SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLORA, v.; pr. ind. sg. -ar.
Etymologi
[sv. dial. glora, glimma, brinna dåligt, stirra, motsv. nor. dial. glora, nyisl. glóra, glimta, meng. glōren, stirra; till germ. glo- (se GLO); i avljudsförh. till mnt. glaren, glöda, eng. glare, skina klart; besläktat med GLAS, GLÅMA]
(†)
1) lysa, glimma. Spegel 152 (1712). Kolet glorar ur askan. Fries BotUtfl. 2: 117 (1852).
2) glo, stirra. Uhr fönstren glora. Düben Boileau Skald. 32 (1721).
Spoiler title