SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLIMMER glim4er, sbst.1, n. ((†) m. Schultze); best. glimret.
Etymologi
[fsv. glimber; till GLIMRA; jfr GLIMMER, sbst.2 samt d., t. o. eng. glimmer, glans]
(i vitter stil, numera mindre br.) glimmande ljus l. sken, glans, skimmer; äv. konkret: vad som glimmar l. glänser; äv. bildl. Schultze Ordb. 1543 (c. 1755). Der lägrar sig liksom ett glimmer / Längs Parnes' berg. Sander Dikt. 99 (1870). Glimret af blanka stigbyglar och munderingar. OoB 1896, s. 454. Han .. försakade världens glimmer .. och blef munk. Anholm Norm. 142 (1898). — jfr SOL-, STJÄRN-, ÅTER-GLIMMER m. fl.
Spoiler title
Spoiler content