1004, ngn gg äv. 3~002. [jfr d. gengangeri; bildat till förb. GÅ IGEN efter GEN-GÅNGARE 1] (i fråga om folkliga föreställningar, i sht i äldre tid, numera föga br.) spökeri. SKN 1843, s. 210. Lovén Folkl. 201 (1847). —
-GÅNGERSKA. fem. till GEN-GÅNGARE; i sht (tillf., i vitter stil) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. Nyberg 2: 265 (1832; bildl.). Östergren (1924). —
(1) -GÅRD. (†) om gård i förh. till en midt emot densamma liggande gård. ConsAcAboP 1: 222 (1646). —
(8) -GÅVA. [jfr ä. d. gengave, t. gegengabe] gåva given ss. vederlag för förut erhållen gåva. Schroderus Comenius 878 (1639). Gåfwor och geengåfwor hålla Wänner längst. Grubb 109 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 56 (1807). Om gåfva och gengåfva i äldre germansk rätt. Bergman (1909; boktitel). —
(6) -GÄLD. [fsv. gengiäld, motsv. d. gengæld; jfr isl. gagngjald, gåva av brudgummen till bruden, avpassad efter brudens hemgift] vedergällning, ersättning; oftast i uttr. i l. till gengäld, ss. vedergällning l. ersättning; äv. med förbleknad bet.: i stället. Wivallius Dikt. 88 (1634). Hvad skall jag då i gengäld gifva er? Hagberg Shaksp. 2: 79 (1847). (Amsterdams) sjöfart går visserligen icke upp mot Rotterdams, men så är i gengäld dess handel så mycket större. Torpson Eur. 1: 217 (1895). Dom. 8: 35 (Bib. 1917). Gören gott .. utan att hoppas på någon gengäld. Luk. 6: 35 (Därs.). —
(6) -GÄLDA. [jfr d. gengælde] (i sht i skriftspr.) giva vederlag för (ngt), vedergälla (ngn), återgälda (ngn l. ngt med ngt); med avs. på ngt ondt l. obehagligt: ge betalt för (ngt), hämnas (ngt). Strinnholm Hist. 1: 484 (1834). Gengälde dig Zeus och öfrige gudar! Johansson HomOd. 9: 479 (1844). De historier, med hvilka B. och jag gengäldade den gästfrihet vi åtnjöto, mottogos med välbehag. HLilljebjörn Hågk. 2: 25 (1867). Att .. gengälda all den förtret, de lidit. Bååth Saxo 22 (1902). —
-GÄRD. (gen- 1540 osv. gin- 1527—1923) [fsv. gengärd (i bet. 1), eg.: tillrustning till ngns mottagande, motsv. d. gengærd]
1) (förr) till 2; urspr. om det sammanskott av livsmedel som under medeltiden ett område på landsbygden hade att utgöra till konungen l. ngn hans ämbetsman l. till biskopen vid besök av ngn av dem; sedermera dels om den stående årliga (in natura l. i pänningar utgående) skatt till kronan vartill nämnda sammanskott till konungen förvandlades, dels om (uppbörd av) årlig avgift (in natura l. pänningar) till vissa lokala tjänste- l. ämbetsmäns underhåll. GR 4: 312 (1527). (Gården räntar) fyre pund smör oc halffierde pund korn .. för gingerd. BtFinlH 3: 273 (1551). Jtem haffuer Ländzmahn i grundsundh till at fordhra sin gingerdh, aff Anders Nilss. ÅngermDomb. 1634, fol. 80. HSH 31: 392 (1662). Med presterna, som dagen derpå skulle hålla ginger(d) (uppbörd och läsförhör) uti Wuokki by, följde jag dit. Lönnrot SvSkr. 2: 148 (1833). Linde Kam. 25 (1852).
2) [utvecklat av 1] (förr) kam. enhet för fördelningen av kronans gengärd på den skattskyldiga jorden. (Gårdarna) ränte tolff pundh smör och två gengärder. GR 27: 62 (1557). (Gården) renter smör 4 [L] ℔ och een heel gingierdh. Därs. 28: 497 (1558). Botin Utk. 357 (1761).
3) (numera bl. i Finl., knappast br.) till 6: vedergällning, gengäld, gengåva. Swedberg Schibb. 331 (1716). Billigt är, / Att hjelten får till gengärd (för sina dåd) hugnerika ord. Palmblad Soph. 456 (1841). Estlander Flandrin Dedik. (1890). Cannelin (1921).
Ssgr (förr; till GEN-GÄRD 1): gengärds-havre. Aårlig Renta aff .. Aåbo Län .. Gengierdz haffre .. lest. HFinlKamF 1: 9 (1530).
(1) -HAMMARE. [jfr ä. d. genhammer, ett slags hammare som hölls emot vid nitning av söm] (numera föga br.) tekn. på stjärthammare: liten vid skaftets bakre ända anbragt hammare som under smidningen slår an mot en tjock (smidd l. gjuten) järnhäll, varigenom styrkan o. hastigheten av hammarslagen ökas. Rinman Jernförädl. 166 (1772). 2NF 10: 1240 (1909). —
-HAMMAR(E)-HÄLL. (numera föga br.) tekn. jfr GEN-HAMMARE. Rinman Jernförädl. 166 (1772). 2NF 10: 1240 (1909). —
(4) -HÅLL. [jfr d. genhold, t. gegenhalt] (†) förhållande(t) att ngn l. ngt håller tillbaka. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 219. —
(8) -HUGG. [jfr t. gegenhieb] (†) mothugg; äv. bildl. Lind 1: 790 (1749). Weise 1: 209 (1769; bildl.). —
(8) -HÄLSNING. [jfr d. genhilsen, t. gegengruss] (mindre br.) hälsning tillbaka, besvarande av hälsning. Hälsande och mottagande genhälsning. Törneros Brev 2: 104 (1827; uppl. 1925). Levertin SNov. 106 (1906). AQuennerstedt i 1LundagKron. 149 (1918). —
(4) -HÄVDA. (-häffdar, pr. 1639) [om icke felaktigt för GEN-HÖFTA uppkommet härav gm anslutning till HÄVDA] (†) snäsa (ngn), giva (ngn) snubbor; jfr GEN-HÖFTA. (En tålig man) sneseer (snubbar, geenhäffdar) .. (icke) någon. Schroderus Comenius 892 (1639; t. orig.: fähret auch nicht jemand hefftig an). —
(4) -HÖFTA. [fsv. genhöfta, hålla tillbaka, motstå, bekämpa; jfr sv. dial. genhöfta, hindra, stå emot, göra motstånd, svara ngn, så att han tiger, genhöva (Hall.), försvara sig med ord; senare ssgsleden är sannol. en avledn. till fsv. höva, avpassa, måtta, anstå (se HÖVAS)] (†) sätta sig l. stå emot, mota, hindra, motsäga, bekämpa. Job 11: 3 (Bib. 1541; Vulg.: confutaberis). Angrijpa, genhöffta och öffuervinna them, som vilia framplanta een vidhskepeligh troo. Phrygius Valetpr. D 4 b (1613). Tina gerningar moste intet förleggia och genhöffta titt tal. Swedberg Casa 137 (1723). Lenæus Delsbo 193 (1764). (Andra präster ha gärna fått ligga i Lund och studera) mina studier allena har man velat ”genhöfta”. Ahnfelt StudM 2: 297 (1857).
Spoiler title
Spoiler content