SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLOPPA glop3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr GLOPP, sbst.2
Ordformer
(glop- c. 1660. glopp- 1651 osv. glåpp- SvForns. 2: 385)
Etymologi
[sv. dial. glop(p)a, äta glupskt, sluka i sig, snöa starkt, glopa ner, snöa häftigt, glopa (glåpa) ur sej (seg), vara ovettig, omtala det som bör förtigas, motsv. nor. dial. glopa, gapa, sluka; av en stam glup-, gapa, vara öppen, som (med lång vokal) äv. förekommer i GLUPA; etymologiskt identiskt med GLÅPA; besläktat med GLOP, sbst.1, GLOPA, v.1, o. GLÖPER]
1) (†) tala grovt (plumpt). Lind (1749).
2) eg. (om moln): utgjuta sig (i snöglopp); numera i sht opers.: det är snöglopp; äv. om snöblandat rägn: nedfalla (rikligt); äv. om väder: utmärka sig för snöglopp. Tå himmelen drager sielf genast därpå, / Ett moln fram, Gud låter framflyta, / Som glåppar på Ryssen. SvForns. 2: 385. Den 8. (jan.) .. regnade och glopade sniö heela dagen. Gyllenius Diar. 210 (c. 1660). Hu, hvad det gloppar / vått ifrån himlen på land och på sjö! CFDahlgren 1: 76 (1827). När tövädret gloppar. Karlfeldt i 3SAH 33: 176 (1921).
Spoiler title
Spoiler content