GERE je3re2, i bet. 1 m., i bet. 2 r.; best. -en; pl. (i bet. 2) -ar.
Ordformer
(geran, obl. kasus best. 1526—1552. gera av HFleetwood 1917—1924 i bet. 2 använd form. geere 1635. gere av HFleetwood 1928 i bet. 2 återupptagen form)
Etymologi
[fsv. gere, kilformigt stycke tyg, motsv. isl. geiri, trekantigt tygstycke, kil, mnt. gere, mht. gēre, t. ge(h)re(n), feng. gara, eng. gore; avledn. till ett i fsv. icke anträffat ger, motsv. isl. geirr, spjut, o. eg. betydande: det som liknar ett spjut; jfr GIR, sbst.1; rotbesläktat med GISSEL. I bet. 2 har ordet först användts av HFleetwood efter mönstret av d. gere; jfr t. ge(h)-re(n), holl. geer o. det från germanska spr. lånade fr. giron]
1) (†) kilformigt stycke, trekant, ”kil”.
b) om den fritt hängande nederdelen av en klädespersedel, flik. Briccius .. lade .. glödande Kohl vthi sin Kiortils Geere, och baar them til Martini Graaff. Schroderus Os. 1: 609 (1635).
2) herald. om uppåtvänd spets å heraldisk sköld; motsatt: störtad spets. 2NF 25: 1361 (1917). Gera, svensk stormansätt med en gera .. i sitt vapen. BonnierKL 4: 1200 (1924).
Ssg (till 1 a): GER-HUS(ET). (†) hus(et) i ”kilen”. GR 17: 463 (1545).
