[sv. dial. glent; jfr nor. dial. glent, till nor. dial. glenta, skämta, avledn. av glenna (se GLÄNNAo. GLÄNS). Med avs. på bet.-utvecklingen jfr GLÄNS.— Jfr GLÄNTSA, v.2]
(†) skämt; begabberi, spe, narri; särsk. i uttr. göra glänt av (ngt), göra narr l. spe av (ngt); jfr GLÄNS,GLÄNTSA, v.2 Lenæus Delsbo 37(1764). Sidst slutes alt med glänt, med glis, med skratt och löje. Därs. 90. Med grämelse hörde man spefulla menniskor göra glänt deraf. Wengelin GMinn. 119(1893; efter handl. fr. c. 1750).
