GLÄNTA, v.2; ipf. glänte.
Etymologi
[sv. dial. glänta; jfr nor. gletta; eg. samma ord som GLÄNTA, v.1, med samma bet.-utveckling som i de under detta ord nämnda sv. dial. glinta m. m.; jfr GLINTA, v.]
(†) glida; halka, slinta. Lind (1749; under abgleiten). Geijer I. 3: 19 (1809). Emedlertid glänte vi så sagta utför floden och kommo förbi Elfsborgs fästning. Dens. Brev 20 (1809).
